Jag satte mig på bussen till oslo vid kvart över sex på lördagskvällen. För att så småningom hamna i Halmstad, där vi skulle få se Kalmar spela hem Lennart Johanssons pokal. Det blev en dryg resa helt ensam, men det är ju trots allt något jag är tämligen van vid. Från Oslo blev det raka språret till Eurostop i Halmstad, som av en händelse ska ligga en timmes rask promenad ifrån själva centrum. (Den jäkla Hallänningen som rökt något olämpligt och kommit på detta skulle jag vilja kölhala.) Själva resan till Halmstad är inte så mycket att orda om egentligen, utan jag satt och läste i princip hela vägen, "Let the right one in".

Jag är alltså framme i Halmstad och närmare bestämt eurostop, klockan 04:30. Jag kliver ur bussen, försöker lokalisera mig och komma ihåg hur kartan såg ut. Men jag skulle ju i alla fall gå längs med Laholmsvägen hela vägen ner till Nissan, väl där skulle jag nog utan några större problem hitta vidare varthän jag behagade. Sagt och gjort, efter ca en timme kom jag fram till Nissan, och förbannade att det skulle vara så äckligt långt! Jag räknade med att det skulle ta minst 2,5 timmar att gå samma sträcka tillbaka under kvällen. Det första jag gjorde var att sätta mig vid ån, öppna en Bellman 6,0 och försöka komma i feststämning. Jag vandrar runt i stan, ser mig om kring, listar ut vart kalmarspelarna ligger på för hotell, och hamnar till slut på det stora torget. Där öppnar jag öl nummer två, klockan är väl strax innan 6 på morgonen nu. Jag slänger i väg ett sms till Crille för att se när tusan han behagar komma.

Men när jag sitter där på en parkbänk på ett torg i en halvdansk stad, så känner jag hur novembernattens köld biter hårt. Luften var dessutom otroligt fuktigt, så att till och med jeansen kändes blöta. Jag tackade högre makter för att jag kom på den brilljanta idén att bära långkalsonger. Men långkalsonger till trots blir det hela snart ohållbart. Jag måste ha värme! Jag går ner till Centralstationen tänkte jag, och kände mig ovanligt klipsk. Jag knallar bort, och det är en dryg promenad om än inte så lång. Men väl där så inser jag att det är jävligt stängt. Jättestängt helt enkelt. Jag tittade på öppetiderna, 08:30 öppnade väntrummet. Pressbyrån brevid öppnade vid 08. Jag tittar på min mobil och inser att klockan inte är mycket mer än sju. Jag fryser ihjäl om jag står still, det kom jag fram till och gick tillbaka nedåt stan igen. Väl där började jag ta lite kort, mest för att ha något att göra. Men då kommer nästa smäll, batteriet tog slut i digitalkameran. Så jag har således inte mer än ett par gamla hus på kort från guldfirandet. Grattis IzZzY!

Jag lyckas få tiden att gå. Äntligen är det dags att få komma in i centralstationens värme! Väl där så är jag jag och ett gäng alkisar som lever rövare. De håller på med sitt, och jag dricker öl. I det här läget struntar jag i om det kommer någon vakt och tar mig i örat, bara för att jag avnjuter en pissljummen bärs inne i väntrummet. Vid elva så var det dags att samlas vid puben. En stund innan detta så bestämmer jag mig för att bryta upp, och vid det här laget är jag lagom rund under fötterna. Men som av en slump så hejar jag på några rödvita själar som är på väg åt samma håll, och ser till min fövåning att det är några bekanta. Äntligen börjar dagen arta sig till något annat än en kavalkad i att frysa så ofta och mycket som möjligt. Så vi beger oss till till puben, där jag blir än mer full. Ingen skräll kanske.

Till slut är det dags för match. Jag får min väska genomsökt, och de letar ju givetvis efter saker och ting som man inte ska ha med sig, som kärnvapen och alkohol till exempel. Några massförstörelsevapen fanns inte i min väska, men däremot en flska mousserande vin. Men min genial packning, gjorde att den stora flaskan i den lilla väskan ungick deras blickar, så jag fick behålla den. Jag klev upp på läktaren, nu hade de andra lämnat mig då de hade biljetter till den "riktiga" borta läktaren. Men på södra så träffade jag ju givetvis på ett bekant fyllo, och andra kändisar som jag kunde ställa mig hos.

Matchen är det inte mycket att orda om egentligen. Jag såg den knappt. Jag njöt av stunden och sög åt mig all den sprakande energi som spreds sig på läktarna. Tiden gick och sista fem minutrarna var helt galna, vilken känsla! När slutsignalen gick så var jag bland de första som sprang in på plan, efter att ha låtit skjuta iväg korken till "Champagnen". Så galet jävla underbart!! Jag träffar i Kaoset på Crille som även han hade stått på fel läktare, och vi firat gött tillsammans. Jag slet med mig en bit av örjans valls gräsmatta, som just nu "pryder" mitt vardagsrum. Den är inte så vacker just nu, då den fått tillbringa många timmar i min jackficka på vägen hem. Men hur som helst så stod vi bara där på plan och njöt. Det var helt sanslöst!!

Sen var det dags för mig att bada, jag och Crille vandrar nedåt nissan. Men plötsligt får Crille för jag att han måste åka hem igen, så jag står där alldeles ensam och grovt berusad. Jag fick allstå bada ensam denna gången också, vilket jävla öde. Men bada skulle jag, jag hade ju trots allt tagit med mig en handduk. Så precis utanför arenan fanns där någon som kan liknas vid en minimal strand. Perfekt för mitt ändamål. Jag sliter av mig alla kläder och kliver ner i vattnet. Om det var segerruset, alkoholen eller möjligtvis en kombination som gjorde att vattnet kändes behagligt, låter jag vara osagt. Men jag hade inte mer än börjat bada förrän ambulans personalen börjar få panik när de ser mig sprattla runt i det kylslagna vattnet. De skriker och gormar och jag försäkrar dem om att jag minsann är världsbäst på att simma, och att jag brukar hoppa i älven när kalmar vinner. Men de envisades om att det skulle vara väldigt strömt. Jag doppade tillslut huvudet och gick upp på land igen, torkade av mig och satte på mig torra kläder igen, samtidigt som sjukvårdarna skäller på mig. Men jag satt bara där och log. För vi har tagit SM-Guld.

Resten av dagen blev en ganska trist historia, jag går iväg mot centralstationen och värmen. Ligger där ett tag, och lyckas somna till på en av bänkarna där. Då insåg jag att det var alldeles för behagligt för mitt eget bästa att ligga i värmen och då jag inte kunde missa missa bussen fick jag bege mig bort till Eurostop igen. Där var jag runt 2 timmar innan bussen skulle avgå. Nu var det kallt och i det närmaste outhärdligt, inga väntrum fanns, och ingen busskur eller någonting som kunde skydda mig ifrån blåst och regn. Inte ens ett SM-Guld kunde få mig att bortse ifrån kölden. Den bitande råa kölden. När det var en halvtimme, lite drygt, kvar tills bussen kom, så dök det upp två Indier som jag kunde roa mig med att prata med. Som vanligt blir engelskan sådär vansinnigt bra när man fått i sig några öl, och jag pratade på som bara den för att kunna fokusera på annat än kölden.

Sen på väg till Oslo så kan du ju ge dig fan på att bussen fastnar i tullen, och vi står i ett jäkla garage utan att veta vad som händer i en timme, allt medans utlänning på utlänning släpades iväg och kom tillbaka. Tydligen något fuffens med passen. Sen så får jag vänta 4 timmar i Oslo innan jag kan sätta mig på bussen till Karlstad igen. Trött som en get.

Näe, nu blir det bara långt och drygt! Så nu orkar jag inte skriva mer, fyyyy.. Inte heller rätta alla fel i texten.  Kan komma en bild eller två senare.

SM-GULD!!! SM-GULD!!! SM-GULD!!! SM-GUUUUUULD!!!