Ett löfte är ett löfte. Jag har inte glömt bort den där gubben i skogen. Även om det tar emot att publicera det, så kommer utkastet på den direkta fortsättningen nu, som jag ruvat på länge. Eftersom Catta bl.a. hotade med bloggtrakasserier om det inte skulle publiceras, så jag är väl illa tvungen. Ha!

Som försvar måste jag avslöja att jag nätt och jämnt fick Godkänt i Svenska A på gymnasiet, och misslyckats kapitalt med B-kursen. Så är det helt vansinnigt galet, så beror det ju givetvis på att jag inte vet bättre. Haha!

---

När han öppnade ögonen igen såg han att elden slocknat, han var kall ända in i märgen där han låg i fosterställning i sovsäcken och reflexmässigt spände varje muskel i kroppen. Han förbannade sin dumhet över att han inte lagt på mer ved innan han somnade, istället tvingade han sig själv ur sovsäcken för att försöka få liv i brasan igen. Han lade händerna över den isande kalla näsan och försökte med hjälp av utandningsluften få den lite varmare. Han öppnade sovsäcken och kände den bitande kalla och fuktiga morgon luften riva hans av sovsäcken uppvärmda ben. Han frustade irriterat när han kände hur kallt och blött av dagg det var den här morgonen, och tog på sig sina byxor som han hade använt som huvudkudde. Strumporna hade han aldrig tagit av sig, men det var ingen fröjd att ta på sig de kalla fuktiga kängorna, som denna morgon kändes ovanligt trånga och kalla.

Där satt han sedan fullt påklädd och försökte förmå sig själv att faktiskt resa sig upp och påbörjade dagen, men som vanligt satt han där i något meditativt tillstånd och betraktade världen omkring sig, tog några djupa andetag och funderade kring vad den här dagen skulle bjuda på. Det skulle nog bli en dag lik de flesta andra. Men en fin dag när solen skulle bryta igenom diset som låg som ett täcke så långt han kunde se. Han reste sig upp och försökte hoppa upp och ned, samtidigt som han viftade med armarna för att få upp värmen. Han log lite stelt åt hur dumt det förmodligen hade sett ut om någon såg honom nu, och tackade högre makter för att han slapp visa upp sina gymnastikfärdigheter för andra än en och annan av skogens små morgonpigga djur. Men de skulle knappast skvallra. När han började känna hur kinderna började bli varma och rosiga, slutade han, och gick bort till en pressening under vilken lite torr ved fanns. Tog upp 4 lagom stora vedträn och satte sig vid eldstaden där han med hjälp av kniv och yxa började hugga ut små flisor, som han kunde använda för att få fart på elden igen. Innan han begav sig ut, så hade han givetvis inte varit dummare än att han tagit med sig en ansenlig mängd tändare, som i dagsläget såg ut att räcka fram till nästa decenium. Han staplade snyggt upp flisorna i en liten pyramid, med lite björknäver i mitten som han med hjälp av sin tändare satte eld på. Det tog sig bra redan från början, så han matade på med större och större pinnar tills dess att han kunde lägga på de stora vedträna. Han satt en stund och njöt av brasan och facinerades som vanligt av lågorna som dansade runt, och spred en mycket behaglig värme omkring sig.

När han kände att brasan inte skulle självdö på en bra stund, gick han sin vanliga promenad för att undersöka om något olycksaligt djur hade fastnat i någon av snarorna han hade placerat lite här och var, inom ett ganska stort område kring hans lilla glänta. Det var fortfarande kyligt, och kinderna som värmts av elden tidigare svalnade av den friska luften. Han gick fram nästan ljudlöst numera, en konst han sakta men säkert lyckats förfina allt eftersom tiden gått, skogens övriga invånare hade vid det här laget börjat vänja sig vid hans närvaro, och tog inte längre någon större notis av att han vandrade runt i skogen, utan han kände sig numera som ett med naturen omkring sig.

Det tog ungefär en timme att gå runt och undersöka alla små fällor han hade satt upp, men han kunde konstatera att det inte blev kött på förmiddagens meny, utan fick istället roa sig med att återigen rigga de snaror som av en eller annan anledning hade blivit obrukbara under nattens gång. Det var ett otroligt tråkigt arbete, i synnerhet då det sällan fastnade något i dem. Men han kände sig helt enkelt tvungen att göra det, för att få lite variation. Under tiden han gick från en fälla till en annan plockade han på sig lite av det som den svenska skogen hade att erbjuda, främst blåbär som det fanns i helt bisarra mängder precis överallt. Men det fanns också små ställen där det växte hallon, björnbär, smultron med mera. Det var inte svårt att hitta nu när sommaren började lida mot sitt slut, även svamp av alla möjliga sorter började titta fram lite här och där. Men det sistnämnda var han dock väldigt försiktig med, då det enda han egentligen med säkerhet kunde veta var ätbart var kantareller. Att av misstag käka flugsvamp eller något annat ytterst olämpligt var inte att rekommendera, då civilisationen med dess sjukvård av förklarliga skäl inte gick att tillgå här ute. Även om det då och då vandrade någon människa i trakterna så skulle han nog behöva ett större mirakel om de skulle hitta honom innan det var alldeles för sent.

Han kom tillbaka till sin lilla lägereld och såg att den fortfarande var vid liv, och han lade på ett vedträd till innan han gick ner till sjön och vittjade nätet han hade lagt ut kvällen innan, och så långt var allt som vanligt. Fisk hade han fått så att han skulle klara sig idag också, men ändå var han måttligt road över fångsten. Han var så otroligt trött på den enahanda kosten vid det här laget, och någon större njutning då han skulle äta, blev det inte förrän han faktiskt lyckats fånga något i snarorna. Men han plockade ut abborren ur nätet och lade de för sig, sedan sparade han mörten för sig för att använda som agn senare under dagen, och nätet tog han med sig tillbaka till hans lilla glänta och spände upp mellan två träd för att se till att det var helt innan han lade ut det igen på kvällen. Han vässade kniven med hjälp av ett bryne innan han började rensa fisken vid sjökanten. Han hade fått 5 fina abborrar som han rensade och tvättade rent i sjön innan han lade dem i en annan mindre hink, och bar tillbaka allt till lägret ca 25 meter från sjön.

Han lät dem ligga en stund, och rörde om lite i elden och försökte få en fin glöd innan han skulle börja laga till sin lunch. Han började tänka och lutade huvudet på den ena handen och rörde runt med den andra. Vad kan det vara för dag nu, frågade han sig. Allt eftersom att dagarna hade blivit till veckor, och veckorna hade blivit till månader så hade han tappat räkningen helt och hållet, och nu kunde han bara spekulera i hur lång tid som hade gått sedan han skulle ut och finna sig själv. Han skrattade till lite åt att han faktiskt tänkte ”finna sig själv”. Det är detsamma som att rymma, fortsatte han sitt stilla resonerande med sig själv. Han rörde om lite till i elden som nu mer och mer övergick i en perfekt glöd att grilla abborren över, under tiden hade han också passat på att koka ett kärl med vatten, för att ha fylla på sin fältflaska när denna var tom. Allt gick på rutin, och det var viktigt att hela tiden ligga steget före för att kunna klara sig här ute, då minsta lilla felsteg kunde få katastrofala följder. Det gick inte att lämna något åt slumpen.

Vattnet hade kokat i ett par minuter när han ställde undan det vid sidan för att svalna lite, och han tog sig en mun av vattnet han förberett igår kväll, och tittade upp mot himlen och lät solen värma hans ansikte. Det hade börjat spricka upp nu, och han kände hur hjärtat fylldes av glädje åt att det ta skulle bli en alldeles underbar sensommardag. Det var de små och mest basala sakerna som gladde honom nu för tiden, som vädret, jaktlycka och att han mådde bra. Han tänkte på den eviga jakten på pengar som ständigt pågick i världen han lämnat, och hur de små papperslapparna, eller siffrorna på kontot, kontrollerade så otroligt mycket av livet de levde. I de allra flestas fall blev tillgången till pengar en förbannelse när månaden led mot sitt slut, och på samma sätt var det alltid härligt när man såg hur kontot fylldes igen, och en känsla av frihet svepte över alla på löningsdagen. Men här ute var allt gratis, och det behövdes inga pengar för att hämta fisken ur sjön, eller lyckas få en hare att fastna i snaran. Naturen fanns där som ett obegränsat förråd av det som han behövde. Det var bara han själv som satte sina egna gränser, gjorde han rätt blev han belönad, och gjorde han något fel så bestraffades han direkt av moder natur, som inte varken visade någon nåd eller hänsyn.

Han var fullkomligt fri, och han hade ingen annan som med sin vilja eller ovilja påverkade hans sistuation på jorden, utan han var sin egen herre och tjänare, och kunde leva precis så som han ville utan att någon skulle kunna lägga sig i hans värld. Det var ett sådant liv han alltid drömt om där han suttit i sin lägenhet och förbannat hur världen ständigt satte gränser för hans egen vilja att gå sin egen väg. Arbetslöshetens bojor hade nu lättat trycket från hans handleder, och även om det fortfarande ömmade så kunde han äntligen få leva med sig själv och för sig själv. Även ensamhetens påtvingade förtryck hade han kunnat lämna åt sidan, och nu visste han att det var av egen fri vilja som han lämnat världen bakom sig och påbörjat resan i sitt eget inre. En självvald ensamhet gör att man slipper känslan av att bli övergiven. Nu fanns det ingen som kunde lämna honom längre. Han återkom hela tiden till ordet frihet hela tiden där han satt och rörde om i glöden. Han var verkligen fri nu, och det var något som ingen kunde ta ifrån honom.

Han placerade abborrarna i ett halster och började grilla dem över glöden, och kunde se att allt dis hade bränts bort av sommarsolen, och sjön liksom glittrade när svag bris skapade små krusningar på vattnets yta. Han började bli ganska hungrig nu, och väntade tålmodigt på att fisken skulle bli färdig. Han noterade sina slitna händer, fulla av små ärr och de såg ovanligt gamla ut. Som om de varit med om mycket mer än några månaders camping. Han fnös lite åt ordvalet i hans tankegång, huruvida det nu handlade om camping gick att diskutera. Han hade varit här så länge nu, att det inte fanns någon annan plats att återvända till. Han hade inte heller något att komma tillbaka till, lägenheten hade han sagt upp och alla sina tillhörigheter hade han sålt, och det som inte gick att sälja hade han skänkt till lite alla möjliga ställen. Det fanns verkligen inget kvar, förutom det som han just nu hade i gläntan där han satt. Enbart det mest basala han var i behov av för att överleva ute i det fria. Han hade sett till att han inte hade något att återvända till, så att lockelsen att återvända inte skulle bli för stor när prövningarna stod för dörren. För prövningarna var många och svåra den första tiden, det ska gudarna veta tänkte han, och vände på halstret och grillade den andra sidan av abborrarna.

Han förde handen mot sin hals, och snurrade lite på den ganska grova silverkedjan som hängde där. Som hade hängt där i så många år att den nästan hade blivit en del av hans kropp. Han tänkte tillbaka på dem han lämnat bakom sig, utan att säga ett ljud om vart han begav sig. De som en dag måste upptäckt att han inte stod att finna längre, som nu måste sett att det stod ett helt annat namn på lägenhetsdörren. Han undrade vad som sades bland de som fanns kvar där och reflekterade över en gammal klassisk rad – ”varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? ”Nu skulle han kanske få ta del av snacket efteråt trots allt, om han skulle få för sig att återvända vill säga. Han skruvade lite på sig, som om att den tanken var dum och väldigt onödig. Han visste att han inte kunde återvända nu. Vad skulle han säga då? Vad skulle alla andra säga? Det hade blivit ett jävla liv helt enkelt och säkert en massa byråkratiska problem, för han kanske var död nu? Han släppte sitt halsband igen och tankarna skingrades med vinden även denna gång.

Fisken såg klar ut nu, och han tog fram den gamla snuskburken han fått i hemvärnet och lade över två av abborrarna i den mindre skålen och började bena ur fisken, vilket var ett tacksamt arbete nu när den var välgrillad, och de små benen lossnade lätt. Sen var det bara att börja äta, han åt långsamt och njöt av varje liten tugga, även om det trots allt smakade väldigt tråkigt, liksom som alla andra dagar. Men det var hans eget arbete han njöt av, han hade varit sin egen tjänare och arbetat hårt för att som sin egen herre få njuta av denna stund då han fick skörda det han sått. Hans arbete gav resultat helt enkelt, och det var en tillfredställelse större än något annat här ute. När han ätit färdigt drack han upp det sista av gårdagens vatten, och fyllde på nytt sin fältflaska med det vatten han tidigare hade ställt undan för att svalna.

Klockan var nog runt elva på förmiddagen då han gick bort mot strandkanten och satte sig på en klipphäll som sträckte sig ner i sjön, solen sken på honom samtidigt som den svala brisen svalkade härligt, så som den bara kan göra under vissa sommardagar. Han tittade ut över den lilla sjön och lyssnade på tystnaden, för visst kunde den höras. Innan han hade kommit ut hit så hade han aldrig lärt sig att lyssna på tystnad, en tystnad som bara bröts av att en och annan fågel flög förbi eller sjöng någonstans, eller något som plaskade till i vattnet. Eller när de små vågorna på sjön lätt skvalpade emot klippan. Men i bakgrunden kunde han höra tystnaden, och just som han satt där med sin bara och beniga överkropp som en stor solfångare, så njöt han. För just i detta ögonblicken var tystnaden en välsignelse, och något helt underbart. Inga motorljud eller allmänt tjattrande ifrån folk kunde höras. Inga dova skrik eller andra störande element fanns runt omkring honom längre. Återigen kände han sig fri, det var den här naturliga drogen han var ute efter. Han behövde bara tänka tanken för att det skulle kännas som att endorfinet pumpades ut i hela hans varma, soldränkta kropp, där han satt och älskade livet som det var i detta ögonblick. Det var något så ovanligt som en perfekt stund. För han visste innerst inne att dessa dagar snart skulle vara över, och en betydligt tuffare tillvaro väntade. Carpe Diem, sade han högt för sig själv. Carpe Diem…