Jag tänkte att jag skulle bifoga inlägg ur min blogg på lunarstorm. För skojs skull, och för att fylla ut min tomma blogg.

Ons 20 sep 2006

Ibland händer de underligaste saker. Som igår kväll. Jag var ute på min vanliga joggingrunda vid halv sju snåret. Mörkret började så sakteliga krypa på, lugnet spred sig på mossen, när tanten som också var ute och motionerade valde att dra sig hemåt. Jag sprang djupt försjunken i tankar om rosa potatismos och vem som uppfann brevlådan, endast avbruten av att snubbla till på de otaliga rötter, som verkar strategiskt utplacerade för att skapa största möjliga irritation.
Efter att ha mäktat med drygt 4 km, och ett ännu större antal fall för rötter, hörde jag något underligt i buskarna bakom mig, nyfiken som jag var stannade jag upp och tittade in i den bäcksvarta skogen. Blicken sökte sig till den plats där jag uppfattat att ljudet kom ifrån. Fortsättning följer!

Vid ett flertal tillfällen hade olika prassel och pinnar som knäckts, väckt mitt intresse. Vad kan det vara? Allt från sabeltandade tigrar till en strejkande myrstack för genom mitt huvud, tills dess att jag kom till sans, och insåg att det vore ju trots allt tämligen orealistiskt. Med ganska hög puls och lätt flåsandes, sökte jag terrängen med blicken. Ingenting, inte ett ljud. Började lungt återgå till tankar om att en kaffeautomat med "random-knapp" visst skulle ha potential att bli en av vår tids .....
....Största uppfinningar. Då rasslar det plötsligt till en bit bort, och jag skymtar något springa över motionsspåret! HerreJävlar, tänkte jag. Fan vad det katten skrämde mig. Jag sätter igång med joggandet igen, med tankarna på den katten, som uppenbarligen verkade skrämd av något. Men vad? Ja, det var nog helt enkelt jag som hade satt fart på den stackaren. Benen började domna nu efter 6 varv och lika många kilometrar, skönt tänkte jag, kan man kanske ta milen igen. Då frös hela jag till, där står en...

Ja, där står något förvånansvärt stort fjäderfä, det grå varelsen stod och stirrade på mig med märkligt ilskna ögon. Detta måste vara en svan från tjernobyl tänkte jag för mig själv, den korta stund jag hann reflektera över den bissarra sits jag befann mig i. Vi står där och stirrar stumt på varandra, båda förmodligen lika förvånade över att träffa på någon ute på mossen efter det att mörkret lagt sig. Nu insåg jag att något måste göras, inte kan vi stå här och stirra på varandra.

Så jag insåg att det skulle krävas något utöver det vanliga för att skrämma bort denna pippi. Men vad ska man göra för att lyckas skrämma bort en 2 meters radioaktiv svan, sent på kvällen? Efter mycket om och men, och efter att ha gått funderat på de vanliga alternativen, så som se stor och löskig ut, göra fula grimaser eller att kissa en jättefallos i snön. (det sistnämda gick dock inte, då det var runt 16 grader varmt och tämligen långt till vinterns intåg) Jag såg mig om i skogen, som för att se om det fanns någon i närheten. För nu hade jag kommit på hur jag skulle vinna striden, innan den ens börjat. Jag tog ton, högt och falskt sjöng jag "Evighet" av "sektmormor". De falska tonerna ekade i skogen, man kunde känna lidandet hos alla skogens djur, träden nästan vek sig av smärta, en ångest över att inte kunna fly de osaliga tonerna. Allt som kunde, utom svanen lämnade hals över huvud mossen, så långt de någonsin kunde, alla utom Svanen, som endast stod där och blev märkbart bitter. Efter halva Carolas reportoar kom "främling", nu hade tiden gått, så klockan var en bra bit över 21 på kvällen, man såg inte många meter, men den askgrå svanen var fortfarande tydlig, som en silluett framför månens ljumma sken. Jag hann inte komma långt i min fantastiska falsksång då det brast för fågeln, i ett öron bedövande skri, for djuret fram, likt en stormvind. Så jag visste ju vad jag skulle sjung när han hann ifatt mig i varje fall. Med långa bestämda steg närmade han sig, närmre och närmre. Från det att jag noterade fågelns utbrott, och dess långa steg, insåg jag att detta handlade nog inte om en någonting från Tjernobyl, inte heller någon svan, utan hans hemtrakter låg långt söderöver. Det var en struts som jag retat upp i min envishet.
Jag vet att jag kommer få frågan; "Varför gick du inte din väg bara?" Svaret på frågan är lika löjligt enkelt, som hela frågeformuleringen. Jag var där först!
Tankarna som for runt i mitt huvud nu, förutom de som gick ut på att artbestämma pippin, handlade om hur jag bäst skulle klara mig ur denna sits. Då jag visste att Svanar inte var särskilt snabba på land, och synnerligen dåliga på terränglöpning, hade jag helt enkelt tänkt springa in i skogen och ta mig hemåt. Men då det visade sig att detta var ett av de snabbaste djuren, och de mest ilskna dessutom, så fick jag förändra mina planer, och det snabbt !
I och med den hyfsade styrka jag besitter, samt min kurs i greppteknik, så borde jag ju kunna ta hand om detta höns modell större. Det jag inte riktigt hann tänka på innan jag störtade fram mot denna skrikande best i något som kan liknas vid ett Chicken-race, i ordets rätta bemärkelse.
Nu var jag alltså med högsta fart på väg att ryka ihop med en struts. Detta hade jag nog aldrig i min vildaste fantasi kunnat inbillda mig när jag sprang förbi den gamla tanten i början av kvällen. Men nu var det läge att ta förväl av alla hämningar, det skulle bli en duell, mellan natur och människa, mellan hjärna och ben, näbb och falsksång. Jag började inse att jag förmodligen inte skulle ha så stor chans som jag i all hast bedömde från början, och förbannade min envishet. Men nu var jag helt enkelt tvungen att göra det bästa av situationen. En stratergi började ta form, jag kom på det att jag kunde förena nytta med nöje, hungern började sätta in, och att bitas föll liksom naturligt, och skulle vara högst oväntat för herr struts. Därmed tog jag sast och siktade mot det som var godast först, alltså vingarna. Jag kan tänka mig dem i en god marinad, på en stor grill med en öl i vänster hand. Han nöp, jag bet, i ursinne. Striden hade inte varat länge innan jag insåg att jag hamnat i ett underläge, för jag kom ju på att vingarna på en struts inte fyller någon funktion, annat än rent estetisk. Strutsen sparkar ursinnigt på mig, då mina bett trots allt måste gjort ont. Nyp och sparka till förbannelse fick jag ta emot. Låren, ja, givetvis, vad är godare en en rejäl kyckling klubba ? kämpade och slogs för att få tag i låret, samtidigt som jag skulle hålla dess långa hals i styr med ena näven, och nå det sparkande låret. Nu skulle det visa sig ha större effekt..
Strutsen skrek och tjöt i förtvivlan, och upphörde med sin offensiv, och gjorde allt för att skydda sina dyrbara lår, med fjädrar mellan tänderna lyckades jag vinna denna strid mot en fysiskt överlägsen fiende. Bättre illa fäkta än fly, det var min slutsats när strutsen hade upphört med sitt motstånd och jag slutat med mitt frenetiska bitande. Vi stod stilla och begrunda varandra under en kort stund, tills dess att strutsen vände sig om och gick bort längs spåret. Han hade nästan försvunnit i mörkret när jag, som hade stått kvar förstummad och stolt över denna oväntade och lyckosamma strid, när jag såg honom stanna upp och se på mig. Det han sa fick mig att verkligen rysa till. "Jag tycker faktiskt om Carola"
Med en ryck vaknade jag till en ny dag, och nya utmaningar!