Detta är förövrigt inte vilken dag som helst! Utan idag är det faktiskt 6 månader sedan jag började prata med Malaysiskan. Det är mycket sällan det går en dag utan att vi på något sätt hörs av, antingen via sms eller YM*. Riktigt kul, och riktigt spännande. Man har något att se fram emot om dagarna och nätterna.

Det är lite synd om henne nu faktiskt, hon har haft en helt galet oturlig vecka. Hon hade köpt en helt ny och dyr mobiltelefon, som hon lyckades bli av med efter bara en dryg vecka. Sen häromdagen lyckades hon dessutom krocka, (blev påkörd) och kvadda sin bil rejält. Lyckligtvis så gick det bra för alla inblandade. Men detta ,tillsammans med lite annat smått och gott, på samma vecka är ju helt otroligt. Men de säger ju att; "en olycka kommer sällan ensam."

Det är dessutom synd om mig. Kanske inte riktigt lika illa. Men nästan. För imorgon så ska hon iväg till Borneo med jobbet, och kolla hur det står till med bönderna där, i en vecka. Som om inte det vore nog, så ska hon dessutom till sin hemstad i ytterligare en vecka så fort hon kommer hem ifrån arbetsresan. Varför är det då synd om mig, undrar du kanske. Jo därför att hon inte kommer att kunna komma ut på YM på två veckor. Vad ska jag roa mig med om nätterna då? Precis. Ingenting. Det är tur att jag får jobba mycket från och med fredag, så tiden går lite fortare. Sova - jobba - Sova.

(* - YM är alltså en motsvarighet till msn, alltså Yahoo Messenger. Som märkligt nog är större i de trakterna än msn.)

Jag passade på att ta mig en promenad till hotellet, då jag kom på att jag glömt fylla i 2 dagars arbete i tidrapporten. Det vore sådär lagom kul att gå miste om det, och ikväll var sista chansen. Sen så var jag tvungen att undersöka när tusan jag skulle jobba nästa gång egentligen. Då jag jobbade sist så fanns jag inte med i schemat, vilket jag talade med chefen om på kryssningen. Han skulle ringa upp mig, men jag antar att det glömdes bort. Så för att inte missa något så passade jag på att undersöka det också.

Det visade sig att jag får lata mig tills på fredag, då är det 5 nätter i rad. Efter det så blev det betydligt tätare mellan passen dessutom, och jag ska nog få lön även i januari. Jag tycker att det är skönt att jag får jobba mycket i sträck, och får flera dagars ledighet i sträck också. Med tanke på att man är så trött efter att ha jobbat ett par nätter, och då skulle jag nog inte kunna utnyttja en ledig dag på bästa sätt. Vi får se hur sliten jag är på onsdag morgon, när jag jobbat de där fem nätterna. Men jag börjar bli lite rastlös nu, och jag närde drömmar om att det skulle stå att jag fick jobba redan inatt. Men jag får snällt vänta ett tag till.

Pizza ikväll kanske? Det hade varit väldigt gott. För jag har ingen som helst inspiration att laga till något ikväll, vilket gör en flottig pizza till något nästintill oemotståndligt.

Från tjuvlyssnat:
Buss mellan Karlstad och Kil

Två tjejer ~16 sitter och diskuterar en kompis.

Tjej 1: Jag känner mig jättesäker när jag åker med honom. Han är verkligen jätteduktig på att köra bil. Det spelar ingen roll hur full han är, han kör lika säkert och bra ändå.
Tjej 2: Jag vet!
Efter en liten stund.
Tjej 1: Alltså, jag fattar inte att han inte har körkort.


Det finns en anledning till att man håller sig borta från Kil. Haha.

Ett löfte är ett löfte. Jag har inte glömt bort den där gubben i skogen. Även om det tar emot att publicera det, så kommer utkastet på den direkta fortsättningen nu, som jag ruvat på länge. Eftersom Catta bl.a. hotade med bloggtrakasserier om det inte skulle publiceras, så jag är väl illa tvungen. Ha!

Som försvar måste jag avslöja att jag nätt och jämnt fick Godkänt i Svenska A på gymnasiet, och misslyckats kapitalt med B-kursen. Så är det helt vansinnigt galet, så beror det ju givetvis på att jag inte vet bättre. Haha!

---

När han öppnade ögonen igen såg han att elden slocknat, han var kall ända in i märgen där han låg i fosterställning i sovsäcken och reflexmässigt spände varje muskel i kroppen. Han förbannade sin dumhet över att han inte lagt på mer ved innan han somnade, istället tvingade han sig själv ur sovsäcken för att försöka få liv i brasan igen. Han lade händerna över den isande kalla näsan och försökte med hjälp av utandningsluften få den lite varmare. Han öppnade sovsäcken och kände den bitande kalla och fuktiga morgon luften riva hans av sovsäcken uppvärmda ben. Han frustade irriterat när han kände hur kallt och blött av dagg det var den här morgonen, och tog på sig sina byxor som han hade använt som huvudkudde. Strumporna hade han aldrig tagit av sig, men det var ingen fröjd att ta på sig de kalla fuktiga kängorna, som denna morgon kändes ovanligt trånga och kalla.

Där satt han sedan fullt påklädd och försökte förmå sig själv att faktiskt resa sig upp och påbörjade dagen, men som vanligt satt han där i något meditativt tillstånd och betraktade världen omkring sig, tog några djupa andetag och funderade kring vad den här dagen skulle bjuda på. Det skulle nog bli en dag lik de flesta andra. Men en fin dag när solen skulle bryta igenom diset som låg som ett täcke så långt han kunde se. Han reste sig upp och försökte hoppa upp och ned, samtidigt som han viftade med armarna för att få upp värmen. Han log lite stelt åt hur dumt det förmodligen hade sett ut om någon såg honom nu, och tackade högre makter för att han slapp visa upp sina gymnastikfärdigheter för andra än en och annan av skogens små morgonpigga djur. Men de skulle knappast skvallra. När han började känna hur kinderna började bli varma och rosiga, slutade han, och gick bort till en pressening under vilken lite torr ved fanns. Tog upp 4 lagom stora vedträn och satte sig vid eldstaden där han med hjälp av kniv och yxa började hugga ut små flisor, som han kunde använda för att få fart på elden igen. Innan han begav sig ut, så hade han givetvis inte varit dummare än att han tagit med sig en ansenlig mängd tändare, som i dagsläget såg ut att räcka fram till nästa decenium. Han staplade snyggt upp flisorna i en liten pyramid, med lite björknäver i mitten som han med hjälp av sin tändare satte eld på. Det tog sig bra redan från början, så han matade på med större och större pinnar tills dess att han kunde lägga på de stora vedträna. Han satt en stund och njöt av brasan och facinerades som vanligt av lågorna som dansade runt, och spred en mycket behaglig värme omkring sig.

När han kände att brasan inte skulle självdö på en bra stund, gick han sin vanliga promenad för att undersöka om något olycksaligt djur hade fastnat i någon av snarorna han hade placerat lite här och var, inom ett ganska stort område kring hans lilla glänta. Det var fortfarande kyligt, och kinderna som värmts av elden tidigare svalnade av den friska luften. Han gick fram nästan ljudlöst numera, en konst han sakta men säkert lyckats förfina allt eftersom tiden gått, skogens övriga invånare hade vid det här laget börjat vänja sig vid hans närvaro, och tog inte längre någon större notis av att han vandrade runt i skogen, utan han kände sig numera som ett med naturen omkring sig.

Det tog ungefär en timme att gå runt och undersöka alla små fällor han hade satt upp, men han kunde konstatera att det inte blev kött på förmiddagens meny, utan fick istället roa sig med att återigen rigga de snaror som av en eller annan anledning hade blivit obrukbara under nattens gång. Det var ett otroligt tråkigt arbete, i synnerhet då det sällan fastnade något i dem. Men han kände sig helt enkelt tvungen att göra det, för att få lite variation. Under tiden han gick från en fälla till en annan plockade han på sig lite av det som den svenska skogen hade att erbjuda, främst blåbär som det fanns i helt bisarra mängder precis överallt. Men det fanns också små ställen där det växte hallon, björnbär, smultron med mera. Det var inte svårt att hitta nu när sommaren började lida mot sitt slut, även svamp av alla möjliga sorter började titta fram lite här och där. Men det sistnämnda var han dock väldigt försiktig med, då det enda han egentligen med säkerhet kunde veta var ätbart var kantareller. Att av misstag käka flugsvamp eller något annat ytterst olämpligt var inte att rekommendera, då civilisationen med dess sjukvård av förklarliga skäl inte gick att tillgå här ute. Även om det då och då vandrade någon människa i trakterna så skulle han nog behöva ett större mirakel om de skulle hitta honom innan det var alldeles för sent.

Han kom tillbaka till sin lilla lägereld och såg att den fortfarande var vid liv, och han lade på ett vedträd till innan han gick ner till sjön och vittjade nätet han hade lagt ut kvällen innan, och så långt var allt som vanligt. Fisk hade han fått så att han skulle klara sig idag också, men ändå var han måttligt road över fångsten. Han var så otroligt trött på den enahanda kosten vid det här laget, och någon större njutning då han skulle äta, blev det inte förrän han faktiskt lyckats fånga något i snarorna. Men han plockade ut abborren ur nätet och lade de för sig, sedan sparade han mörten för sig för att använda som agn senare under dagen, och nätet tog han med sig tillbaka till hans lilla glänta och spände upp mellan två träd för att se till att det var helt innan han lade ut det igen på kvällen. Han vässade kniven med hjälp av ett bryne innan han började rensa fisken vid sjökanten. Han hade fått 5 fina abborrar som han rensade och tvättade rent i sjön innan han lade dem i en annan mindre hink, och bar tillbaka allt till lägret ca 25 meter från sjön.

Han lät dem ligga en stund, och rörde om lite i elden och försökte få en fin glöd innan han skulle börja laga till sin lunch. Han började tänka och lutade huvudet på den ena handen och rörde runt med den andra. Vad kan det vara för dag nu, frågade han sig. Allt eftersom att dagarna hade blivit till veckor, och veckorna hade blivit till månader så hade han tappat räkningen helt och hållet, och nu kunde han bara spekulera i hur lång tid som hade gått sedan han skulle ut och finna sig själv. Han skrattade till lite åt att han faktiskt tänkte ”finna sig själv”. Det är detsamma som att rymma, fortsatte han sitt stilla resonerande med sig själv. Han rörde om lite till i elden som nu mer och mer övergick i en perfekt glöd att grilla abborren över, under tiden hade han också passat på att koka ett kärl med vatten, för att ha fylla på sin fältflaska när denna var tom. Allt gick på rutin, och det var viktigt att hela tiden ligga steget före för att kunna klara sig här ute, då minsta lilla felsteg kunde få katastrofala följder. Det gick inte att lämna något åt slumpen.

Vattnet hade kokat i ett par minuter när han ställde undan det vid sidan för att svalna lite, och han tog sig en mun av vattnet han förberett igår kväll, och tittade upp mot himlen och lät solen värma hans ansikte. Det hade börjat spricka upp nu, och han kände hur hjärtat fylldes av glädje åt att det ta skulle bli en alldeles underbar sensommardag. Det var de små och mest basala sakerna som gladde honom nu för tiden, som vädret, jaktlycka och att han mådde bra. Han tänkte på den eviga jakten på pengar som ständigt pågick i världen han lämnat, och hur de små papperslapparna, eller siffrorna på kontot, kontrollerade så otroligt mycket av livet de levde. I de allra flestas fall blev tillgången till pengar en förbannelse när månaden led mot sitt slut, och på samma sätt var det alltid härligt när man såg hur kontot fylldes igen, och en känsla av frihet svepte över alla på löningsdagen. Men här ute var allt gratis, och det behövdes inga pengar för att hämta fisken ur sjön, eller lyckas få en hare att fastna i snaran. Naturen fanns där som ett obegränsat förråd av det som han behövde. Det var bara han själv som satte sina egna gränser, gjorde han rätt blev han belönad, och gjorde han något fel så bestraffades han direkt av moder natur, som inte varken visade någon nåd eller hänsyn.

Han var fullkomligt fri, och han hade ingen annan som med sin vilja eller ovilja påverkade hans sistuation på jorden, utan han var sin egen herre och tjänare, och kunde leva precis så som han ville utan att någon skulle kunna lägga sig i hans värld. Det var ett sådant liv han alltid drömt om där han suttit i sin lägenhet och förbannat hur världen ständigt satte gränser för hans egen vilja att gå sin egen väg. Arbetslöshetens bojor hade nu lättat trycket från hans handleder, och även om det fortfarande ömmade så kunde han äntligen få leva med sig själv och för sig själv. Även ensamhetens påtvingade förtryck hade han kunnat lämna åt sidan, och nu visste han att det var av egen fri vilja som han lämnat världen bakom sig och påbörjat resan i sitt eget inre. En självvald ensamhet gör att man slipper känslan av att bli övergiven. Nu fanns det ingen som kunde lämna honom längre. Han återkom hela tiden till ordet frihet hela tiden där han satt och rörde om i glöden. Han var verkligen fri nu, och det var något som ingen kunde ta ifrån honom.

Han placerade abborrarna i ett halster och började grilla dem över glöden, och kunde se att allt dis hade bränts bort av sommarsolen, och sjön liksom glittrade när svag bris skapade små krusningar på vattnets yta. Han började bli ganska hungrig nu, och väntade tålmodigt på att fisken skulle bli färdig. Han noterade sina slitna händer, fulla av små ärr och de såg ovanligt gamla ut. Som om de varit med om mycket mer än några månaders camping. Han fnös lite åt ordvalet i hans tankegång, huruvida det nu handlade om camping gick att diskutera. Han hade varit här så länge nu, att det inte fanns någon annan plats att återvända till. Han hade inte heller något att komma tillbaka till, lägenheten hade han sagt upp och alla sina tillhörigheter hade han sålt, och det som inte gick att sälja hade han skänkt till lite alla möjliga ställen. Det fanns verkligen inget kvar, förutom det som han just nu hade i gläntan där han satt. Enbart det mest basala han var i behov av för att överleva ute i det fria. Han hade sett till att han inte hade något att återvända till, så att lockelsen att återvända inte skulle bli för stor när prövningarna stod för dörren. För prövningarna var många och svåra den första tiden, det ska gudarna veta tänkte han, och vände på halstret och grillade den andra sidan av abborrarna.

Han förde handen mot sin hals, och snurrade lite på den ganska grova silverkedjan som hängde där. Som hade hängt där i så många år att den nästan hade blivit en del av hans kropp. Han tänkte tillbaka på dem han lämnat bakom sig, utan att säga ett ljud om vart han begav sig. De som en dag måste upptäckt att han inte stod att finna längre, som nu måste sett att det stod ett helt annat namn på lägenhetsdörren. Han undrade vad som sades bland de som fanns kvar där och reflekterade över en gammal klassisk rad – ”varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? ”Nu skulle han kanske få ta del av snacket efteråt trots allt, om han skulle få för sig att återvända vill säga. Han skruvade lite på sig, som om att den tanken var dum och väldigt onödig. Han visste att han inte kunde återvända nu. Vad skulle han säga då? Vad skulle alla andra säga? Det hade blivit ett jävla liv helt enkelt och säkert en massa byråkratiska problem, för han kanske var död nu? Han släppte sitt halsband igen och tankarna skingrades med vinden även denna gång.

Fisken såg klar ut nu, och han tog fram den gamla snuskburken han fått i hemvärnet och lade över två av abborrarna i den mindre skålen och började bena ur fisken, vilket var ett tacksamt arbete nu när den var välgrillad, och de små benen lossnade lätt. Sen var det bara att börja äta, han åt långsamt och njöt av varje liten tugga, även om det trots allt smakade väldigt tråkigt, liksom som alla andra dagar. Men det var hans eget arbete han njöt av, han hade varit sin egen tjänare och arbetat hårt för att som sin egen herre få njuta av denna stund då han fick skörda det han sått. Hans arbete gav resultat helt enkelt, och det var en tillfredställelse större än något annat här ute. När han ätit färdigt drack han upp det sista av gårdagens vatten, och fyllde på nytt sin fältflaska med det vatten han tidigare hade ställt undan för att svalna.

Klockan var nog runt elva på förmiddagen då han gick bort mot strandkanten och satte sig på en klipphäll som sträckte sig ner i sjön, solen sken på honom samtidigt som den svala brisen svalkade härligt, så som den bara kan göra under vissa sommardagar. Han tittade ut över den lilla sjön och lyssnade på tystnaden, för visst kunde den höras. Innan han hade kommit ut hit så hade han aldrig lärt sig att lyssna på tystnad, en tystnad som bara bröts av att en och annan fågel flög förbi eller sjöng någonstans, eller något som plaskade till i vattnet. Eller när de små vågorna på sjön lätt skvalpade emot klippan. Men i bakgrunden kunde han höra tystnaden, och just som han satt där med sin bara och beniga överkropp som en stor solfångare, så njöt han. För just i detta ögonblicken var tystnaden en välsignelse, och något helt underbart. Inga motorljud eller allmänt tjattrande ifrån folk kunde höras. Inga dova skrik eller andra störande element fanns runt omkring honom längre. Återigen kände han sig fri, det var den här naturliga drogen han var ute efter. Han behövde bara tänka tanken för att det skulle kännas som att endorfinet pumpades ut i hela hans varma, soldränkta kropp, där han satt och älskade livet som det var i detta ögonblick. Det var något så ovanligt som en perfekt stund. För han visste innerst inne att dessa dagar snart skulle vara över, och en betydligt tuffare tillvaro väntade. Carpe Diem, sade han högt för sig själv. Carpe Diem…

Ständigt dyker det upp tillfällen då det kommer någon fråga som har med mina föräldrar att göra. Vart bor de? Vad gör de? Ifall jag ska hälsa på dem, om jag säger att jag ska till Öland, osv. Så fort man har ett längre och med ingående samtal med någon, så tycks man allt som oftast glida in på något som gör att jag kommer i en jobbig situation, där jag får avgöra vad jag ska svara. Där jag står mellan att försöka slinka undan, med att lite luddigt svar som egentligen inte säger någonting, eller om jag ska säga som det är, eller ljuga. För min egen del spelar det ingen roll om jag behöver säga något eller inte, det gör mig ingenting, det är ingen "big deal" längre utan det är som det är. Problemet är alltid hur den andra personen i fråga reagerar. I uppskattningsvis 90% av fallen blir de chockade och får dåligt samvete över att ha frågat. Då kommer ytterligare ett dilemma, hur ska jag agera sen? Ska jag vara i det närmaste oberörd och försöka få det att bli till någon obetydlig detalj, och riskera att anses vara helt känslokall. Eller ska jag reagera på något annat sätt och riskera att det blir ännu mer obekvämt för den stackaren som frågat?

Man tycker ju att man borde fått tillräcklig övning i det hela, men lik förbaskat står jag i valet och kvalet varje gång. Jag Försöker att snabbt lista ut det bästa sättet att svara. Ofta blir det så att jag svarar lite kryptiskt, utan att behöva säga varken bu eller bä. Som om någon frågar om de bor kvar på öland, så kan jag helt enkelt säga, nej. Sedan hoppas på att följdfrågan "vart bor de då?" inte kommer. Men kommer det en följdfråga riskerar allt att bli ännu värre. Så ibland säger jag helt enkelt som det är med en gång. Men då känner jag mig dum, som liksom bara kastar ur mig det som om jag suktar efter sympati. Vilket inte alls är min mening, men det vet ju inte alla andra som inte känner mig. (för de som känner mig vet ju naturligtvis redan om det) I vissa undantagsfall ljuger jag helt enkelt, och säger att visst - De bor kvar där. Bara för att få det ur världen.

Skulle jag nu tvingas säga som det är, så drar jag i regel bara den "korta" okomplicerade versionen. Alltså, att mina föräldrar inte lever. För skulle man nu börja prata om att även mina yngsta systrars far också gick bort mitt i mellan, så känns det som en historia alldeles för bisarr för att vara sann. Vad som skulle vara värre än allting annat, vore om personen i fråga tror att jag hittar på det. För den som hittar på något sådant har ju rimligen något allvarligt fel innanför pannan. En sådan människa vill jag av naturliga skäl definitivt inte framstå som.

Så det ironiska i det hela är att jag inte har några större problem med att de inte lever, det är ett faktum som man givetvis tvingats förlika sig med. Problemet är alla andra. Vågar de ens säga något mer efter det? Hur jag uppfattas efteråt. Vad som förändras i deras förhållningssätt till mig. Jag har verkligen inte kunnat komma fram till hur jag ska göra. Finns det en universal-lösning? För faktum är att jag svarar på allt, om någon vill veta. Men vad jag inte vet är ifall de vill veta. Hur mycket information är lämpligt att lämna ut? Men det är väl ett dilemma som jag får fortsätta brottas med. I synnerhet i juletider.

Nu mina kära läsare, ska jag öppna en folköl och luta mig tillbaka i den obekväma soffan. Jag fick pengar idag, Jippie! Sup och svälj - Trevlig helg!

Jag har haft så mycket som jag tänkt skriva i bloggen, att jag inte kännt att jag har haft varken tid eller ork att ta tag i saken. Jag har istället skjutit detta på framtiden - "Jag gör det sen..."
Som vanligt så kommer aldrig det där "sen" utan plötsligt sitter man där flera dagar efteråt, med ytterst föråldrade nyheter. Men sånt är livet och jag både tror och hoppas att ni läsare överlever trots allt. Väldigt lojala är ni också, och tittar plikttroget in trots att det inte skrivits någonting. Något som gör att undertecknad får lite dåligt samvete.

Först och främst tänkte jag rikta ett ENORMT tack till världens bästa faster, Mona. Som efter att ha läst min beklagan över fattigdom och nödfödointag, skickat en hel kasse med mat tillsammans, samt ett litet ekonomiskt bidrag, som är till stor glädje här. Detta gör att jag faktiskt inte kommer ha några som helst problem att klara av resten av den fattiga perioden. Igår kikade jag förbi socialen och lämnade in min ansökan för förmodligen sista gången, så jag hoppas att min kära handläggare fortsätter vara lika snabb som han varit på sistone, då det bara tagit en eller två arbetsdagar att fylla på mitt tomma bankkonto.

Jag befann mig dessutom på Cinderella söndag till måndag. Du vet, "Färjan"-färjan. Det skulle bli en personalfest/konferens på båten. Detta i samband med snö och vindbyar på 39 sekundmeter ute på ålandshav, gjorde resan extra spännande. Som tur var så stannande båten kvar i hamn under kvällen, inte förrän strax innan 12 begav vi oss ut på det vindpinade havet.
Dagen började med att vi tog bussen till stockholm vid 09:50, jag hade slutat jobba vid 06:30 samma morgon. Så jag var väl inte sådär underbart pigg och alert när förfestandet på bussen gick igång. Men resan gick snabbt och smidigt, dock så somnade jag aldrig på bussen, utan fick bara stänga ögonen lite under några minuter. Väl framme på båten så blev det lite besök på deras spa. Så bubbelpool-badande och bastu-badande blev det, och en öl i plastmugg som avnjöts i relaxen. (!?)

När vi hade vilat och lyxat till oss tillräckligt så var det dags att äta JULBORD! Jag trodde nästan att jag liksom förra året skulle missa möjligheten att få ta del av det enda riktigt positiva med julen. Men icke, utan det bjöds på allt som tänkas kunde. Till och med lite snaps till maten. Dock så "klagade" kökspersonalen på mitt sätt att äta julbordet, det var inte rätt ordning på det hela, utan jag gjorde som jag alltid gjort och tog lite av allt helt enkelt. Så skulle man inte göra. I egenskap av svältfödd ignorerade jag allt som sades, och njöt av den saliga blandningen som jag lagt upp på tallriken. Ölen till maten var helt och fullkomligt gratis, något som chockade mig så till den milda grad att jag faktiskt inte drack så mycket som jag borde ha gjort. Det var ju trots allt gratis.

När alla var mätta och belåtna, och vissa fullare än andra, så var det dags för att roa sig på egen hand. Nästan alla tog sig till kareoke-baren på däck 7. Lagom mycket folk, och recepionisterna underhöll oss med skönsång. Jag ska absolut inte påstå att jag släppte loss på båten, utan kämpade för att behålla min sans och inte göra bort inför mina nya kollegor. Det är ju, som många kanske vet, så att jag bara har två lägen - Nykter och skitfull. Gränsenlandet där emellan är obefintligt, utan jag kliver bara in och ut ur dimman. Jag ville alltså inte kliva in i dimman, där jag inte minns eller riktigt kan kontrollera vad jag säger eller gör. Ett smart val skulle jag tro. Jag ansågs nog lite tråkig skulle jag tro, men hellre det än att inte våga gå till jobbet igen. Haha. Men roligt hade jag ändå, eftersom att jag fick skåda mina kollegor bli fullare och fullare. De roligaste att skåda var väl främst flickorna från Receptionen och baren, de bjöd på sig själva ordentligt.

När kareokebaren stängde så kände jag att det var dags att krypa till kojs, jag var för trött och kände att det var bäst om jag såg till att få lite sömn innan konferensen vid 09:00 morgonen efter. Dock så lurade frukost-tanten in mig och min rumskamrat i hennes hytt för lite vin och mintuu. (heter det va?) Men det var tämligen snabbt avklarat.
Dagen efter för min del var inga problem, jag vaknade pigg och utvilad. Trots att jag vaknat några gånger under natten av att jag nästan rullat ur sängen på grund av det överjävliga vädret. Töserna som roat sig som mest under kvällen var inte lika utvilade och bakfylla, sömnbrist och sjösjuka i en alldeles underbar kombination gjorde dem mindre upphetsade, och var förmodligen mer sugna på att besöka närmaste toalett än att ha en konferens. Dock verkade de piggna till när vi kom in i lugnare vatten, och konferensen kom igång på allvar.

Efter konferensen var det lunch och hemresa. Julbordsmat igen. Dock så hade det ju kommit mer än några centimeter snö i Stockholm. EN KATASTROF, det var KAOS!!! Det är klart att 08:orna inte vill köra på vägen när det är halt. De kör helt enkelt av vägen, och gör att det är en 1,5 timmes kö för att lämna huvudstaden. Det måste ju rimligtvis vara för att skydda andra stockholmare från att köra fort på motorvägen, då de uppenbarligen inte kan hålla sig på densamma. Vi blev alltså väldigt försenade. Hemma i Karlstad strax efter 22:10.

Kort och gott, jag hade kul.

Jag får se till att ta mig i kragen ikväll och sätta upp mig på en tvätt-tid. Inte direkt upphetsande, men tyvärr är man ju illa tvungen när ingen annan gör det åt en. Haha. Idag har jag inte gjort sådär hemskt mycket, utan mest suttit och tagit det lungt samt sovit länge. Chefen ringde på förmiddagen dessutom, för att få det slutgiltiga beskedet om jag skulle följa med på kryssningen. Jag accepterade till slut, då det ju kan vara kul att få träffa alla arbetskamraterna under lite andra omständigheter. Sen givetvis för att det var gratis mat och lön. Sen lyckades vi ordna det så att jag slapp arbete söndagnatten, och alla bitar föll på plats. Den enda jobbiga biten är att jag jobbar lördagnatten, och slutar 06:30 söndag morgon. Bussen går vid 09:50. Det blir en lång dag, även om jag förmodligen ska lösa det genom väl planerad sömn på lördagen och en powernap på söndagmorgonen.

Det känns lite smått märkligt att man plötsligt kastas in i allt detta. Det hade jag aldrig kunnat drömma om för en månad sedan, när jag gick och var så vansinnigt arbetslös att jag inte ens behövde deklarera. Men nu åker man plötsligt på kryssning med jobbet. Det känns lite häftigt faktiskt!

Jag sitter och surfar runt på bilddagboken, slumpar lite bilder och sådär. Mest för att jag har så enormt tråkigt, men inte orkar göra något speciellt. Men det som slår mig är att hur många bilddagböcker jag än kommer in på, så tycks SAMTLIGA vara födda på nittiotalet. Jag vet inte om jag ska känna mig gammal, och fråga mig själv om jag inte är lite fel ute som är medlem på ett sådant ställe. Eller så är det kanske inte så märkligt med nittiotalister längre, de börjar ju trots allt bli myndiga i år. Hemska tanke. Men frustrerande är det verkligen, i synnerhet om man skådar en söt tös på bild, och inser att alla likförbannat är födda på nittio-talet som alla andra på det jäkla communityt. Oavsett om de ser ut att var 47, så kan du ge dig fan på att det står 1992 på födelseåret.

Jag får helt enkelt hålla mig ifrån det i största möjliga mån även i fortsättningen. Nu simpsons - Sen Holland vs Sverige i fotboll, who ho.

Jag har förlorat tiduppfattningen helt och hållet nu. Det känns inte som en onsdag just nu. Eller ja, jag vet inte riktigt vad det känns som, om jag ska vara ritkigt ärlig. Jag blir lite förvirrad av att dagarna liksom går in i varandra, när jag sover skiftar jag inte dygn, som alla andra. Istället byter jag dag på jobbet, någon gång vid två-tiden så blir det plötsligt nästa dag då jag gör avstämningen. Men i och med att jag har jobbat måndag och tisdag natt, så bör det ju vara onsdag nu.

Chefen ringde för ett tag sedan, och berättade att det blivit en plats ledig på deras personal-kryssning med konferens på söndag, och hörde med mig om jag ville med. Jag sa varken bu eller bä, utan får fundera lite på det. Jag ska ju trots allt jobba hela helgen, och då är ju frågan hur det ska gå med mitt nattpass på söndag. Eller om jag verkligen orkar med det, jag är ju dessutom jättepank, och det känns alltid jobbigt att bege sig ut på något sådant under sådana omständigheter. Men vi får se hur det blir, jag ska bestämma mig tills imorgon förmiddag. Men visst hade det varit kul!

Det är inte mycket som händer såhär vid halv 6 på morgenen. Några från SJ som checkar ut, men mer än så är det inte. Inte än i alla fall. Jag har sedan en trekvart sedan gjort klart allting som ska göras, och nu har jag en timme att sitta av innan jag blir avbytt, och jag får bege mig hemåt och försöka sova lite. Problemet är att man blir trött nu när man äntligen slappnar av, för tidigare under natten har man så mycket att göra att man är pigg som en mört när man dansar runt med golvmoppen eller viker handdukar.

Till min stora besvikelse verkar inte Diana - min berömda malaysiska - vara vid datorn nu. Hon är ju trots allt den enda i min bekantskapskrets som är vaken vid den här tiden på dygnet. Vilken olycka! Så jag får försöka roa mig på andra sätt. Jag kan ju till exempel försöka skicka ett telapatiskt meddelande till Kuala Lumpur, så att hon inser att det är dags att sätta sig vid datorn igen. Ja, det var minsann en bra idé. Det ska jag göra.

Tack och hej!

Det har väl inte undgått någon att Kalmar kommer kvala till Champions League nästa säsong. Men någon kan ha missat att det blir ett helt annat upplägg på kvalet, vilket gynnar lagen från de sämre rankade ligorna. Väldigt få vet på vilket sätt.

Som den nyfikna själ jag är så har jag valt att försöka ta reda på detta. Lite mer ingående. Så här kommer det!

Till skillnad från årets upplaga av turneringen, så kommer 22 lag gå direkt till gruppspelet, utan kval, istället för 16. Dessa 6 är de 3:e placerade lagen från ligorna rankade 1-3, samt ligasegrarna från ligorna rankade 10-12. Då återstår 10 platser som kommer att vara öppna för övriga lag. Det är här det blir intressant ur Kalmarögon.

• 5 av dessa åtråvärda platser kommer göras upp mellan "Icke-mästarna" i ligorna rankade 1-15.
• De 5 återstående platserna kommer ligamästarna från ligorna rankade 13-53 gör upp om. (förutom Lichtenstein)

Just nu är ligorna rankade som följer:

1. England
2. Spanien
3. Italien
4. Tyskland
5. Frankrike
6. Ryssland
7. Rumänien
8. Holland
9. Portugal
10. Turkiet
11. Ukraina
12. Skottland

    ---

13. Grekland
14. Schweiz
15. Belgien
16. Danmark
17. Bulgarien
18. Tjeckien
19. Norge
20. Österrike
21. Serbien
22. Israel
23. Cypern
24. Sverige
25. Slovakien
26. Kroatien
27. Polen

Sen kommer blåbärsligorna. Faktum är att det förmodligen aldrig har varit lättare för ett svenskt lag att nå gruppspelet, då vi slipper möta lag från de 12 största ligorna i Europa. Vilka innehåller de riktiga jättarna! Hur själva kvalet kommer se ut vet jag inte riktigt, men jag förmodar att det är 3 kvalomgångar precis som innan. Men hurvida det är öppen lottningan, eller seedat har jag inte fått någon klarhet i.

Men man ska inte vara naiv och tro att vi når ett gruppspel bara för att det blivit lite lättare. För ser man det rent krasst så är det 10 ligor som är bättre rankade än Sverige, och 5 platser. Malmö torskade mot FC Thun (som inte ens spelar i högsta ligan i Schweiz längre) Djurgården åkte mot något slovakiskt lag sist. Göteborg gick bet mot Schweizare. Men i och med att man kan vara förvissad om att man slipper de stora nationerna, så behöver vi lita till turen i lottningen för att ta oss vidare, utan det kan faktiskt räcka med att vi gör två normala topp-matcher.

Det ska bli vansinnigt spännande att se hur det går i sommar!

Källor:
UEFAs beslut
Den aktuella UEFA-Rankingen

Jag vaknade av att telefonen ringde vid 12 tiden, och morrande steg jag upp ur sängen och försökte hitta den ringande telefonen. Till slut fann jag den, men då kan du ju ge dig tusan på att det slutade ringa. Det var en av töserna på jobbet som ringde. Ganska omgående fick jag ett sms, och det visade sig att hon var sjuk idag, och undrade om jag kunde ta hennes nattpass inatt och eventuellt imorgon. Det fanns ju inget att snacka om, utan självklart högg jag denna möjlighet till lite extra pengar. Så det blir en fin vecka nu, jobb måndag  ev. tisdag fredag lördag och söndag natt. PERFEKT! Jag måste nämligen ta några extra pass i månaden för att det ska gå ihop sig, och att jag ska få mer än existensminimum.

Så nu får jag helt enkelt ta igen mig och ladda inför denna oväntat arbetsfyllda vecka. Fan va kul!

Jag sitter och slökollar på kalla fakta, ikväll pratar de om vilken mat man ska äta. Alltså fettsnål mat vs kolhyderatfattig mat. Vilken kost är bäst? Det går ju inte att komma ifrån, att i fetmans kölvatten kommer sanslöst många olika typer av bantningsmetoder. Men det verkar inte gå att komma fram till vilken som är bäst. De så kallade experterna förspråkar varandras raka motsatser, vilket gör det fullkomligt omöjligt att veta vad det är som är bäst. Ska man behöva bedriva egen forskningsverksamhet för att själv få reda på vilken metod som faktiskt är bäst? I kalla faktas inslag kunde man bland annat få reda på att många studier faktiskt bekostas av socker tillverkare och andra kommersiella intressen. Det är ju klart som fan att de studierna förespråkar en fettsnål diet, allt annat vore ju självklart till nackdel för företaget som beställer studierna.

Alltså. Vi kan åka till månen och tillverka helt otroligt tekniskt avancerad utrusting. Att byta ut organ i kroppen är ren rutin. Men vi kan inte lista ut vilket som är farligast. Socker eller Fett. Det är helt j-vla otroligt! Men det tyder ju egentligen bara på att de kommersiella krafterna är så enorma och några av de största företagen i världen är i den här branschen. Coca cola och McDonalds bara för att nämna två. Givetvis försöker de maximera sin vinst och skäms nog inte alls för att förvanska rapporter, och framställa sig själva som det bästa alternativet. På samma sätt som tobaksindustrin länge avvisade att det överhuvudtaget skulle vara skadligt att röka. Eller som oljeindustrin givetvis gör allt för att se till att bensindrivna fordon fortsätter rulla längs våra vägar i alla evinnerlig tid.

Kapitalismen är precis som den gamla kyrkan. De gör allt för att låta oss leva i okunskap. Jorden är platt. Socker är inte alls farligt. Rökning är egentligen bra. Den globala uppvärmningen är en myt!
Förr fanns makten hos kungar och religiösa ledare. Nu finns den hos kapitalisterna. Nu dyrkas vinst istället för gud.

Jag vet inte alls vad jag ska tro på. För jag själv, som den lilla obetydliga varelse jag är, kan aldrig med säkerhet veta. Jag kan bara lyssna till vad de som påstår sig veta säger. Säger de två olika saker så får jag avgöra vilket som låter vettigast. Men hur ska jag som inte vet något om människokroppen, mer än det man läste på biologi-lektionerna, veta vilka argument som är rätt, och vilka som är rent kvacksalveri? Därför skulle man ju hoppats på att socialstyrelsen kunde ge mig råd, men de tycks vara precis lika lättlurade som mig.
Egentligen är den enda sanningen det som du själv sett, eller på egen hand tagit reda på. Allt annat är rykten.

Nu jäklar snurrar konspirations teorierna i mitt arma huvud.

Nu när jag bara har en kotlettbit kvar i frysen, så återstår i princip enbart nödföda. Jag kollade snabbt igenom mina ätbara tillgångar, och kom att tänka på att jag hade en massa couscous som jag inhandlat i ett tillstånd av äventyrslystnad. Dock tror jag bara att jag åt det en gång, och efter det har den där förpackningen bara stått i skafferiet och skrattat åt min dumhet varje gång jag öppnat luckorna. Men jag har ignorerat den så till den milda grad att den fullkomligt försvann ur mitt medvetande. Tills nu.

Jag kände att jag var tvungen att använda det. Nöden har ingen lag, tänkte jag och ordnade en skål med denna couscousen. Jag tittade vidare efter annat skojigt i skafferiet. En burk majs och två med kikärtor stod där och bönade och bad om att äntligen få bi befriade från skafferiets tyranni. Jag är ju givetvis inte den som är den, utan fogade mig inför deras böner. Så i med lite kikärtor och lite majs. Nu såg det något roligare ut. Jag visste sedan tidigare att jag hade lite vanliga ätor och tärnade morötter i frysen - självklart kokade jag även upp dessa och hävde ner i röran. Vips! Så var det klart.

Själv var jag tämligen nöjd. Snabbmat är ju alltid gott. Detta var skitsnabb mat. Det måste ju smaka guuuuudomligt.

Jag har precis ätit lite av mitt kulinariska mästerverk. Dock så fick jag inse att skitsnabb-mat inte är så gott, utan lagom är nog, som vanligt, bäst. Men visst gick det att äta och mätt blir jag även idag. Som det ser ut nu så har jag nog till och med tills imorgon. Men å andra sidan så sparar jag ju ett gott mål mat till framtiden, för bara gud vet när jag får mina pengar den här månaden. Men jag reder mig! Jag är mer än väl förberedd och inte kräsen för fem öre.

Det finns en stor fördel med att jobba om nätterna. Man kan sova precis hur länge man vill om mornarna och vara uppe hela nätterna, utan att ha dåligt samvete över huvudtaget. Detta försöker jag utnyttja till max nu, oj vad jag sover om mornarna, och oj vad länge jag är vaken. Men det är ju givetvis enbart för att jag ska anpassa min dygnsrytm till arbetet.

Jag sitter fortfarande med morgonkaffet...

Det är helg och jag har inte en tillstymmelse till plan. Med andra ord så ska jag nog se det som en mindre framgång om jag ens går ut med soporna. Jag är dessutom så vansinnigt pank att jag förmodligen får slakta dammråttor nästa vecka, för att fylla buken. Eller ja, nästan i alla fall. I och med att jag är ganska van vid att ha sådana här problem i slutet på månaderna, så har jag faktiskt nödproviant som i princip ska kunna hålla mig vid liv i två veckor. Främst bestående av ett rejält lager med snorbilliga burkar vita bönor från pekås. Men även en liten mängd nudlar och annat smått och gott. Sen har jag lite sparkapital i form av en hundring till som jag kan få ut ur kontot, då swedbank är så snälla att de låter en gå minus 100:- på kontot, sedan tre papperspåsar med tomburkar. Så runt 150:- i nödkapital finns det att ta av.

Hur som helst så kommer jag trots allt överleva även denna månad. Men jag kan inte annat än slås av det ironiska i att den första månaden jag arbetar på år och dar, blir en av de absolut fattigaste.

Förresten så fick jag ännu ett brev från Malaysia i måndags, alltid lika trevligt! Den här gången med en Malaysisk film och en "plansch" med massa bra saker man ska sikta på att uppnå varje dag. Man blundar och pekar, och den rutan man pekar på innehåller en text om något bra man ska försöka göra under dagen. T.ex. "Make someones day a little brighter"
Idag så roade vi oss dessutom med att se en film "tillsammans". I och med att det är 20 000 km dit, eller nått sånt, så får man ju vara lite kreativ. Med andra ord så tittade vi på samma film, samtidigt. Fast på varsin sida av jordklotet. Men ändå så såg vi den tillsammans, bara det att man satt i varsin soffa, i varsitt land, på varsin kontinent.

Jag gick ju som bekant min första natt ensam igår. Det var lite lurigt till och från, men jag tror att jag lyckades reda ut det trots allt, utan några större katastrofer. Det var lungt och skönt under nattens gång, mycket att göra men väldigt meditativa uppgifter som jag faktiskt trivs bra med. Så som att städa, diska, tvätta och plocka fram frukosten. Det gick bra, även om det inte gick så snabbt när jag var ensam, jämfört med när vi var två de tidigare nätterna. Det största stressmomentet var alla papper jag skulle greja med om nätterna, och i vilka pärmar de ska in i mm. Jag har med största sannolikhet satt en massa fel, och jag får se om det blir spöstraff nu när jag kommer till jobbet ikväll. Sen en viss problematik då jag skulle lägga in poäng på Choise korten och inte fick igång spectracard-programmet, då jag inte visste lösenordet. Det är mest de mest basala grejerna som är luriga, de som man liksom bara "kan".

Men märkligt nog var jag inte sömnig någon gång under natten, trots att jag egentligen inte hade sovit sedan i fredags. För igår på eftermiddagen kunde jag inte somna, även om jag nog fick lite vila i alla fall. Men har man saker och göra hinner man inte bli trött antar jag, inte på det sättet i alla fall.

Nu har jag i alla fall precis tagit mig en skön dusch. Sen så är det dags att bege sig till hotellet och göra det ännu bättre inatt.

Jag satte mig på bussen till oslo vid kvart över sex på lördagskvällen. För att så småningom hamna i Halmstad, där vi skulle få se Kalmar spela hem Lennart Johanssons pokal. Det blev en dryg resa helt ensam, men det är ju trots allt något jag är tämligen van vid. Från Oslo blev det raka språret till Eurostop i Halmstad, som av en händelse ska ligga en timmes rask promenad ifrån själva centrum. (Den jäkla Hallänningen som rökt något olämpligt och kommit på detta skulle jag vilja kölhala.) Själva resan till Halmstad är inte så mycket att orda om egentligen, utan jag satt och läste i princip hela vägen, "Let the right one in".

Jag är alltså framme i Halmstad och närmare bestämt eurostop, klockan 04:30. Jag kliver ur bussen, försöker lokalisera mig och komma ihåg hur kartan såg ut. Men jag skulle ju i alla fall gå längs med Laholmsvägen hela vägen ner till Nissan, väl där skulle jag nog utan några större problem hitta vidare varthän jag behagade. Sagt och gjort, efter ca en timme kom jag fram till Nissan, och förbannade att det skulle vara så äckligt långt! Jag räknade med att det skulle ta minst 2,5 timmar att gå samma sträcka tillbaka under kvällen. Det första jag gjorde var att sätta mig vid ån, öppna en Bellman 6,0 och försöka komma i feststämning. Jag vandrar runt i stan, ser mig om kring, listar ut vart kalmarspelarna ligger på för hotell, och hamnar till slut på det stora torget. Där öppnar jag öl nummer två, klockan är väl strax innan 6 på morgonen nu. Jag slänger i väg ett sms till Crille för att se när tusan han behagar komma.

Men när jag sitter där på en parkbänk på ett torg i en halvdansk stad, så känner jag hur novembernattens köld biter hårt. Luften var dessutom otroligt fuktigt, så att till och med jeansen kändes blöta. Jag tackade högre makter för att jag kom på den brilljanta idén att bära långkalsonger. Men långkalsonger till trots blir det hela snart ohållbart. Jag måste ha värme! Jag går ner till Centralstationen tänkte jag, och kände mig ovanligt klipsk. Jag knallar bort, och det är en dryg promenad om än inte så lång. Men väl där så inser jag att det är jävligt stängt. Jättestängt helt enkelt. Jag tittade på öppetiderna, 08:30 öppnade väntrummet. Pressbyrån brevid öppnade vid 08. Jag tittar på min mobil och inser att klockan inte är mycket mer än sju. Jag fryser ihjäl om jag står still, det kom jag fram till och gick tillbaka nedåt stan igen. Väl där började jag ta lite kort, mest för att ha något att göra. Men då kommer nästa smäll, batteriet tog slut i digitalkameran. Så jag har således inte mer än ett par gamla hus på kort från guldfirandet. Grattis IzZzY!

Jag lyckas få tiden att gå. Äntligen är det dags att få komma in i centralstationens värme! Väl där så är jag jag och ett gäng alkisar som lever rövare. De håller på med sitt, och jag dricker öl. I det här läget struntar jag i om det kommer någon vakt och tar mig i örat, bara för att jag avnjuter en pissljummen bärs inne i väntrummet. Vid elva så var det dags att samlas vid puben. En stund innan detta så bestämmer jag mig för att bryta upp, och vid det här laget är jag lagom rund under fötterna. Men som av en slump så hejar jag på några rödvita själar som är på väg åt samma håll, och ser till min fövåning att det är några bekanta. Äntligen börjar dagen arta sig till något annat än en kavalkad i att frysa så ofta och mycket som möjligt. Så vi beger oss till till puben, där jag blir än mer full. Ingen skräll kanske.

Till slut är det dags för match. Jag får min väska genomsökt, och de letar ju givetvis efter saker och ting som man inte ska ha med sig, som kärnvapen och alkohol till exempel. Några massförstörelsevapen fanns inte i min väska, men däremot en flska mousserande vin. Men min genial packning, gjorde att den stora flaskan i den lilla väskan ungick deras blickar, så jag fick behålla den. Jag klev upp på läktaren, nu hade de andra lämnat mig då de hade biljetter till den "riktiga" borta läktaren. Men på södra så träffade jag ju givetvis på ett bekant fyllo, och andra kändisar som jag kunde ställa mig hos.

Matchen är det inte mycket att orda om egentligen. Jag såg den knappt. Jag njöt av stunden och sög åt mig all den sprakande energi som spreds sig på läktarna. Tiden gick och sista fem minutrarna var helt galna, vilken känsla! När slutsignalen gick så var jag bland de första som sprang in på plan, efter att ha låtit skjuta iväg korken till "Champagnen". Så galet jävla underbart!! Jag träffar i Kaoset på Crille som även han hade stått på fel läktare, och vi firat gött tillsammans. Jag slet med mig en bit av örjans valls gräsmatta, som just nu "pryder" mitt vardagsrum. Den är inte så vacker just nu, då den fått tillbringa många timmar i min jackficka på vägen hem. Men hur som helst så stod vi bara där på plan och njöt. Det var helt sanslöst!!

Sen var det dags för mig att bada, jag och Crille vandrar nedåt nissan. Men plötsligt får Crille för jag att han måste åka hem igen, så jag står där alldeles ensam och grovt berusad. Jag fick allstå bada ensam denna gången också, vilket jävla öde. Men bada skulle jag, jag hade ju trots allt tagit med mig en handduk. Så precis utanför arenan fanns där någon som kan liknas vid en minimal strand. Perfekt för mitt ändamål. Jag sliter av mig alla kläder och kliver ner i vattnet. Om det var segerruset, alkoholen eller möjligtvis en kombination som gjorde att vattnet kändes behagligt, låter jag vara osagt. Men jag hade inte mer än börjat bada förrän ambulans personalen börjar få panik när de ser mig sprattla runt i det kylslagna vattnet. De skriker och gormar och jag försäkrar dem om att jag minsann är världsbäst på att simma, och att jag brukar hoppa i älven när kalmar vinner. Men de envisades om att det skulle vara väldigt strömt. Jag doppade tillslut huvudet och gick upp på land igen, torkade av mig och satte på mig torra kläder igen, samtidigt som sjukvårdarna skäller på mig. Men jag satt bara där och log. För vi har tagit SM-Guld.

Resten av dagen blev en ganska trist historia, jag går iväg mot centralstationen och värmen. Ligger där ett tag, och lyckas somna till på en av bänkarna där. Då insåg jag att det var alldeles för behagligt för mitt eget bästa att ligga i värmen och då jag inte kunde missa missa bussen fick jag bege mig bort till Eurostop igen. Där var jag runt 2 timmar innan bussen skulle avgå. Nu var det kallt och i det närmaste outhärdligt, inga väntrum fanns, och ingen busskur eller någonting som kunde skydda mig ifrån blåst och regn. Inte ens ett SM-Guld kunde få mig att bortse ifrån kölden. Den bitande råa kölden. När det var en halvtimme, lite drygt, kvar tills bussen kom, så dök det upp två Indier som jag kunde roa mig med att prata med. Som vanligt blir engelskan sådär vansinnigt bra när man fått i sig några öl, och jag pratade på som bara den för att kunna fokusera på annat än kölden.

Sen på väg till Oslo så kan du ju ge dig fan på att bussen fastnar i tullen, och vi står i ett jäkla garage utan att veta vad som händer i en timme, allt medans utlänning på utlänning släpades iväg och kom tillbaka. Tydligen något fuffens med passen. Sen så får jag vänta 4 timmar i Oslo innan jag kan sätta mig på bussen till Karlstad igen. Trött som en get.

Näe, nu blir det bara långt och drygt! Så nu orkar jag inte skriva mer, fyyyy.. Inte heller rätta alla fel i texten.  Kan komma en bild eller två senare.

SM-GULD!!! SM-GULD!!! SM-GULD!!! SM-GUUUUUULD!!!

Såå innerligt jävla underbart. Jag saknar ord just nu, och behöver nog lite mer distans till det enorma som just skett. Kalmar tog det. Guldet. Senare kommer säkert något av detta avhandlas:

• Bad i Nissan utanför örjans vall 
• Stormning av plan
• Stulen tuva från örjans vall
• Enorm glädje överlag.
• Bussresan
• Med mycket mera som jag inte kommer på nu. 

Nu ska jag sova lite, (om jag kan!!!) så att jag orkar med jobbet imorgon. Men jag är faktiskt inte bakfull idag, dé du!

Snart är det dags att kliva på bussen som tar mig via oslo (!!!) till Halmstad. 18:15. Fan vad jag är taggad nu. Om någon skulle se mig nu, så skulle de garantera ringt efter mina gamla bekanta på avdelning 1 - och den här gången slängt nyckeln. Jag är framma i Halmstad 04:35 och åker 00:10. Hemma igen vid 12, och då ska det banne mig sovas vill jag lova. För jag jobbar vid 22:30. Så det blir spännande, således har jag hållt alkoholbugdeten tämligen under det normala. Så att jag är frisk och kry måndag kväll. 7 Bellman och en flaska champagne, 7 bananer och 3 äpplen. Det är min packning!

Nu ska jag äta spenat, så att jag blir stor och stark inför morgondagens firande!!

Veckan är slut och jag har lyckats skrapa ihop några timmars arbete. Jag lyckades faktiskt komma upp imorse, trots min dåliga självdiciplin igår kväll - med pajbak och fotbollstittande. Det var inte ens särskilt jobbigt, utan utmaniningen som stod framför mig denna fredag under dagpasset gjorde mig bara inspirerad. Fredagarna är de mest hektiska under veckan, men givetvis så var den ovanligt lugn idag när jag skulle jobba. På gott och ont. Det bästa hade ju trots allt varit om jag kunnat drilla allt så mycket jag bara kunde, och då är ju en hektisk dag det allra bästa. Men det var onekligen en stor skillnad på förmiddagspasset och nattpasset, mycket mer folk i rörelse och många nya saker att tänka på. Men i och med att jag i regel inte kommer att jobba dag, kunde jag helt enkelt fokusera mer på att lära in systemet, och bortse en del ifrån de andra sysslorna i receptionen under dagtid.

Sen måste jag berätta att jag inte kunde hålla mig borta ifrån att boka biljett till Guldmatchen i Halmstad. Även om det gör att jag får leva på i princip ingenting resten av månaden - som knappt ens börjat!! Men inte kan jag missa detta, det går bara inte. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag såg glädjen förmedlas via min dator på en hackig Canal+ sändning. Så imorgon vid 18-tiden sätter jag mig på en buss, och kommer är tillbaka i Karlstad vid 12. 22:30 börjar jag jobba. Men som sagt, jag får fan leva med att vara lite sliten på måndag! Sova gör man trots allt i en evighet när man dör.

Idag såg jag dessutom ett Lunarmejl ifrån Lunarstorm. Då blev jag plöstligt påmind av att jag faktiskt författade 100 bittra ord, för ett tag sedan. När jag var omåttligt trött på alla idioter som sprider sig överallt på internet, och sådana communityn som lunar i synnerhet. De som tror att de kan bete sig precis hur som helst bara för att de sitter skyddade bakom en datorskärm. Jag är dock imponerad över att jag lyckades skriva något så kort som hundra ord, då ni som läser här förmodligen insett att jag är bättre på rent ordbajseri och saknar förmågan att fatta mig kort. Det ska bli intressant att se hur reaktionerna blir efter att de publicerar det, och hur många som skriver till mig där. Men i synnerhet att se om några av de ovan nämnda idioterna dyker upp. Så på måndag så kan ni ju göra som 300 000 andra och läsa mina bittra ord. Haha.

44 timmar kvar till guldmatchen på Örjans vall!

Jag kom på mig precis, och började reflektera kring vad i helsike jag pysslade med. Jag gick och lade mig redan vid halv nio tiden, satt och pillade med inlärningsprogrammet till bokningssystemet på jobbet, sen tittade jag lite på fotbollen mellan FC Köpenhamn och Valencia, innan jag skulle somna tänkte jag. Tänkte jag alltså. Men sällan slutar det så bra när jag inte är trött då jag går och lägger mig, jag kan till exempel få för mig allt möjligt. Ikväll skulle jag ta något att äta.

Det slutar med att jag sitter i soffan och äter äppelpaj. Jag fattar inte hur jag får för mig att börja laga en äppelpaj vid den här tiden på dygnet, och jag vet att jag ska upp om 6 timmar för att göra mig klar för jobbet imorgon bitti. Jag är en idiot. Men likväl en idiot som får äta min utsökta paj.

Jag har väl inte ens nämnt det än, dumt av mig. Jag såg precis Obamas segertal, och vilket tal det var! Vilken karisma den mannen har. Äntligen kan USA börja bygga upp sitt anseende igen, äntligen försvinner den där förbannade Bush för gott. Äntligen kan man börja se en ljusning i världen som till så stor del är beroende av det enorma landet i väst. USA kommer alltid att förbli USA, det kommer vi väl inte ifrån. Jag kommer aldrig att tycka om deras föråldrade styrelseskick och det som i princip känns som en skendemokrati till och från, eller deras sätt att (inte) ta hand om sin befolkning. Men man blir ändå hoppfull inför vad som kan komma att ske de närmsta 4 åren, för jag tror att han kan röra om mycket. Bara symboliken i att det är en ung svart president tror jag kan förändra en hel del där borta. Jag hoppas att han kan axla förväntningarna som läggs på honom av i princip hela vår värld. Så kom igen nu Mr President, visa oss nu vad de Förenta Staterna kan göra för världen. Jag tror på dig.

Nu har jag fått jobba två nätter och inatt ska jag sova, förutsatt att det går. Det känns som att man inte kommer ha en dygnsrytm över huvudtaget efter ett litet tag, då problemet är att världen i övrigt går upp innan jag ens går och lägger mig. Det ska i alla fall bli intressant att se hur det går och i synnerhet hur det fungerar i längden. Men fördelen är ju i alla fall att jag inte är helt ovan vid att ta hand om nattpass, då jag gjorde det i mer än ett halvår i lumpen. Men tjejen jag gått brevid de senaste nätterna berättade att det finns en hel del som inte alls klarar av det, trots att de är övertygade om att de ska fixa det hela. Men det är ju helt och fullt något som man inte behöver tänka på ännu.

Men hur som helst tyckte jag att det gick betydligt bättre nu inatt, vilket är fullkomligt naturligt antar jag. Första natten gick jag runt, tittade och försökte fylla mitt huvud med allt som jag bara kunde. Vid 4-5 på morgonen därpå kunde jag knappt läsa något utan att orden snurrade och det som finns innanför pannbenet tycktes ha blivit mosat i en mixer. Inatt var det lättare, då kunde jag gå runt och göra det som skulle göras i mångt och mycket på egen hand. Städuppgifter och dylikt var lätt att ta till sig, tvättmaskinen är lätt och jag drillades i att vika alla handukar på rätt sätt dessutom. Allt som inte hade med receptionen att göra tycker jag fastnade bra helt enkelt.

Imorgon hoppas jag på att jag får inloggningsuppgifter så att jag kan träna på systemet, så att jag helt enkelt kan sitta hemma och drilla mig själv med alla de saker som kan behövas. Övriga receptionsuppgifter tror jag att jag ska greja snart och jag har fått lite instruktioner nedskrivna om hur jag ska göra allt, efter inatt börjar även det sitta bättre. Men som jag sagt tidigare, kan alla andra komma ihåg allt så kommer ju givetvis jag att fixa det så småningom. Sen är det skönt att höra från chefen att det inte är så farligt om jag inte kan allt till en början. Ett halvår ska det ta innan man är riktigt hemma i systemet.

Men jaja, nog om det! Ikväll blir det nog till att ta det riktigt lungt, kanske ta mig en folköl och fasta framför TV:n. Sen lär ju det senaste avsnittet av House kommit ut så att jag kan hämta hem det. Det senaste avsnittet slutade onekligen på ett mycket intressant sätt!

Vad gäller fotbollen har jag lite bekymmer. Matchen i Halmstad går av stapeln på söndagen, och jag jobbar på måndag natt. Hur i hela friden ska jag lösa detta? Inte kan jag ju fira (läs supa) hejdlöst i alla fall, om jag ska klara av att göra mitt första pass på egen hand dagen efter. Inte heller har jag särskilt mycket pengar just nu, och jag undrar hur det ska gå ihop om jag väljer att åka ner. Rättare sagt, det skulle inte gå ihop. Fan. Jag får nog helt enkelt svälja att jag missar mitt livs match trots allt, och istället för att bada i Nissan så får det bli ett nakenbad i klarälven istället. Men vad gör man inte nu när man äntligen fått ett jobb, och att göra det så bra jag bara kan får helt enkelt prioriteras. Hur jävla tråkigt det än känns just nu. Det blir ju med största sannolikhet champions league kval att sikta på nästa år, och jobbar jag på bra så blir det ju en Eurotrip istället.

Förövrigt tycker jag att det är ruskigt kul att gå hem från jobbet, och möta alla dessa människor som är påväg till sitt på morgonen. Jag har lust att bara säga till dem att; nu ska jag minsann hem och sova. Sedan ska jag skratta så ondskefullt jag bara kan.

Från hotellet dvs. Idag har det faktiskt gått betydligt lättare, och jag kom faktiskt ihåg mer än, öhm, 2 saker. Kanske, eventuellt. 25 minuter kvar tills dess att det är dags att bli avlöst, och så får jag se om chefen kommer förbi, så att jag får dividera lite med honom angående att få ta en natt till brevid, för att liksom få än mer kött på benen. Men det märks ju förr eller senare. Nu är det väl dags för mig att luta mig tilbaka, och stirra på klockan.

Ha det godis!

Det var väldigt spännande och intressant att börja köra igång inatt. En sak kom jag i alla fall fram till, det var verkligen inte lökigt. Det var otroligt mycket som skulle göras under nattens gång, mer än vad jag hade föreställt mig innan. Dels var det ju att stänga till lite saker och ting runt omkring på hotellet, kolla kassan, kvitton mm. Men sen så diskade vi, vi tvättade frotté, vi dammsög, vi skurade, vi plockade fram frukosten och massor med andra små uppgifter. Jag blev helt ställd, med allt som jag skulle försöka ta åt mig och försöka komma ihåg, även om mycket var tämligen logiskt. Städa, diska och tvätta är ju sådant som inte behöver vara så komplicerat. Men när man samtidigt skulle försöka lära sig systemet och alla andra rutiner började det snurra i huvudet på mig. Hur tusan ska jag lära mig allt sådant på bara två nätter?! "playground" - Ett program där man får träna på att lära sig deras system, var tydligen ur funktion inatt.

Men va fasen, det är klart att man ska vara förvirrad första natten. Klarar alla andra av det så vore det ju konstigt om inte jag skulle reda ut det så småningom! När allt plötsligt blir rutin, så tror jag att det verkligen är ett trivsamt arbete, där det inte blir en massa dö-tid hela tiden, utan man har sysslor att utföra hela tiden. Något som ska bli intressant är att se hur mycket som har satt sig under den här natten. Men jag undrar om jag inte behöver gå brevid på onsdag också, för att kunna gå själv redan nästa vecka. Men en utmaning är det verkligen, och det är riktigt spännande!

Inatt hoppas jag att jag är lite piggare dessutom. Det var nämligen ganska sömnigt vid 4-tiden när det mesta började bli klart.

Stulet från tjuvlyssnat.se

En grupp barn ~7 pratar om Halloween.

Pojke 1: Tänk om man vore ett monster.
De andra: Läskigt!
Pojke 2: Tänk om man vore Dracula.
De andra: Uuuusch!
Pojke 1: Christer Sjögren!
De andra barnen (skriker): Aaahh! (och springer iväg åt olika håll i panik)


Nu vet jag äntligen vad jag ska klä ut mig till nästa gång det vankas Halloween.

Nu har jag kommit hem igen, från en 3 timmars brandutbildning på jobbet. Vad märkligt det känns när jag tar ordet "jobbet" i min mun. Ett riktigt jobb liksom. Hur häftigt som helst. Jag fick träffa på alla som jobbar i receptionen och i baren. Det första som slog mig var hur mycket tjejer det var. Det var bara en annan kille, och det var den andra Nattportieren. Resten var uteslutande töser, men det är absolut inget jag klagar över, som du kanske förstår.

Under det praktiska momentet av övningen fick jag agera däckad inne på ett rum som det "brann" i. Första vändan gick det bra, och de lyckades faktiskt få ut mig ur rummet snabbt och bra. Men den andra gången började jag fundera på om de ville minimera konkurensen, för jag fick snäll ligga kvar i rummet och självdö. En aning elakt kanske. Eller så kanske de tyckte att jag låg så gött på golvet, att de inte ville störa mig i onödan. Efter ett insåg dom dock att det var något de hade glömt, och efter mycket slitande lyckades de små töserna släpa ut mig från det "rökfyllda" rummet.

Sen satt jag en stund och pratade med chefen igen, fick reda på lönen och gjorde upp en liten planering inför den närmaste framtiden. Som bekant är det ikväll och imorgon jag kör igång, och går brevid en av flickorna på natten. Men redan nästa måndag och tisdag natt så är hotellet mitt, my own, my precious. Eller ja, jag får jobba ensam då i alla fall. Efter det så tog jag mig en tur till KFG, och pratade lite med dem, jag kommer ju att vara där halvtid framöver också, vilket känns väldigt skönt faktiskt. Så att jag kanske kan få ett deltidsjobb ytterligare. Mycket vill ha mer heter det väl har jag för mig.

Nu ska jag ligga och vila mig på soffan, eller kanske rent av lägga mig på sängen en stund. Jag måste ju följa Elfsborg - Halmstad ikväll, och se om SM-Guldet blir helt klart ikväll.  

Jag sitter och dricker en stor mugg kaffe, och det lär bli fler framöver. Igår ringde prich, som inte hade hört de stora nyheterna om arbetet. Givetvis så såg jag ju till att nämna det på smidigt sätt. Hon blev nog mer chockad än jag själv, och berättade hur hennes världsbild rasade samman! Jag ska ju vara arbetslös och bidragstagare. Det är ju jag. Någon där nere som liksom harvade sig fram bland bidragsansökningar, och aldrig skulle få för sig att betala en krona i skatt. Jag tyckte lite synd om henne för en sekund, och övervägde om jag skulle rätta till hennes förvridna världsbild, genom att supa mig full i hotellbaren första natten på egen hand.

Sen slog det mig att hon är AIK:are. En sån typ får man ju ge det nöjet! Istället ska jag se till att bli otroligt framgångrik framöver, så att hon inte vet vad som är upp eller ner igen. Krossa hennes världsbild fullständigt.
Eller nåja. Det räcker med att jag dyker upp idag.

Frågan är om jag klarar av att resa mig upp ur soffan sen. Eller om nervositeten helt enkelt gör mina knän obrukbara. Men nej! Jag får ta mig i kragen, och gå ut och visa dem att de gjorde helt rätt som tog in mig. Men det blir en lång dag idag, ska dit vid 13 och ha brandutbildning i ett par timmar. Samtidigt som jag får ta en ordentligt titt omkring mig, skriva på lite papper mm. Sen börjar jag nattpasset 22:30 till 06:30. Ironiskt nog försökte jag stanna uppe ganska länge igår kväll. Men när man vill vara vaken så kan man ju räkna ut med arslet att man blir trött. Jättetrött. Till halv 4 var jag väl vaken i alla fall, och somnade till Invandrarna av Vilhelm Moberg på ljudbok.
KFG ringde halv tio på morgonen, precis när jag börjat vakna till lite grann. Så det var väl lite tur i oturen att jag somnade relativt tidigt inatt.

Nu får jag fortsätta ladda. Ha dé!

Segraren satte jag förmodligen! Men jag hade nog drabbats av tillfällig sinnesförvirring, då jag placerade Norrköping på 11:e plats, och Örebro på nedflyttningsplats. Vi får se hur många rätt jag har på Söndag.

1. Kalmar
2. Göteborg
3. Helsingborg
4. Malmö FF
5. Elfsborg
6. AIK
7. Djurgården
8. Halmstad
9. Hammarby
10. Gefle
11. Norrköping
12. Trelleborg
13. GAIS
 - - - - - - - - - - - - -
14. Sundsvall
- - - - - - - - - - - - -
15. Örebro
16. Ljungskile

Nu måste det vara klart. Så galet j-vla bra. Underbart!! Bara synd att jag lider av alkoholens biverkningar idag.

Alkohol är farligt, dels gör man knasiga saker och man mår mindre väl på morgonen efter och börjar fundera på vad man egentligen sagt och gjort på kvällen innan. Jag vaknade till av ett sms ifrån Kusinen, som ska hit och se på foboll om en stund. Medans jag låg där i sängen med ett glas vatten, så ringde David den korta, och jag hade tydligen sagt att vi skulle ta oss ett snack idag. Om vad eller varför, eller vad det var för snack vi skulle ha har jag inte den blekaste om! Men som det lät på honom så handlade det om ett allvarligt snack.

I övrigt ska det tilläggas att jag fick ett "ragg" på krogen. Det var till och med en av det motsatta könet, någon tös ifrån arvika. Dock så sket det sig när det skulle till att dansas. Alla som känner mig vet att jag inte dansar, det spelar ingen roll om jag är närmare medvetslöshet, och vet med mig om att alkoholen kommer bränna bort alla minnen av mina eventuella "moves". Jag följde med ut på dansgolvet, gjorde ett tapper och välmenat försök. Men jag kände mig så otroligt larvig! Sen slog det mig att Nattbuss Anna skulle följa med och slagga hos mig, så jag fick för mig att jag skulle få fatt i dem och reda ut hur vi skulle göra. Så jag knallade iväg, och hittade dem faktiskt. Men då fick jag reda på att hon skulle sova över hos David den korta. Förmodligen var det väl här jag kom på att jag skulle ta mig ett snack. Men jag anar att det förmodligen handlade mest om ren nyfikenhet. Detta ställde ju också till det i huvudet, nu var det ju fritt fram att köra hårt ikväll. Men nu hade jag ju gått ifrån arvikaquinnan.

Jag hittar aldrig på nöjesfabriken, 414 jävla barer och dansgolv, och även om de alla heter olika saker så lägger jag inte det på minnet. Jag hade inte en aning om vart jag befann mig, eller vart jag var när jag lämnade arvikaquinnan. Jag sprang runt och letade, och sen kom jag på att jag hade glömt bort hur hon såg ut. (Ja, lätt överkonsumtion av alkohol). Efter att ha sprungit runt och letat ett tag, så insåg jag att det var hopplöst. Jag blev helt enkelt så irriterad att jag valde att knalla (Läs; vingla) hem i ren frustration! Än värre är att jag har för mig att jag skickat sms på vägen hem. Men jag hade raderat alla någon gång på väg hem också, så nu är frågan vem jag skickat till och vad jag skickat. Det är ett mysterium tills dess att jag får en örfil antar jag.

Men, turen tycks ju trots allt hålla i sig. Men liksom de 7 rätten på travet, så blev vinsten under gårdagen inte så mycket att orda om. Lite som om någon allsmäktig herre tycker att jag ska hålla saker och ting på en rimlig nivå. Men lite sur på mig själv blev jag när David den korta berättade att Arvikaquinnan var snygg. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, och eftersom att jag trots allt gick ifrån henne, så kan ju inte intresset trots allt varit så stort.

Det är klart att jag fick sju rätt på travet! Även det bara blev 150 kronor. Vad blir det härnäst tro? Jag måste ju köpa en trisslott också. Haha.

5 utav 5 hästar har suttit än så länge. Miljonär blir jag kanske inte, men jag kanske kan få tillbaka pengarna i alla fall.
Nummer 3 i sjätte får gärna vinna nu.
I sjunde får 2,3,5,8,11 eller 12 ta hem det. Helst de två sista!

Gör mig rik nu.

---

Ja, jäklar. 6 av 6 rätt nu! Med 6 hästar i sista så kanske det kan bli en slant! KOM IGEN NU!

Igår avnjöt jag allt utom det där mousserande vinet. Det var riktigt, ritkigt fint! Sen märktes det att jag inte druckit så vansinnigt mycket på sistone, för jag blev rätt rejält rund under fötterna. Idag blev morgonrutinerna lite annorlunda, jag låg kvar i sängen extra länge och tittade på TV. (för när jag vaknade märkligt nog redan vid 9-tiden, och var oförskämt pigg) Kaffet satte jag inte igång förrän vid kvart i ett, alltstå ovanligt sent! Men det var väl bakfylla-light som ställde till det lite grann.

Jag tänkte ju att nu när jag fått ett jobb och Kalmar är på väg mot SM-Guld. Så måste det ju vara en lyckovecka och då är jag ju bara dum om jag inte spelar lite. Så jag var precis ner till den lilla kiosken på hörnet, och köpte på mig en Harry boy. På vägen ner drömde jag mig bort. Jag tänkte bl.a. på hur ironiskt det skulle vara om jag blir miljonär i samma veva som jag faktiskt fick ett jobb. Jag funderade också på om man skulle avslöja något sådan i bloggen, eller skulle man hålla det helt hemligt? Jag kom fram till att det var alldeles för angenäma problem för att lägga ner någon energi på dem, och betalade 200:- för att vinna miljonerna.

Jag drabbades av tillfällig sinnesförvirring igår också. Jag hade börjat tina lite lax, men jag drabbades av ett enormt Pizza-sug. Så jag hade inget annat val än att faktiskt logga in på OnlinePizza.se och beställa en Hensta. Det är ju i alla fall sallad på den, vilket gjorde mig bättre till mods. (trots att jag knappast kan tänka mig att det gjorde varken till eller ifrån.) Men gud så gott det var!

Lax blir det idag istället. Det blir till att röra ihop lite hollandaise-sås och koka lite potäter, så ska jag nog bli nöjd även idag. För lax liksom spenaten är något som jag liksom glömt bort, och aldrig lagat till. Det är märkligt, då det verkligen inte är svårare än att värma en panpizza, egentligen. Men är man über-lök, så är man.