I Mörkret
Han sitter där, med huvudet mellan knäna och önskar att mardrömmen ska ta slut. Det omslutande mörkret är så massivt, att till och med andningen blir tung. Kylan biter ända in till märgen, och han kämpar för att inte röra sig, trots att både rädsla och kyla får hans kropp att skälva obönhörligt. Samtidigt som adrenalinet pumpar i hans kropp, så andas han snabbt och tungt, och paniken sprids i varje liten lem. Han vet att han är fast där i mörkret.
Han spjärnar ryggen mot tallen som han lutar sig emot, som för att undvika darrningarna, då varje muskel i kroppen är spänd för att vara redo att antingen fly eller fäkta. Även om hans hopp trots allt står till att förbli osedd. Mörkret är som ett töcken, där inte ens handen framför hans ansikte kan ses. Bara det lilla ljuset där borta i fjärran, som är hans räddning, kan skådas. Men det är långt dit. Alldeles för långt, och tiden för knapp. Ingen vet att han är där.
De är snart ifatt honom, han hör hur ljudet av knäckta grenar närmar sig där han sitter, de kommer ständigt närmare, som vetskapen om en ond dröm precis innan man somnar. Ständigt försöker han att hålla andingen så tyst som det går, men ändå känns det som att den hörs på flera mil i det tysta mörkret. De kommer, och han förblir orörlig.
I skogen fanns inte de goda tingen, utan det var platsen som Ron, Vänskapen, Lyckan och Kärleken sedan länge tvingats lämna.
De som nu smög igenom skogens mörker var 5 till antalet, och kände tärrängen utan och innan. De bar inga vapen, utan var i sig själva som en farsot som ingen tycktes kunna hindra. De var Ångesten, Maktlösheten, Ensamheten, Träldomen och Döden. Det fanns ingenstans att gömma sig ifrån dessa vidunder och själva livets fiender, alltid fanns de där i närheten, redo att slå till.
Träldomen och Maktlösheten var vida spridda över världen, och hade tagit sitt onda kalla grepp om många människor, och räknades nästan som en del vissas liv. En ondska de flesta föddes in i, men som trots allt var accepterat.
Ensamheten var den lurigaste av de fem, en som både kunde bringa Ron och Ångesten, alltså endera gott eller ont. Han fanns i regel vid skogens bryn, och alltid var det en chanstagning att närma sig den. För där fanns till en början bara Ron, men Ångesten kom alltid krypandes, vakande efter minsta chans att lura in honom i skogens djup. För Ångesten var den värsta av de fem, vars enda syfte var att plåga de som ännu inte givit sig själva åt döden, och alla som någonsin mött honom fruktar den dagen då han åter skulle ta greppet om ens hjärta.
Döden. Det är den enda av de fem vi med säkerhet vet att vi ska möta en dag. Från den dagen då vi föds, närmar vi oss honom, oavsett vilken väg vi än tar, då de bara är olika långa. Även han har olika ansikten, då han en gång är något som tar vår kärlek, vänskap och lycka ifrån oss, och kan sätta oss hos Ensamheten. Men han kan även vara den som befriar oss ifrån Ensamheten, Träldomen, Maktlösheten och Ångesten, och leder oss till en ny plats, och en ny tid som för alla är lika okänd som oundviklig.
Mannen som sitter där hukandes mot ett träd, djupt i skogens mitt har mött Maktlösheten, Träldomen, Ensamheten och Ångesten, de har alla satt sina spår i hans innersta väsen. Men han har också känt av Kärleken, Vänskapen, Ron och Lyckan. Men här i mörkret är det bara en fjärran känsla, som han egentligen inte kan komma ihåg mer än att han vet hur det en gång var.
Han minns inte hur Vänskapen och Ron kändes, han minns bara Ensamheten. Maktlösheten och Träldomen har kapslat in den lycka han en gång känt inom sig. Ångestens tortyr har sugit ur all den Kärleken som en gång spirat i hans kropp, det som en gång gjort honom så lätt som en fjäder, gör nu att varje steg han tar är tungt som bly. Han kan inte längre komma ihåg den dagen då han senast kände solen värma hans ansikte. Nu är det bara de frostbärande sjärnorna han med svårighet ens kan tyda i skogens dunkla djup.
Det är då han reser huvudet och ser det grönbleka skimmret framför honom. Det är Döden som till slut hunnit ifatt, där han sitter lutad mot den kalla kala tallen. Döden sträcker ut sin hand. Med ett bistert leende inser han att befrielsen äntligen kommit, trots att han hela tiden försökt fly den, så han tar döden i hans hand, och världen omkring honom blir ljum som en midsommarnatt.
Han spjärnar ryggen mot tallen som han lutar sig emot, som för att undvika darrningarna, då varje muskel i kroppen är spänd för att vara redo att antingen fly eller fäkta. Även om hans hopp trots allt står till att förbli osedd. Mörkret är som ett töcken, där inte ens handen framför hans ansikte kan ses. Bara det lilla ljuset där borta i fjärran, som är hans räddning, kan skådas. Men det är långt dit. Alldeles för långt, och tiden för knapp. Ingen vet att han är där.
De är snart ifatt honom, han hör hur ljudet av knäckta grenar närmar sig där han sitter, de kommer ständigt närmare, som vetskapen om en ond dröm precis innan man somnar. Ständigt försöker han att hålla andingen så tyst som det går, men ändå känns det som att den hörs på flera mil i det tysta mörkret. De kommer, och han förblir orörlig.
I skogen fanns inte de goda tingen, utan det var platsen som Ron, Vänskapen, Lyckan och Kärleken sedan länge tvingats lämna.
De som nu smög igenom skogens mörker var 5 till antalet, och kände tärrängen utan och innan. De bar inga vapen, utan var i sig själva som en farsot som ingen tycktes kunna hindra. De var Ångesten, Maktlösheten, Ensamheten, Träldomen och Döden. Det fanns ingenstans att gömma sig ifrån dessa vidunder och själva livets fiender, alltid fanns de där i närheten, redo att slå till.
Träldomen och Maktlösheten var vida spridda över världen, och hade tagit sitt onda kalla grepp om många människor, och räknades nästan som en del vissas liv. En ondska de flesta föddes in i, men som trots allt var accepterat.
Ensamheten var den lurigaste av de fem, en som både kunde bringa Ron och Ångesten, alltså endera gott eller ont. Han fanns i regel vid skogens bryn, och alltid var det en chanstagning att närma sig den. För där fanns till en början bara Ron, men Ångesten kom alltid krypandes, vakande efter minsta chans att lura in honom i skogens djup. För Ångesten var den värsta av de fem, vars enda syfte var att plåga de som ännu inte givit sig själva åt döden, och alla som någonsin mött honom fruktar den dagen då han åter skulle ta greppet om ens hjärta.
Döden. Det är den enda av de fem vi med säkerhet vet att vi ska möta en dag. Från den dagen då vi föds, närmar vi oss honom, oavsett vilken väg vi än tar, då de bara är olika långa. Även han har olika ansikten, då han en gång är något som tar vår kärlek, vänskap och lycka ifrån oss, och kan sätta oss hos Ensamheten. Men han kan även vara den som befriar oss ifrån Ensamheten, Träldomen, Maktlösheten och Ångesten, och leder oss till en ny plats, och en ny tid som för alla är lika okänd som oundviklig.
Mannen som sitter där hukandes mot ett träd, djupt i skogens mitt har mött Maktlösheten, Träldomen, Ensamheten och Ångesten, de har alla satt sina spår i hans innersta väsen. Men han har också känt av Kärleken, Vänskapen, Ron och Lyckan. Men här i mörkret är det bara en fjärran känsla, som han egentligen inte kan komma ihåg mer än att han vet hur det en gång var.
Han minns inte hur Vänskapen och Ron kändes, han minns bara Ensamheten. Maktlösheten och Träldomen har kapslat in den lycka han en gång känt inom sig. Ångestens tortyr har sugit ur all den Kärleken som en gång spirat i hans kropp, det som en gång gjort honom så lätt som en fjäder, gör nu att varje steg han tar är tungt som bly. Han kan inte längre komma ihåg den dagen då han senast kände solen värma hans ansikte. Nu är det bara de frostbärande sjärnorna han med svårighet ens kan tyda i skogens dunkla djup.
Det är då han reser huvudet och ser det grönbleka skimmret framför honom. Det är Döden som till slut hunnit ifatt, där han sitter lutad mot den kalla kala tallen. Döden sträcker ut sin hand. Med ett bistert leende inser han att befrielsen äntligen kommit, trots att han hela tiden försökt fly den, så han tar döden i hans hand, och världen omkring honom blir ljum som en midsommarnatt.
