Här fanns en Nationalpark. Inte riktigt kanske. Men här på tredje våningen i ett hus på ölmegatan fanns en fristad för alla dammråttor. Där de kunde frodas fritt utan risk för någon som helst skyddsjakt. De hade till och med blivit så oskygga att de krypit fram från sina tillflyktsorter under soffan och bakom diverse stora möbler, för att bland annat växa sig stora under vardagsrumsbordet och andra platser där de inte riskerar att handa på undersidan av mina strumpor.

Jag lät det hela bero. Jag gillar nämligen sällskapet. Jag tycker dessutom att det är ganska fascinerande att se hur snabbt de kan föröka sig, en liten ministudie i dammråttors liv och leverne har jag den senaste veckan företagit mig. För de, liksom jag, känner väl till det faktum att det inte kommer plockas fram någon dammsugare så länge det antingen har varit arbete, eller kommer bli arbete. Således har de fått härska fritt över mitt fejkade parkettgolv helt utan konsekvenser de senaste tio dagarna i alla fall. På den tiden hade de minst sagt vuxit sig stora och feta, mycket välnärda helt enkelt, då resultatet av mitt navelpillande kan vara en och annan luddtuss som de kan kalasa på.

Men när jag idag försökte inleda en konversation med en av de större dammråttorna, som vi kan kalla Glenn, insåg jag till mitt förtret vilken hybris de fått av att helt och hållet dominera lägenheten. Glenn svarade nämligen inte. Men det hindrade mig inte, utan jag fortsatte försiktigt tala om vilken tur de hade att hela tiden få vara inomhus! Men Glenn satt bara och tittade mig med avsmak i sin blick. Nu började min irritation växa. Jag frågade Glenn om hur han kunde vara så otacksam, trots allt jag gjort för min lilla vän. Det var fortfarande tyst från honom. Då rann det över för mig, och jag stampade i golvet precis brevid honom för att visa att jag minsann menar allvar. Glenn kilade snabbt bort mot det bortre högra bordsbenet, där denne fortsatte att ingorera mig.

Nu blev jag skogstokig, det riktigt kokade inombord. Reste mig upp och hämtade mitt vapen. Den fula gula minidammsugaren som mest påminner om en strålskadad gråsugga. Det handlade om den slutgiltiga lösningen, på dammråtteproblemet. Det gula vidundret vrålade monsturöst när den med sitt munstycke sög i sig allt som kom i dess väg. Glenn visade tecken på utomordentligt mod där han satt still vid det borte högra bordsbenet. Några sekunders stillhet rådde innan Glenn skulle lämna denna värld, för att ge honom en sista chans. Men Glenn stirrade stolt mig i ögonen och jag kunde nästan ana ett snett leende innan han sögs in i vakuumet, där han för all framtid skulle försvinna som herre över fejk-parketten.

En total utrotning följde. Inga av Glenns fränder fick bo kvar under samma tak som jag själv, utan i vredesmod gick jag fram med min gula dammsugare och såg till att det fick bli ett slut på eländet. Fradgan rann ur mina mungipor och jag andades tungt där jag ivrigt letade efter minsta spår av denna ohyra. Ögonen var smala och ansiktet bistert när jag stod i vardagsrummet och inte längre fann några spår av dessa kräk. En förintelse hade ägt rum. Inte ens de stackare som tagit sin tillflykt bakom soffan, eller ovanpå lägenhetens lister kom undan.

Puss & Kram

Fiskaren Bengt hade ont i sitt vänstra högerben. Detta gjorde honom en aning bekymrad, för att han inte riktigt visste vilket av benen det var, då han hade små problem med hela den här biten med höger och vänster. Eftersom att han enbart tänkte i termerna styrbord och barbord. Förvirrad som han var haltade han runt lite i sin lilla fiskebåt, och stödde sig än på ena benet, och sedan lite på det andra. Detta gjorde dock att när han kom i otakt med båtens och vågornas rörelse, och han tappade således balansen helt och hållet. Relingen - som han personligen tyckte var till för landkrabbor - hade han monterat bort under vinterns underhållsarbete, för att byta denna mot en dunk dåligt hembränt via en annons på blocket. Han föll handlöst ner i det kalla vattnet och såg båten köra ifrån honom som om ingenting hade hänt.

Till hans smala lycka hittade han dock en alldeles för gammal ölkorv i hans hans högra byxficka, eller om det var den vänstra. Han fick en alldeles genialisk idé där han låg och guppade i vågorna, och drev ut på havet. Han tog upp ölkorven, delade den i två lika stora bitar och stoppa dessa i vardera öra, innan han dök ner under ytan på jakt efter en sovjetisk u-båt som han efter U-137 incidenten, var säker på signalspanade på hans hemtelefon. Med två ölkorvar i vardera öra dök han runt i det grumliga vattnet, och simmade förbi en en flock kor som råkat dricka av spillvattnet från Oskarshamns kärnkraftverk förra veckan, och fått en onaturlig lust att börja beta av sjögräs istället. Bengt lade inte någon större tankeverksamhet kring det hela, för det fanns ju både sjöhästar och sjökor. Det hade han minsann läst en gång, då han egentligen skulle tagit åt höger för att komma till systembolaget i Borgholm, med istället, för första och enda gången, hamnat på biblioteket.

Men samtidigt som han simmade runt och letade efter någon U-båt av Whiskey-klass, började han känna ett märkligt behov av att andas. Han ignorerade givetvis dessa primitiva landkrabbe-instinkterna och simmade vidare ner mot botten, och hittade en och annan gangster med fötterna fastgjutna i cement. Men ingen sovjetisk U-båt. Han var djupt besviken på Ryssarna uppenbara brist på intresse, och knackade istället på hos den amerikanska U-båten som av någon märklig anledning förföljt honom sedan han trillat i sjön. En uppenbart misstänksam U-båts kapten öppnade försiktigt dörren, och försäkrade sig om att han inte tillhörde Jehovas Vittnen eller någon annan religös gruppering, innan han släppte in honom. Det svor han på sitt heliga groggvirke att han definitivt inte var.

Väl inne i U-båten försökte han tala på sin bonnigt öländska variant av engelska, med några av de lägre befälen ombord. Han undrade helt enkelt vad det var de pysslade med här ute på östersjön. De försökte förklara att det faktiskt var så att de skulle leta efter rabatt-kuponger till kärnbränsle, då en brevduva på väg till Island råkat nödlanda här i trakterna med den värdefulla lasten. Tyvärr fanns det vissa indikationer på att al-Qaida faktiskt hade hunnit före med hjälp av stafett-självmords-dykare från Algeriet, och hade nu närmast fri tillgång till OK-Q8s lager av kärnbränsle. Vilket i sin tur i värsta fall kunde leda till att de faktiskt kunde göra sina självmordsbombare självlysande, och således öka attraktionskraften i yrket. Som annars var på nedåtgående då det visat sig att det inte var en jäkla massa jungfruar som väntade dem i paradiset om de dog martyrdöden, utan i själv verket en skål med vita russin.

Bengt lovade de vänliga amerikanarna att han givetvis skulle försöka hålla ett extra öga öppet, och skicka en ny brevduva om han hittade de värdefulla kupongern. Som tack erbjöds han en hel dunk med torpedbränsle, som till hans obeskrivliga lycka var ren Etanol - och betydligt bättre än Hembrännar-Hasses finkelolja som han annars brukade dricka. Han tacka hjärtligt och blev utskickad genom torped-luckan framför hans fiskebåt, som nu stannat. Han klev helt enkelt ombord, tog sig ett järn av torpedbränslet och kände sig som en riktig man igen, innan han puttrade vidare hem till byxelkrok. För att där lösa in kupongerna som han faktiskt hade hittat på vägen, då han kunde använda det för att driva sin egen hembränningsapparat, och befrias från det kommersiella trycket från Hembrännar-Hasse.

Snipp snapp snut, nu var sagan slut!

Kalle stod vid den enorma rosa partyhatten, utan att på något sätt notera att det nyss flög förbi 3 bevingade kossor. Då detta, hur vansinnigt det än kan låta, var en vanlig syn i 2230-talets Uganda. Fast det han inte tänkte på var att han faktiskt inte befann sig i 2230-talets Uganda, utan i Sverige då det tredje milleniumet fortfarande var ungt. Vilket man kunde se på de vansinnigt fula kläderna, som folk inte hade på sig, vilket de haft både innan och efter. Dessa vackert klädda svenskarna blev dock desto mer förbryllade, och aningen rädda för de flygande nötkreaturen som tog sig fram till domkyrkan i Kalmar.

Faktum var dock att några av de äldre kalmariterna inte var like imponerade över denna synen, och började beklaga sig högt och tydligt över det orimliga i att kossor flyger. Kossor kan inte flyga, det gaur inte! Kossorna som hovrade strax framför den klassiska barockbyggnaden på stortorget i Kalmar, och talade minst 100 språk och dialekter, blev genast konfunderade. Ju längre de befann sig i Kalmar, ju mer skeptiska till allt nytt blev de, och insåg till slut det befängda i att
de flög. Det gaur ju inte, kom de överens om och passade på att landa. De försökte råma lite till varandra, men det lät ungefär lika löjligt som när en stockholmare ska imitera en skåning. De tittade besviket på varandra, och vandrade sedan ner till Fredriksskans A-plan och betade av det höga gräset.

Den ugandiska tidsresenären Kalle hade fortfarande inte noterat att de flygande kossorna både flygit dit och gått därifrån, under tiden som han istället fascinerat tittat på den gigantiska rosa partyhatten som stod uppställd i den södra änden av torget. Det var en magnifik syn, i synnerhet då han verkligen inte kunde, hur mycket han än försökte, komma på ett syfte till att den stod där. Men även för honom fanns en gräns för hur länge man kunde stirra sig blind på en rosa partyhatt, så istället började han glida runt på sin blå-randiga anitgravitationsbräda för att se om han kunde hitta mer underliga saker i denna tidsålder.

Han tyckte att staden påminde om den där amerikanska religösa sekten i USA, som vägrade acceptera att man lyckats tygla gravitationen, och åkte runt i landgående och långsamma fordon och drevs av någon form av fossila bränslen. Samt höll sig med alla omoderna icke-genmanipulerade och ineffektiva djur, som t.ex. hästar som inte begåvats med någon form av flygförmåga, eller intelligens. Otroligt dumma djur, som inte tycktes göra annat än att äta och skita. När de mer moderna hästarna faktiskt hade en förkärlek till att lösa korsord, och att arbeta inom mode-industrin. (vilket kan förklara varför kläderna var särskilt estetiskt tilltalande under 2230-talet)

Men mest förvånad blev han över att se 2000-talets hundar, som förvisso kunde visa upp viss form av intelligens då de fattar att de ska springa efter en utkastad pinne, och hämta den tillbaka till hundens ägare. För redan 2215 hade en Tax blivit president i Amerikas förenta staterna, och en gång för alla stoppat den apartheid som hundar utsatts för under hela den moderna historien. Som t.ex. att de inte får komma in på vissa resturanger och butiker, samt tvingas sitta på bestämda platser på bussarna. Det hade dock tagit ett tag innan man fått kineserna att upphöra med barbarin att äta hund, även om de innan slakten kunnat diskutera det absurda i att dagens kollektiv fortfarande inte nått en hastighet av mer än Mach 8, och att det tog så vansinnigt lång tid att ta sig till de fina resturangerna i Paris, om man befann sig i Peking. För kineserna hävdade bestämt att det var deras rätt att äta hund, så som de alltid hade gjort.

Kalle trivdes inte riktigt i denna ociviliserade tidsålder, och enda anledningen till att han gjort inbrott på "The international timetravel research-laboratory" i Kampala, var för att han skulle få äta något riktigt sött, och något väldigt fett. Då både fett och socker var belagda med specialskatter som räknades hundratusentals procent, för att stävja fetman i världen. Så han hade aldrig haft råd att äta något sötare än ett sockerfritt äpple, eller något fetare än lättmjölk. (Dock fick han i sig en individ-anpassad mängd kosttillskott, varje kväll baserat på vad han ätit om dagen) Så han begav sig till något som han läst kallats för Pizzeria, och beställde en kebabpizza med extra pommes på toppen, istället för isbergssallad, och två liter Coca-cola. Han satt och njöt av varje tugga, det var en smakexplosion som till och med fick paprikan att blekna i jämförelse. När han sedan drack av Colan, kände han hur hur kroppen började gå i högvarv. Det hade varit ett halvt sekel sedan någon människa fått i sig så här mycket socker och fett på en och samma gång. Han tog den sista slicen av pizzan, och bäljade i sig resten av sin dryck. Han slöt sina ögon och log.

När ambulanspersonalen kom till platsen, så kunde de bara konstatera att de aldrig hade sett ett gladare lik.

Redan i tidernas begynnelse skuttade en rosa Kanin över morotslandet, och solen sken över världen. Kaninen som vi kan kalla Kaninen, då namn var av ringa betydelse i hans utopiska värld. Han slutade skutta för en sekund, och spejade över morotslandet för att hitta den saftigaste, orangaste och absolut mest delikata Söndagsmoroten i helaste världen. När han funnit ett par fina morötter skuttade han glatt över till grannen, geten Bengt, knappast lika fager som Kaninen men lika snäll och rar. De satte sig ner vid köksbordet och dukade upp en enastående Söndagsmåltid, bestående av getost som geten Bengts hustru Åsa hade gjort, och en hel massa smarriga grönsaker och honungsgratingerade frukter.

Geten Bengt såg dock hela tiden lite bekymrad ut, vilket Kaninen hade lagt märke till, och tog sig till sist mod att fråga vad det var som stod på?
-Jo, svarade Bengt försiktigt. Du har väl hört talas om han Rein Fredrikfeldt?
Kaninen nickade glatt till svar, -han som vill alla arbetares bästa.
- Jag är inte helt säker på om han menar det han säger, du ser ju att han inte ens stå för att han är en Ren, utan har ändrat namnet för att det ska klinga bättre hos de pengasamlande skatorna i stan. Reflekterade Bengt, samtidigt som det såg ut som att det började mulna bara man nämnde Reins namn.
- Men inte sitter han väl och ljuger om en sådan sak, för då vet han ju att ingen kommer rösta på honom nästa gång, svarade Kaninen.
- Jag tror nog ändå att det är något lurt på gång, och han kanske bara behöver 4 år på sig för att uppnå allt han vill. Men tycker du inte att vi har det bra nu då? Morötterna växer ju som aldrig förr, och mättare har vi ju aldrig varit.
- Men Rein har ju massor av nya idéer, som kan göra att vi bli ännu mättare och fetare inför vintern!

Bengt skakade misslynt på huvudet, och kände inte för att förstöra den goda stämningen som infunnit sig tidigare, och så fort allt tal om Rein Fredrikfeldt hade upphört, tittade solen fram igen och dess strålar värmde på nytt upp deras små hjärtan. När middagen var färdigäten, och allt honungsvatten uppdrucket var det dags för en sockerstinn rosa kanin att vända hemåt igen. Kaninen tackade ödmjukt Åsa för den goda maten, och passade på att be Bengt lägga sin röst på Rein nästa vecka, för det kan bli så mycket bättre! Samtidigt hördes en åskknall inte så längt bort.
- Bäst att jag skyndar mig nu, det låter som att ett oväder är på väg, sa kaninen
- Ja... Det är väl det minsta man kan säga, svarade Bengt eftertänksamt.

Fortsättning följer...

Den gamla oljemiljardären Boris vaknade upp med en sprängande huvudvärk på en parkbänk någonstans utanför ett stort blått tegelhus. -Ett blått tegelhus, tänkte Boris, det kan ju aldrig stämma. Han gnuggade sina ögon, och kände att något satt löst på ögat. En blå lins trillade till slut ut, och han betraktade den noga och funderade samtidigt över vad tusan han hade haft för sig under gårdagen. Varför hade han blåa linser på sig? Vart befann han sig? Boris försökte tänka, men huvudvärken gjorde att de flesta logiska resonemang skingrades.

Solen sken på honom där han satt på parkbänken, och ljumma sommarvindar kittlade hans tupé. Men det var ju inget han kunde njuta av i detta tillståndet, då huvudvärk och illamående turades om att plåga hans arma kropp. Han tittar upp och ser ett gammalt par gå förbi, och tittade först på Boris och utbytte efter det menande blickar mot varandra, som kunde tolkas som att sådana luffare inte hade något i den här stan att göra. Det gjorde Boris riktigt arg, och hans slaviska blod började koka. Men när han insåg att ilska bara tenderade att göra huvudvärken än mer olidlig, valde han att lugna ner sig. Istället så förstod han att det inte gick att sitta här hela dagen, utan vad han behövde var en återställare och en hel del huvudvärkstabletter.

Boris reste sig snabbt och bestämt, för att direkt dunsa tillbaka på parkbänken efter ett obarmhärtigt yrselangrepp. Då såg han en bag-in-box med Jeltsinvodka liggandes under parkbänken, och han lade ihop 1 plus 1, där har vi boven och förhoppningsvis det som skulle rädda honom. Han sträckte sig för att få tag i den, men till hans stora förtret var den snustorr. -Förbannade jävla skit. Tänkte han och försökte på nytt resa sig, denna gången väldigt försiktigt. Det gick bättre. Han tittade sig om och sökte med blicken efter närmsta spritbutik, utan resultat. Han tog till Höger, då vänster bara var till för kommunister som ville roffa åt sig hans oljemiljarder som han med all sin list lyckats snika åt sig strax efter Sovjets fall. Han log belåtet åt sig själv, och sina tidigare bedrifter då han sakta vinglade längs den grusade parkvägen.

Men medans han vandrade kände han först att han hade jäkligt ont i magen, och att han kände sig tyngre och osmidigare än tidigare, men antog att detta snarare berodde på 3 liter vodka än någonting annat. Men mest förvirrad blev han av att han inte kunde läsa skyltarna, då det tycktes vara på ett helt annat språk, som han inte riktigt kunde känna igen. Än värre blev det när han gick förbi två kvinnor med barnvagnar som talade på något obegripligt språk, som han inte heller kunde placera. Men han passade på att fråga dem.
-Vart finns närmsta spritbutik? De två kvinnorna tittade frågande på honom, och den ena rynkade på näsan när hans spritstinkande andedräkt nådde henne.
-Men apoteket då?
De ryckte på axlarna och svarade något obegripligt.

Han vinglade vidare och började överväga tanken om han inte lyckats ta sig till ett annat land på fyllan. Det vore ju inte första gången, och han tänkte tillbaka på den gången han vaknat upp på ett hotellrum i Paris, trots att han befunnit sig i hans sommarhus vid kaspiska havet när han börjat dricka. Hans farhågor besannades då han tittade sig omkring och såg den ena svenska flaggan efter den andra. Sverige, tänkte han. Ja, det kunde varit värre, en parkbänk i Kiev hade väl lett till hans död.

-Död, sa han för sig själv.

Nu började minnena komma tillbaka, och paniken spreds i hans kropp. Död, tänkte han igen.

Självklart var han inte död, inte riktigt än i alla fall. Men faktum var att han suttit hemma vid sitt skrivbord i Moskva för en vecka sedan, och funderat över vad han skulle göra av resten av sitt liv. Då det visat sig att han hade fått en hjärntumör som inte gick att operera. Saker och ting blir så oviktiga i det läget, så han bestämde sig för att bege sig ut på en resa, och verkligen se världen nu innan han kilade vidare. Så gamle Boris packade omgående sin resväska, och satte sig på ett flyg till Helsingfors. Väl där drabbades han av sin första riktiga slänga av dödsångest, och söp bland annat bort sin resväska. Men jaja, det gjorde ju inte sådär vansinnigt mycket, i och med att han var mångmiljardär. Så när han trätt ur den dimman, så fick han höra att det fanns massor av kåta svenska kvinnor på Finlandsfärjorna, en möjlighet han inte ville missa. Så han hoppade på båten mot Stockholm. Tills sin besvikelse hann han däcka i baren redan innan de hade lämnat finskt vatten. Men väcktes upp igen lagom tills dess att båten kommit fram till Sverige.

Väl i Sverige fick han sin andra släng av dödsångest, och började fundera på större ting. Som att han borde lämna sitt avtryck i historien, och hur vansinnigt orättvist det var att just han skulle gå och dö. Således började han smida ödesdigra planer. Först tänkte han att han kunde få till stånd en statskupp i Ryssland, så att han själv kunde leva sina dagar som president, och bedriva några små krig mot nationer han inte ens vet vart de ligger. Precis som Bush. Kanske ta över Sverige, mest för skojs skull, och att han tyckte så mycket om köttbullarna på IKEA. Men sådant kräver ju viss planering, och inte bara en jäkla massa pengar. Tid hade han ju som bekant inte särskilt mycket av.

Då fick han den ypperliga idén att köpa sig en atombomb. Sådana finns ju spridda lite här och var efter det att sovjet föll. Så han började fundera. Sen kom han ju på att han kände en kille som hade bra koll på det här med terrorism, det gamla skäggot Usama, som han visste tänkte spränga lite amerikanska städer så småningom. Så han ringde honom, och de talade länge om vädret i Pakistan, och varför i hela friden ingen gjorde någon gjorde något åt den globala uppvärmningen. Men till sist visade det sig att Al-qaida i Rosengård hade ett par kärnvapen till förfogande. Så han tog en taxi ner till miljonprojektets pärla tillika skånes stolthet, och klev in i ett av höghusen, tog hissen till 7:e våningen, och på dörren längst till höger stod det ”al-qaida-Rosengård”. Det var ju inga problem att skriva det på dörren, då polisen inte längre vågade sig i närheten av denna muslimska koloni.

Han klev in, presenterade sig och hälsade att Usama hade sålt ett kärnvapen till honom. De tittade lite misstroget på den tjocka ryssen, men kom snabbt på att Usama ringt någon timme tidigare och nämt att de skulle sälja en av de mindre laddningarna till en Boris. Så de tog hissen ner till källarförrådet, och klev in i ett rum med en hel mängd olika sorters vapen, och kamuflerade atombomber. Perfekt, tänkte boris för sig själv när han såg sig om och blev lätt upphetsad av synen. De plockade fram en av sovjets ”portföljbomber” alltså en mindre variant, som lätt kunde föras med utan att det ser misstänkt ut. Boris ringde sin bankman, och förde över den obetydliga summan av 500 miljoner kronor.

Då var det klappat och klart, men så kom han på sig själv. Det fanns ett problem, han ville ju inte riskera att hamna i fängelse sin sista tid på jorden bara för att ha smällt av ett kärnvapen, men han klarade inte heller av att ta livet av sig. Han pratade ut med Al-qaidas lokala kurator om sina bekymmer, som snabbt kom med ett helt oslagbart förslag. Ali Hussein, som bedrev den lokala akutmottagningen i lägenhet 17934 B, kunde tämligen enkelt utföra en operation där de förde in kärnvapnet i buken på honom och kopplade denna till till Boris pacemaker, så att när boris nu dog, skulle atombomben explodera per automatik.

Sagt och gjort, det dröjde inte många timmar förrän han hade fått en tid hos slaktar-Ali, och låg där på köksbordet, tillika operationsbord, och fick sin dröm att gå i uppfyllelse. Operationen tog ytterligare ett par timmar, sen fick han ligga fem dagar och kurera sig lite, och för att se till så att det inte skulle ske några komplikationer. Det gick helt enligt planerna, och dag 5 ringde de efter en taxi som skulle ta honom tillbaka till Stockholm, som tack för den goda affären så fick Boris med sig en 3-liters bag-in-box med Jeltsinvodka och ett par blåa linser som de stulit ifrån en optiker i Malmö. Under färden blev han fullare och odrägligare för varje mil de åkte. Han sjöng oavbrutet på den Ryska nationalsången och ”Britney Spears – Baby on more time” och syftade givetvis på en sup till. När de kommit så långt som till Växjö fick till slut chaffören nog, stannade taxin och slängde av honom. Men Boris var lika glad för det, och vinglade runt på stan för att tillslut, när det inte fanns mer sprit kvar, lägga sig tillrätta på en parkbänk.

Nu blev stod han alltså där i Växjö, och insåg vad han hade gjort. Framför honom stod Värendsvallen, den gamla öststatsarenan tillika Östers hemmaplan. Han kände sig oväntat hemma här, han kände plötsligt en inre ro. Allting blev lätt, ljust och smärtan som han hade känt försvann sakta, och han föll med en duns till marken.

Det där ljusa som Boris hade sett fick även de flesta växjöbor se några sekunder efteråt, då den lönnfeta ryssen exploderade i ett stort vitt sken. Växjö utraderades ifrån kartan, och där värendsvallen en gång stod finns nu bara en stor krater, vilket får ses som en rejäl förbättring. För Boris del blev det dock ett kapitalt misslyckande, då han hade som mål att han skulle lämna ett avtryck i historien, och bli evigt ihågkommen. Problemet var dels att ingen hade den blekaste aning om att det var han som hade gjort det, och dels att det inte fanns någon som saknade Växjö. I själva verket var det en fröjd för de flesta, förutom de närmast sörjande, att bli av med den där fläcken på kartan kallad växjö, och att förevigt slippa allt vad Östers IF heter. I Kalmar firade man nyheten med den största paraden som staden någonsin skådat, och efterfesten pågick i veckor.

Han står där vid klippkanten och försöker se botten på avgrunden i skymningsljuset, utan att lyckas särskilt väl. Dum som han är så böjer han sig lite framåt och lutar sig över kanten, i hopp om att kanske se bättre där. Men ingenting. Eller vänta, där var något tänkte han och lutade sig lite till precis i samma ögonblick som det den tjocka öronbedövande tystnaden med ens bröts av att det prasslade till i en torr buske bakom honom. Han ryckte instinktivt till, det var en fågel som satte sig på grenen. Men i samma ögonblick som han insåg det, hade han redan förlorat balansen. Det spelade ingen roll hur mycket han vevade med armarna i luften, hans kropp började sakta tippa över kanten.

I nästa ögonblick hade han ingen som helst kontakt med marken och föll handlöst ner, snabbare och snabbare, han förmådde inte ens att skrika. Istället började han tänka på eltejp. Vem uppfann egentligen eltejpen, och när? När han i sitt fria fall insåg vad det var han tänkte på, så blev han besviken. De säger ju nämligen att livet ska passera som en revy innan man dör, men icke. Inte en enda minnesbild, förutom en pinsam minnesbild ifrån gårdagens fylla. Men den räknas inte, då han plågats av den händelsen hela dagen.

Hela den här grejen med att dö är vansinnigt överreklamerad tyckte han nu. För han visste ju att han skulle dö. Det var absolut inget snack om den saken. Men han kunde inte känna något speciellt över det, utan fortsatte falla och vindmotståndet måste ju göra att mitt hår ser ut som fan när jag har landat, tänkte han. Fast å andra sidan, man blir väl inget vackert lik av att falla nedför en ravin i vilket fall som helst, fortsatte han den tankegången.

Jag undrar vem som hittar mig? Han skrattade till lite grann när han fick fram en bild av en stackars scout som hittar ett platt gammalt gamätet lik med världens fulaste frisyr. Men åt den saken var det ju inte mycket att göra. Men, tänkte han, vad kan man då göra de sista sekunderna av ens jordeliv? För det är ju knappast någon mening med att komma på någon lösning på något, i och med att man aldrig kommer kunna dela med sig av den. Men visst vore det ödets ironi om man kom på något sjukt smart just nu, funderade han.

Jäklar va högt upp jag måste varit, jag faller än och ingen botten så långt ögat kan nå, fortsatte han sina sista tankar. Fast det sa ju egentligen inte så mycket, då han knappt kunde se, eftersom att ögonen tårades av den starka vinden. Han kom också fram till att detta trots allt inte var ett allt för taskigt sätt att spendera sina sista sekunder på, det kittlade nämligen så härligt i magen! Sen säger ju alla att man inte hinner känna ett dugg av att man träffar marken. Fast å andra sidan, började han tänka, hur fan vet folk det? Det finns ju ingen som har kunnat berätta om det efteråt. Det skulle han aldrig ha tänkt, för nu blev han lite illa till mods.

Men som den trogna optimist han är, så slog han snabbt ifrån sig det, och insåg att han ta mig tusan skulle se till att ta reda på det, en gång för alla. Det var ju liksom inte så att han hade något annat val. Men nu började han bli lite fundersam igen, och kliade sig på hakan i fallet, och tyckte att det helt klart tog lite väl lång tid att nå marken. Han kanske hade hamnat i något hål, som gick tvärs igenom jorden, och han skulle kanske hamna i trakterna kring Nya Zeeland. Dit hade han alltid velat åka. Han log belåtet för sig själv.

*SPLAAATT!!!*

Det var därför det gamätna liket som den lilla scoutflickan hittade hade ett så fånigt leende på läpparna.

Bra jobbat! Fler besökare för varje dag. :) Keep it up!

Inga bananer, INGA BANANER! Skrek han, när han sprang längs med den soldränkta esplanaden på väg österut. Vart han skulle visste ingen, och i synnerhet inte han själv. Det enda som var klart som vatten, var att han inte ville ha några bananer, han ville inte ens se en banan igen. Vilket faktiskt är en mycket svårare uppgift än vad man kan tro. Göte, som den galne antibananmannen gärna kallade sig, hade fått erfara att bananer finns överallt. I varenda liten butik, och hemma hos de flesta svenska medborgare.

Göte, som han egentligen inte hette utan bara vill kalla sig, nådde slutet av esplanaden. Vilket genast gjorde honom orolig, då det värsta han visste var att behöva ta beslut, hur triviala de en kan tyckas vara. Höger eller Vänster, tänkte han. Pulsen skenade, i och för sig mest på grund av att han sprungit en längre sträcka utan att trampa på några löv. Men också eftersom att han har tryckt i sig en ganska hög dos med amfetamin, för att hålla sig vaken för att dygnet runt kunna fly undan bananerna. Dessa jävla bananer. Höger eller vänster. Nu var det jobbigt för herren vi kan kalla Göte.

Nu var det 48 minuter sedan hans traumatiska banan-upplevelse som tvingat honom att lämna hus och hem. Efter 5 minuter hukandes bakom en soptunna vid esplanadens slut hade han äntligen fattat sitt beslut. Det blev vänster, ett självklart val i och med att han var kommunist. Vägen är nästan säker till ert rabarbergryt. Det är ju naturligtvis vad ordet vänster står för. Höger däremot är värre. Hotfulla öbor ger en rabies. Rabies var ju givetvis det sista han ville ha, och öbor hade ju efter sekel av inavel blivit mycket märkliga, och bör till varje pris undvikas.

Nu handlar inte historien om Göte, utan om hans kusins kompis pojkväns systerdotters farfars något yngre kusin, Berit. Men i och med att hon inte har gjort något uppseendeväckande under hennes tid på jorden, mer än att hon kan spåras vidare till mannen vi kallar för göte, så kommer jag inte tala mer om den saken.

Men hur gick det då för Göte, undrar ni? Jo, det ska jag tala om. Han nyktrade till slut till halvvägs till grannkommunen, och förstod att det kanske var en något överilad reaktion. Då det enda som egentligen hände var att han råkade få fel pizza, med bl.a. banan och annanas på. Han kunde inte begripa att någon ens kan få för sig att beställa en sådan. Vedervärdigt helt enkelt. När han senare var på väg hem, kom polis och plockade upp honom. För han hade helt glömt bort att han faktiskt hade gått ner till pizzarian och satt fyr på stället, för att lära dem veta hut, innan han skrikandes sprungit ned längs med esplanaden.

Tors 15 mar 13:42

Ja, inte nog för att dammsugaren knappt är brukbar, den förorsakar allvarliga skador.

Jag tänkte att, idag ska det ske..
Efter dryga veckan utan att göra något åt den ökade populationen av dammråttor, så bestämde jag mig för att slå slag i saken. Detta var dagen då städning skulle ske på allvar. jag började lite lätt med att tvätta handfaten, som såg rent ut sagt fördjävligt ut, inga problem, än hade städgudarna inte vänt mig ryggen.
Efter att badrummet blivit fräscht, och den 4 veckor gamla högen med fuktskadad reklam hade avlägsnats, så var det kökets tur att få sig en omgång den sent ska glömma. Började med att se till att få den lilla disk jag hade i diskhon, fyllde med varmt vatten, i med lite diskmedel, och lät det stå. Ty det var en större utmaning jag hade framför mig dessförinnan !

Jag gick återigen med bestämda steg in i badrummet, stannade upp och beskådade det skinande rena handfaten, med ett nöjdt leende på läpparna. Men det var inte därför jag tagit mig dit, och lika bestämt som jag en gång vandrat in där, så fyllde jag en hink med varmt vatten, ty här skola det även skuras! Tänkte jag. Med hink, mopp och varmt vatten startade än en gång den långa vandringen mot köket. Efter cirka 11 sekunder nådde jag mitt mål, Ajax skurmedel. En kork av detta mirakelmedel, med en fräsch doft av Fête-des-fleurs, (vilket jag antog betydde, överviktigt mjöl, på något underligt språk, då ingen översättning fanns att hitta på förpackningen) gjorde det varma vattnet i min hink brukbart för rengöring av golv. Med ett finurligt leende på läpparna tittade jag ut över golvet, "-nu jäklar ska du få, ditt himlans elaka golv som inte kan hålla dig rent".

Men innan jag brukar mopp och kemikalier, så ska jag hitta golvet. Därav avgick jag cirka 2,28 meter i syd-sydvästlig rikting, där min röda fiende stod och lurade.
"-Än en gång skola vi mötas gamle vän" tänkte jag, tog tag i Den stora röda dammsugare av årsmodell 88, ställde den på golvet. Det här med vän, var en sanning med modifikation, jag avskyr honom egentligen, och snart skulle också jag se att hatet var ömsesidigt. Med med tanke på att min fiendes fiende är min vän, och lagret av ovälkommen smuts var min nuvarande fiende, startade jag upp den. En mäktig allians tänkte jag, och förbisåg tanken om att det röda åbäket skulle kunna tänkas förråda mig.

Inte många sekunder efter det att jag startat den, och den vrålade av all sin kraft, styrde jag den mot ett litet kugghjul, som en gång för en dryg vecka sen suttit i den CD-Rom-enheten jag slaktade för skojs skull. Men självklart sögs inte denna upp längre än till kröken efter dammsugarens munstycke, vilken jag nästan kunde se hånflina åt mig, när jag undersökte var det lilla kugghjulet kunde tänkas sitta.
Efter ett större ingrepp där jag lyckades få dammsugaren i 4-5 delar, så fick jag loss kugghjulet, och jag hjälpte dammsugaren att återfå sina delar, så dess funktionsduglighet säkrades. Men själva slakten fann den uppenbarligen obehaglig, och kanske rent av kränkande. Alliansen skulle nu brytas, då den vägrade finna sig i att bli ordentligt ihopsatt, men bara i smyg.

Jag fortsatte dammsugningen, glad över att veta att jag var såpass tekniskt lagd att jag kan sätta ihop det jag en gång tagit isär, inte alltid jag lyckas med det vill jag lova.
Nu lyfte jag försiktigt upp munstycket, efter ca: 27,2 sekunders lyckad dammsugning, för det var tröskeln till vardagsrummet som åter skulle få se dagsljus efter en vecka under dammråttornas herravälde. Då högg det till! Munstycke med tillhörande stålrör, lämnade slangen hastigt, och då jag skulle trycka tillbaka den, av hårdplast tillverkade, främre delen av slangen missade jag. Handen for mot stålet, och slaktade mitt högra ringfinger. Med ens insåg jag att smärtan idag skulle bli fruktansvärd, då handen skulle komma i kontakt med vatten. Enorma bitar av skinn på fingret fläktes bort, av en ursinnig röd dammsugare. 1-0 till dammsugaren. striden tätnade, dags för en kontring!
Jag släpper dammsugare, tar ett steg bakåt, hör hur åbäket vrålar ut sin ilska mot mig, innan den vet ordet av, så har jag givit den en välriktad spark. Dock utan annan verkan än att jag fick genomlida en oerhörd smärta i min högra stortå. 2-0 till Helvetesmaskinen. Men vad den inte tänkte på, där den vrålade ut något jag tolkade som ett vrål av seger, det var att jag fortfarande hade en fullt fungerande vänsterfot. Innan den hunnit tänka längre än till hur den skall fira sin triumf, stampade jag den över dess rygg. Mitt på den stora knappen med ett O och ett streck igenom, som ser ut som en stjärt. Knock out, vrålet dog ut, en tystad som vittnade om människans slutgiltiga seger över maskinen lade sig över världen.

En seger som denna kommer inte utan att uppoffringar. Städningen har fått låta vänta på sig, då man med ett finger som saknar 5-10% hud kan ej användas att skura med, inte ens diska. Så den stor vinnaren efter dagens begivenheter är de mäktiga Dammråttorna, som ännu står obevekliga och starka, i alla lägenhetens hörn. Men en dag, skall de slutgiltigt besegras ! Då återkommer jag !

Eller så hade jag enbart kunnat skriva följande:
Idag tänkte jag städa, men då jag dammsög råkade jag riva mig på dammsugaren, och använder det som ursäkt för att fortsätta sitta vid datorn..

Men hur intressant låter det ? ;) Samt, ni behöver ju uppenbarligen tidsfördriv, annars skulle ni inte läsa denna blogg.

ha det gött alla !

Lör 6 jan 21:02



Fortsättning ifrån gårdagen.

Men vem var då denna Kurt egentligen, och hur hamnar man i en rymdfarkost som åker igenom universum i den smått otroliga hastigeheten av 6 134 489 681 164 390 m/s?
Jo, det råkar ju faktiskt vara så att Kurt är en av de många piloter som ständigt glider runt i vår galax. Dessa piloter är lite av det som vi idag känner som lastbilschafförer, lite feta och sliskiga, och allmänt ogillade. Så med andra ord ska ni inte sitta här och lura i er själva att Kurt på något sätt är någon egentligen, utan i själva verket den enda som faktiskt är dum nog att utföra dessa experimenten. Men han kunde leva tämligen gott, en tid framöver, i relativitet till övriga Piloter, då stora risker innebär stora bonusar.

Kurt kunde verkligen se sig själv omgiven av lunariska fnask på något av de många skabbiga hotell som finns vid kolonin Lunar Frontier. Där kunde han få vara kung för en vecka på dessa pengar som snart strömmade in till hans konto. Ja, förutsatt att han skulle överleva färden tillbaka, som är precis lika riskfylld som den som han nyss företagit sig.

Kurt växte upp på Månen, då hans släktingar var bland de absolut första nybyggarna. Inget roligt ställa att bo på egentligen, även om hans föräldrar hade turen att få vara bönder, så var livet ganska fattigt i nybygget. Månen var i princip en bruksort, där utvinning av olika mineraler och metaller samt som en stor rymdhamn, tack vare dess låga gravitaion. Denna låga gravitation har lett till att Kurt aldrig kommer att kunna bo på t.ex. jorden, då hans muskler är i princip obefintliga. Så inte nog med att han är fet, han är klen också.

Men nu när han satt där ute, mitt i ingenstans, med otroliga avstånd till närmaste himlakropp, så funderade han på att göra något vettigt, för han får ju trots allt betalt. Så han ställer in teleskopet, och ser till att knappa in ett par förutbestämda koordinater som han tagit reda på innan avresan. Teleskopet riktade in sig, och en suddig bild på skärmen blev allt tydligare. Vore det inte för att Kurt var så tjock, så hade han säkerligen börjat pilla sig själv på könet, för på skärmen visades en hel strand med nakna kvinnor upp. Kurt njöt av bilden på vackra slanka jordkvinnor! Men nu är det dags att brukar lite allvar, så Kurt ser till att rikta om teleskopet igen, till det mål som skulle undersökas. Skrev ut och spara resultatet, så han kunde visa upp det för sig chef när/om han kom tillbaka till rymdhamnen.

Nu skulle han bara se till att ställa in skeppets dator, för återfärden. Detta är det viktigaste av allt, för minsta lilla fel, skulle se till att han förmodligen skulle hamna mitt i en stjärna, kollidera med en planet eller annan himla kropp, och det hade kunnat bli en mycket obehaglig upplevelse för honom. Eller ja, det låter obehagligt när han tänker på det, så han ser till att skaka bort tankarna på fasta, fina, nakna bröst, och ser till att vara så nogrann som han bara kunde bli. Det gäller ju att rikta lasermagnet-motorn rätt, så den ställer in sig på rätt sätt, och släpper vid rätt tid. Men de beräkningar sköter som tur var datorn.

Det var just denna Lasermagnet-motorn som revolutionerade rymdfarandet. Den fungerar som så att, den riktar en enormt stark magnet, mot en viss himlakropp, och drar skeppet mot den. Problemet med tidigare tankar om en form av magnet har varit att den sprider dragningskraften åt alla håll, men lika stor kraft, vilket innebär att ett skepp till exempel skulle dras mot den närmaste himlakroppen, vilket enbart skulle kunna tänkas fungera på mycket korta avstånd. Men även då skulle problem för besättningen uppstå. Men sen kom en genialisk man på hur man kunde gå till väga för att kunna rikta magnetismen, med samma precision som laser, varav namnet. Detta gör att man kan rikta strålen mot en stjärna, och sanslöst snabbt närma sig, och när man börjar komma för nära, så byter strålen himlakropp, och på så sätt färdas den genom universum snabbare än någonsin tidigare. Om man jämför med jonmotorn, som tidigt 2000-tal i sin tur var revolutionerande, så blir det som att jämföra en trehjuling och en rymdfärja ifrån 1900-talet.

Han startar upp systemet, nu ska det alldeles strax bli 87,84635 sekunders resa hem igen. Lite nervös är han nu, för nu har han månens fnask inom räckhåll, det vore ju fan om det tvunget skulle skita sig nu. Men han har knappt hunnit tänka klart, då han känner att hela skeppet rycker till, och enligt datorn har skeppet satts i rörelse. Men vad kan ha hänt, Kurt känner hur paniken sprids i hans kropp, och så tjock som han är, så är det mycket panik!

Fortsättning följer !

Fre 5 jan 13:45

Det borde man nog kunna kalla denna dagen tror jag, det känns som en sådan dag. Jag har rökt upp mina sista cigg, och ska försöka låta bli att köpa nya. Jag har inte heller något ärende på stan, och denna helgen ska bli en vit helg. Det kommer med andra ord inte ske så mycket denna dag, utan Johan kommer säkert befinna sig i sin blå bäddsoffa, ihopkurad i någon form av halv fosterställning, Tittandes på TV på vänster sida, spela Football manager i mitten, och sitta här på lunar/msn på den högra sidan av bordet. Dock bör man tillägga att den 3:e datorn har fått tillbringa sin tid i garderoben sen igår, eller var det i förrgår ? ja, i förrgår var det faktiskt.
Jag är lite sugen på att gå ut och springa sen, men jag ska bara skaffa mig orken. Sen är frågan om jag pallar en tur till skoghall igen, eller om jag ska ta en annan, kanske kortare tur ? Fast å andra sidan, så borde man ju faktiskt ta i ordentligt om man nu ska göra nått. Men det märks ju i alla fall.



Kurt stirrade ner mellan sina likbleka ben, vart tog byxorna vägen, tänkte han, med en påtaglig känsla av panik som spred sig i hans nakna kropp. Det enda som skyler hans nakna kropp är den 57 år gamla glassen, eller nej, gammal var den inte, det skulle alltså dröja 57 år innan den egentligen finns, i förhållande till jorden, som ligger utsmetad och rinnandes längs med hans vänstra innerlår. Kurt inser då han smakar på glassen, att tidsmaskinen faktiskt fungerar, glassen smakade vedervärdigt. Eller berodde glassens smak på det faktum att den inte är gammal? tänkte Kurt. Han smakar ännu en gång, på den chokladglassen som han trott sig ha spillt under sin långa resa genom tid och rum. Samtidigt som han slickar av sitt pekfinger, som var täckt av denna chokladbruna massa, så ser han hur sin glass ligga där brevid honom. Vad stoppade han då i sin mun ? Kurt kände hur han omedelbart ville kräkas, med i och med att hann befann sig i viktlöst tillstånd, så skulle det kunna bli en ytterst obehaglig upplevelse, om en stor spya svävade runt i den lilla kapsel han levde i. Han lyckades hålla sig ifrån att vomera.

Det är ju egentligen inte så konstigt att denna olycka hade skett, då han nyss åkt genom universum i en hastighet som vi födda på 1900-talet knappast ens kan förställa sig. Men jag kan försöka förklara för er hur snabbt man måste färdas då man som Kurt färdas 57 år framåt i tiden, på så lite som 87,84635 sekunder. Det är nästan 1,5 minuter, alltså kortare tid än det tar att värma en Billys Pan-Pizza.

För att resa tillbaka i tiden, så åker man ju så fort att att ljuset inte längre hinner med, då man kommer dit där ljuset var tidigare, så ser man ju det som var tidigare. Då det vi ser faktiskt enbart är ljus som reflekteras mot massa. Det innebär helt enkelt att man färdas tillbaka tiden, och kan se det som hände innan. Står du helt stilla så tar en sekund, så mycket som en sekund. Fast egentligen står du aldrig helt stilla, utan du färdas med en tämligen hög hastigehet, runt i en bana kring vår stjärna solen. Så våra sekunder är egentligen inte riktigt så långa som de skall vara ens nu. Men då du närmar dig ljusets hastigen, så minskar sekunden konstant, tills dess att du når ljusets hastigehet. Då kommer du befinna dig i ett evigt nu, där samma ljus ifrån till exempel jorden, ständigt når dig. Så om vi leker med tanken, att du har en tillräckligt stark kikare, så skulle du kunna se allt på jorden stå helt, och fullkomligt stilla. Då samma ljus når dina ögon hela tiden. Skulle lvi däremot gasa på lite grand, säg till ljusetshastighet gånger 2, då skulle vi se livet på jorden spolas tillbaka, i samma hastighet som den för oss just nu går framåt.
Detta innebär helt enkelt att Kurt har varit tvungen att färdas i en hastighet, som motsvarar 1'797'552'000/87,84635 sekunder, den första summan motsvarar 57 år, den andra motsvarar tiden Kurts kropps åldrats fysiskt under den tiden. resultatet blir 20462455,184535270958895844847282 sek, vilket vi för att göra det lätt avrundar till 20462455. Nu har vi fått fram hur många gånger ljusets hastighet kurt färdades, alltså 20462455! För att räkna ut hastigenheten i m/s så tar man det bara gånger 299 792 458, vilket är ljusets hastighet i vakum. Detta ger oss den hisnande hastigeheten på 6 134 489 681 164 390 m/s alltså drygt 6 Biljarder (6000 biljoner) meter per sekund. Tänk dig då vilket katastrof det är då det blåset drygt 40 meter per sekund.

Då kan ni ju förmodligen förstå varför kurt råkade skita ner sig under sin tidsmässigt, relativt korta förd ut mot kosmos.

Det Kurt har som uppgift nu, är att se till att titta på jorden, och se hur dan den såg ut för just 57 år sedan, och med sig har han ju givetvis ett enormt avancerat teleskop, dess egenskaper är i relativitet med hur hisnande fort han åkte, i förhållande till hur fort vi kan färdas idag. Så han kunde se tämligen långt, och väl med det teleskopet. Han kunde till exempel se vad hans granne läste i tidningen på den tiden. Men han skulle ju egentligen inte pyssla med sådana triviala saker, utan främst undersöka om det var möjligt att göra detta överhuvudtaget, han var lite som laika, en testpilot.

Tis 19 dec 2006 20:26

Hej, idag har jag mycket tråkigt. jag har inte heller uträttat någonting vettigt alls.

*PEEEEEEEEEEEEEEEEEET*

---

En stark odör av jordgubb spreds sig i lokalen, då hon steg in. En ful, skabbig tant på runt 60 år. Hon gick bestämt genom rummet, men vart var hon på vag ? Det var ingen där som kunde känna igen kvinnan i pälsen. Ett stegrande tyst mummel spreds sig ibland fest-deltagarna. Det var då hon gjorde sin egentligen entré, hon slet av sig pälsen som hängde över hennes axlar, och där stod hon, naken som dagen då hon föddes. Tystnaden var tolat.
Kvinnan tog upp sin päls, tackade för sig och gick återigen ut, det enda hon lämnade efter sig vad tystnad och jordgubbsdoft.
Efter att chocken hade lagt sig, och kvinnan var borta utbröt att ett skratt av sällan skådat slag, då förmodligen samtliga av de över 100 gästerna samtidigt höll på att avlida av syrebrist, p.g.a. det ihärdiga garvandet. Detta berodde säkert inte bara på att det var en så bisarr händelse som precis utspelat sig framför dem, utan även därför att det var en helt annan typ av svamp än champinjoner som fått krydda såsen. Då kocken kände sig både underbetald och uttråkad. Föreningen som hyrt in hans catering-företag var just IOGT NTO:s lokalförening i Säffle. Att han senare ringde efter polis, för att sätta dit förening för olaga narkotika innehav, ska det inte handla om idag.

Utan denna historien ska kanske handla om hans yngre syssling Bengt, som i samma stund stod i duschen, dragandes en handtralla med en söt väderflicka i tankarna. Väderflicka var kanske fel ordval, väderpojk är mer korrekt, då det handlade om Per Stenberg. Väderpojk på SVT. Men i och med Pers långa hår, så kanske väderflicka inte var så missvisande som jag först trott.
Bengt irrar ut ur dushen, alldeles röd över hela kroppen, då upphetsning och det varma vattnet fått honom att ta färgen av en kokt kräfta. Telefonen ringer, det är hans granne Hjördis, som vill att han ska sluta stöna efter Per, eftersom hon har sin 8 åriga dotterdotter hos sig.
Hjördis var en exeptionellt ful gammal tant, så då hon hade ringt kunde inte ens tanken på Per naken i studion hjälpa honom till utlösning. Bengt gav upp, torkade sig om fötterna och placerade sina bara skinkor på kopiatorn, då han tänkte skicka några julkort, i form av kedjebrev. Han tryckte på den stora gröna knappen, och drog ut 99 kopior av hans mer eller mindre nyrakade stjärt.
Kedjebrevet han hade tänkt sig var som följer.
?DU HAR BLIVIT RÖVAD!!!!!!!!!!
Sänd din röv till minst 7 personer, annars kommer tomten personligen göra ett hembesök, för att ge dig en omgång du sent ska glömma.
Kom ihåg, du kan inte röva den som redan rövat dig?

Detta tyckte Bengt var jävligt roligt, och såg till att dra ut ytterligare 67 kopior, sen tog pappret slut. Efter att ha skrivit alla dessa 166 kedjebrev/julkort, och lagt dem i postlådan, valde han att kila bort till Kerstins hem och pyssel, som låg på andra sidan stan. Ja, han bodde i Bengtsfors förövrigt. Kerstin var ju en av de som Bengt tyckte mycket om, inte minst därför att hon var blind, och inte kunde se hur otroligt ful han faktiskt var. Kerstin var ju egentligen avskyvärt oattraktiv hon med, men detta bekom inte Bengt alls, då han levde efter filosofin, ?Bara för att de är fula, ska de inte komma undan? Eller så var det mer av en ursäkt för att kunna sätta på Kerstin, då han knappast kunde få något annat. Dock var Hjördis lite fulare.

Fre 20 okt 2006 07:51

Eller jo kanske ;D

Hej, och välkomne till haaiijk !

Nja, det fick räcka där kände jag, alldeles för tidigt på morgonen.
Nå, hur såg då min gårdag ut ? jo, jag satt hemma, och gjorde mest ingenting. Eller jo, högertummen fick sin workout, genom flitigt sms:ande ett tag. har skrivit knappt 500 under mindre än en månad, det måste vara nytt personbästa.. :)
På tal om personbästa, så ska jag nog se till att slå mitt Molkom - lindforskiosk - molkom rekord i helgen.. bara kuta på som ett skållat olla så bör det väl gå vägen ? :) kanske höja tempot tidigare också..
Fast det värsta är att folk kommer fram och ska prata med en när man sprungit sådär en mil eller nått, så det är ju tur att jag inte tar ut mig så att jag är oförmögen att tala.. :) Men det är sanslöst störande, för rytmen blir fel, och oftast måste man ju trots allt stanna till och gå en bit.. Då blir benen som betongklumpar under nästa kilometer, räcker med att knyta skorna för att det ska uppstå.. hmm..

Intressant ? näe, trodde nästan det.. hmm, vad ska vi åkalla för samtalsämne denna morgon då ?

Kan berätta om "Den gamle tanten och Prinskorven" ? (eller ja, säkert bara en liten bit, sen får ni betala för slutet, endast 3 paket nudla och en burk med vita bönor)

En ljum kväll i slutet av Augusti, i hjärtat av vårt vackra land, sitter det en tant och funderar. Samtidigt som solen börjar lägga sig tillrätta bakom horistonten, för att lysa med sin frånvaro under nattens bistra timmar, sitter hon i sitt faluröda lilla hus, med vita knutar och en svensk vimpel i flaggstången, och vid Entrén till stugan, en liten svensk flagga. Hon värnar om sitt fosterland, det land som fött henne, gett henne trygghet under alla sina dagar, i med och motgång.
På den lilla TV:n i det textil-utsmyckade vardagsrummet går 19 nyheterna. Där kan man bl.a. höra om hur de svenska företagen vill att man sänker elpris, så att de inte ska flytta industrin österut, samt om en katt som lyckades försvinna från sin famlij från helsingborg, på semester i haparande. Denna katt dök precis upp, lite lätt mager, men annars vid god vigör.
Men det som Hilda, ja hon heter så, reagerade på, det var när ännu en nyhet om hur muslimer kommer hit och begår brott. Ja, hon säger egentligen invandrare, men menar muslimer, då hon knappast drar Norrmän och Irakier över samma kant. "-Otacksamma djävlar" muttrar hon för sig själv. Hon byter kanal till 1:an, och där får se ett barnprogram, som handlar om en ung hästtjej. Problemet var bara att hon var neger, och det hade Nyhetsankaret på tv4 också varit, nu rann det över för Hilda. För nu insåg hon ju att de utländska hade tagit över vårt land på alla fronter, det ska till drastiska åtgärder.
Hilda förbereder Raskrig.
Hilda ringer upprört runt till alla hon känner, och förklarar hur det ligger till, och den ena vill ju inte vara sämre än den andra. Så nu samlas hären av gamla och luggslitna utanför Vårdhemmet "ängen". Ett Sällsam grupp människor stod nu och spejade ut över horisonten, blickarna sökte efter någon mörk person att ta ut sina aggressioner på. Men efter en halvtimme stod hela mobben kvar utanför ängen, och insåg att ja, vi lever ju faktiskt i en liten mellansvensk by, och här finns inga invandrare. Men faktum är att det finns invandrare, men dessa hade bott här i runt 30 år, och väl anpassat sig till den svenska samhället.. Men Hilda tänkte då inte ge upp så lätt, hon bestämde sig för att statuera ett exempel, reningskriget skulle ju börja någonstans.. Hilda ledde Mobben mot byns enda Pizzeria. Beväpnade med rullatorer, käppar och djupfrysta bullar närmade de sig Svenskbyn's pizzeria och kebab. Slobodan tittade ut ifrån sitt fönster i pizzerian och såg det stora gänget, och skrek åt sin bagare att se till att förbereda ugnen, för nu kommer allt ett helt gäng från "ängen". Vad slobodan inte visste, var att idag, skulle hans liv förändras för all framtid.
Hilda och Galne Gunnar tog täten, nu inför den sista striden om Svenskbyn. Nu skulle rättvisa skipas, de som byggde Sverige, ska nu ta tillbaka det som rättmätigen tillhör dem och deras barn. Slobodan som står och tinar upp så mycket pizza degar han bara kan inför den förväntade anstormningen, rycker till, och känner i ilande smärt i armen, Berit och Märta hade då kastat in en frusen lax genom fönstret, och glassplittret hade oturligt träffat slobodans arm illa. Men detta var bara början, nu kom började de riva och slita i väggarna, de äldre herrarna med hjärtbesvär samlade ihop allt nitroglycerin de har, och bygger en mycket kraftig sprängladdning. Som de tejpar fast runt Hasses mage.
Slobadan och hans bagare Bojan, inser att dessa är nog inte här för att äta pizza, så de skyndar sig och hinner precis låsa dörren, innan Berit tagit sig in med ännu en frusen lax i näven.
Gamlingarna vet inte riktigt hur de ska ta sig in nu, men kommer snabbt på att Åke och hans permobil är med, så hasse, som varit elektriker innan, trimmar upp permobilen avsevärt. Åke tar sats, och med full fart kommer han farandes mot ytterdörren, i en sista desperat handling, i runt 80 km/h krossar han dörren, flyger in, permobilen och Åke hittas i betydligt mycket mindre beståndsdelar, och batterissyra stänker över hela lokalen. Nu väller gamlingarna in Hasse och Hilda tar tätet denna gång, men hasse snublar oturligt. Hilda slåss med näbbar och klor mot slobodad med en skadad arm, och en allt mindre respekt för den äldre generationen..
*PANG*
Nu dog byns alla gamlingar, och alla invandrare.

Det var nämligen så att Hasse, som snubblade i batterisyran, som fick det att reagera med nitroglycerinet han hade fast tejpat på kroppen.

Det är nu Prinskorven kommer in, eller rättare sagt Prins Korvén, från förenade arabmaharadjorna. Han kommer in och säger fyyyyy, inte vara dumma mot varandra.. Vi ska vara snälla och ta hand om varandra. Äta massa pizza. för pizza är gott. Men inte äta djur, djur är söta, inte mat. sa prins korvén, och skuttade fnittrande iväg mot nya äventyr.

Tis 17 okt 2006 07:45

har du hört den om kamelen och de två isbjörnarna ?
Inte ? kanske inte så konstigt, har ju faktiskt inte jag heller.. Men är ju alltid bäst att fråga. hm..

Men om jag skulle göra en historia om en kamel och två isbjörnar så hade den säkerligen blivit god som någon. För jag menar, vad vore världen utan en sån ? För visst måste det vara fler som känner, hur någonting saknas i era liv ?

I flera minuter hade Isbjörner Peter legat på lur. Där framme, under den vindpiskade ensamma busken, låg något, något fullkomligt oemotståndligt! Peter kunde knappt bärga sig förräns han hade fått hoppa den oskyldiga lilla varelse som låg där, helt utan någon som helst aning om vad som väntade. Peter tänkte först använda sin explosivitet och snabbhet, som dessa djur är kända för, men inte idag, tänkte han, nu ska de få se på annat !
En långsmal snödriva låg perfekt utplacerat, på hans högra sidan, som gick nästan enda fram till den busken. Med sin vaniljglassvita päls, var det mycket svårt att se honom, och att det ymniga snöandet och blåste, gjorde det i princip omöjligt. Peter skrattade lite för sig själv, då det nästan var pinsamt lätt detta, men svalde snabbt skrattet, då det lät som att offret under busken eventuellt hade hört honom. Nedrans tänkte Peter, men hoppades på det bästa.
Nästan helt ljudlöst smög han sig längs drivans högra sida, mot den inte ont ananande krabaten. det enda som hördes var hur snön föll på marken, allt var tyst, vinden hade plötsligt som genom ett trollslag mojnat. Nu stod Peter still, för på andra sidan drivan hade han räknat ut att, där fanns busken med dess byte. Ett par långsamma och tysta, men väldigt djupa andetag.
Plötsligt, precis innan han tänkt göra utfallet som skulle sätta en lamslående skräck i offret, ser han något flyga fram emot honom, okontrollerat, och i den vildaste vrede!

Peter må vara en björn med snabba reflexer, och helt klart stark för sin ringa ålder, men nu hade han mött sin överhona. Historiens andra isbjörn, Lisa, hade legat och tagit sig en lur under busken efter att ha satt i sig en härligt fet liten sälunge, när hon hört något skratta nöjt för sig själv. Hon skulle känna igen det skrattet på flera mil, för det fanns ingen som kunna låta lika nöjd, som hennes granne Peter.
Hon hade genast förstått att Peter tänkt skrämma henne halvt från vettet, men bestämde sig för att inte låta detta ske, utan ge igen med hans egen medicin.



Nä, fan, nu ska ju jag till jobbet.. Blev ingen Kamel ! känn er blåsta.. hahah ! :D

Jag tänkte att jag skulle bifoga inlägg ur min blogg på lunarstorm. För skojs skull, och för att fylla ut min tomma blogg.

Ons 20 sep 2006

Ibland händer de underligaste saker. Som igår kväll. Jag var ute på min vanliga joggingrunda vid halv sju snåret. Mörkret började så sakteliga krypa på, lugnet spred sig på mossen, när tanten som också var ute och motionerade valde att dra sig hemåt. Jag sprang djupt försjunken i tankar om rosa potatismos och vem som uppfann brevlådan, endast avbruten av att snubbla till på de otaliga rötter, som verkar strategiskt utplacerade för att skapa största möjliga irritation.
Efter att ha mäktat med drygt 4 km, och ett ännu större antal fall för rötter, hörde jag något underligt i buskarna bakom mig, nyfiken som jag var stannade jag upp och tittade in i den bäcksvarta skogen. Blicken sökte sig till den plats där jag uppfattat att ljudet kom ifrån. Fortsättning följer!

Vid ett flertal tillfällen hade olika prassel och pinnar som knäckts, väckt mitt intresse. Vad kan det vara? Allt från sabeltandade tigrar till en strejkande myrstack för genom mitt huvud, tills dess att jag kom till sans, och insåg att det vore ju trots allt tämligen orealistiskt. Med ganska hög puls och lätt flåsandes, sökte jag terrängen med blicken. Ingenting, inte ett ljud. Började lungt återgå till tankar om att en kaffeautomat med "random-knapp" visst skulle ha potential att bli en av vår tids .....
....Största uppfinningar. Då rasslar det plötsligt till en bit bort, och jag skymtar något springa över motionsspåret! HerreJävlar, tänkte jag. Fan vad det katten skrämde mig. Jag sätter igång med joggandet igen, med tankarna på den katten, som uppenbarligen verkade skrämd av något. Men vad? Ja, det var nog helt enkelt jag som hade satt fart på den stackaren. Benen började domna nu efter 6 varv och lika många kilometrar, skönt tänkte jag, kan man kanske ta milen igen. Då frös hela jag till, där står en...

Ja, där står något förvånansvärt stort fjäderfä, det grå varelsen stod och stirrade på mig med märkligt ilskna ögon. Detta måste vara en svan från tjernobyl tänkte jag för mig själv, den korta stund jag hann reflektera över den bissarra sits jag befann mig i. Vi står där och stirrar stumt på varandra, båda förmodligen lika förvånade över att träffa på någon ute på mossen efter det att mörkret lagt sig. Nu insåg jag att något måste göras, inte kan vi stå här och stirra på varandra.

Så jag insåg att det skulle krävas något utöver det vanliga för att skrämma bort denna pippi. Men vad ska man göra för att lyckas skrämma bort en 2 meters radioaktiv svan, sent på kvällen? Efter mycket om och men, och efter att ha gått funderat på de vanliga alternativen, så som se stor och löskig ut, göra fula grimaser eller att kissa en jättefallos i snön. (det sistnämda gick dock inte, då det var runt 16 grader varmt och tämligen långt till vinterns intåg) Jag såg mig om i skogen, som för att se om det fanns någon i närheten. För nu hade jag kommit på hur jag skulle vinna striden, innan den ens börjat. Jag tog ton, högt och falskt sjöng jag "Evighet" av "sektmormor". De falska tonerna ekade i skogen, man kunde känna lidandet hos alla skogens djur, träden nästan vek sig av smärta, en ångest över att inte kunna fly de osaliga tonerna. Allt som kunde, utom svanen lämnade hals över huvud mossen, så långt de någonsin kunde, alla utom Svanen, som endast stod där och blev märkbart bitter. Efter halva Carolas reportoar kom "främling", nu hade tiden gått, så klockan var en bra bit över 21 på kvällen, man såg inte många meter, men den askgrå svanen var fortfarande tydlig, som en silluett framför månens ljumma sken. Jag hann inte komma långt i min fantastiska falsksång då det brast för fågeln, i ett öron bedövande skri, for djuret fram, likt en stormvind. Så jag visste ju vad jag skulle sjung när han hann ifatt mig i varje fall. Med långa bestämda steg närmade han sig, närmre och närmre. Från det att jag noterade fågelns utbrott, och dess långa steg, insåg jag att detta handlade nog inte om en någonting från Tjernobyl, inte heller någon svan, utan hans hemtrakter låg långt söderöver. Det var en struts som jag retat upp i min envishet.
Jag vet att jag kommer få frågan; "Varför gick du inte din väg bara?" Svaret på frågan är lika löjligt enkelt, som hela frågeformuleringen. Jag var där först!
Tankarna som for runt i mitt huvud nu, förutom de som gick ut på att artbestämma pippin, handlade om hur jag bäst skulle klara mig ur denna sits. Då jag visste att Svanar inte var särskilt snabba på land, och synnerligen dåliga på terränglöpning, hade jag helt enkelt tänkt springa in i skogen och ta mig hemåt. Men då det visade sig att detta var ett av de snabbaste djuren, och de mest ilskna dessutom, så fick jag förändra mina planer, och det snabbt !
I och med den hyfsade styrka jag besitter, samt min kurs i greppteknik, så borde jag ju kunna ta hand om detta höns modell större. Det jag inte riktigt hann tänka på innan jag störtade fram mot denna skrikande best i något som kan liknas vid ett Chicken-race, i ordets rätta bemärkelse.
Nu var jag alltså med högsta fart på väg att ryka ihop med en struts. Detta hade jag nog aldrig i min vildaste fantasi kunnat inbillda mig när jag sprang förbi den gamla tanten i början av kvällen. Men nu var det läge att ta förväl av alla hämningar, det skulle bli en duell, mellan natur och människa, mellan hjärna och ben, näbb och falsksång. Jag började inse att jag förmodligen inte skulle ha så stor chans som jag i all hast bedömde från början, och förbannade min envishet. Men nu var jag helt enkelt tvungen att göra det bästa av situationen. En stratergi började ta form, jag kom på det att jag kunde förena nytta med nöje, hungern började sätta in, och att bitas föll liksom naturligt, och skulle vara högst oväntat för herr struts. Därmed tog jag sast och siktade mot det som var godast först, alltså vingarna. Jag kan tänka mig dem i en god marinad, på en stor grill med en öl i vänster hand. Han nöp, jag bet, i ursinne. Striden hade inte varat länge innan jag insåg att jag hamnat i ett underläge, för jag kom ju på att vingarna på en struts inte fyller någon funktion, annat än rent estetisk. Strutsen sparkar ursinnigt på mig, då mina bett trots allt måste gjort ont. Nyp och sparka till förbannelse fick jag ta emot. Låren, ja, givetvis, vad är godare en en rejäl kyckling klubba ? kämpade och slogs för att få tag i låret, samtidigt som jag skulle hålla dess långa hals i styr med ena näven, och nå det sparkande låret. Nu skulle det visa sig ha större effekt..
Strutsen skrek och tjöt i förtvivlan, och upphörde med sin offensiv, och gjorde allt för att skydda sina dyrbara lår, med fjädrar mellan tänderna lyckades jag vinna denna strid mot en fysiskt överlägsen fiende. Bättre illa fäkta än fly, det var min slutsats när strutsen hade upphört med sitt motstånd och jag slutat med mitt frenetiska bitande. Vi stod stilla och begrunda varandra under en kort stund, tills dess att strutsen vände sig om och gick bort längs spåret. Han hade nästan försvunnit i mörkret när jag, som hade stått kvar förstummad och stolt över denna oväntade och lyckosamma strid, när jag såg honom stanna upp och se på mig. Det han sa fick mig att verkligen rysa till. "Jag tycker faktiskt om Carola"
Med en ryck vaknade jag till en ny dag, och nya utmaningar!