Han står där vid klippkanten och försöker se botten på avgrunden i skymningsljuset, utan att lyckas särskilt väl. Dum som han är så böjer han sig lite framåt och lutar sig över kanten, i hopp om att kanske se bättre där. Men ingenting. Eller vänta, där var något tänkte han och lutade sig lite till precis i samma ögonblick som det den tjocka öronbedövande tystnaden med ens bröts av att det prasslade till i en torr buske bakom honom. Han ryckte instinktivt till, det var en fågel som satte sig på grenen. Men i samma ögonblick som han insåg det, hade han redan förlorat balansen. Det spelade ingen roll hur mycket han vevade med armarna i luften, hans kropp började sakta tippa över kanten.

I nästa ögonblick hade han ingen som helst kontakt med marken och föll handlöst ner, snabbare och snabbare, han förmådde inte ens att skrika. Istället började han tänka på eltejp. Vem uppfann egentligen eltejpen, och när? När han i sitt fria fall insåg vad det var han tänkte på, så blev han besviken. De säger ju nämligen att livet ska passera som en revy innan man dör, men icke. Inte en enda minnesbild, förutom en pinsam minnesbild ifrån gårdagens fylla. Men den räknas inte, då han plågats av den händelsen hela dagen.

Hela den här grejen med att dö är vansinnigt överreklamerad tyckte han nu. För han visste ju att han skulle dö. Det var absolut inget snack om den saken. Men han kunde inte känna något speciellt över det, utan fortsatte falla och vindmotståndet måste ju göra att mitt hår ser ut som fan när jag har landat, tänkte han. Fast å andra sidan, man blir väl inget vackert lik av att falla nedför en ravin i vilket fall som helst, fortsatte han den tankegången.

Jag undrar vem som hittar mig? Han skrattade till lite grann när han fick fram en bild av en stackars scout som hittar ett platt gammalt gamätet lik med världens fulaste frisyr. Men åt den saken var det ju inte mycket att göra. Men, tänkte han, vad kan man då göra de sista sekunderna av ens jordeliv? För det är ju knappast någon mening med att komma på någon lösning på något, i och med att man aldrig kommer kunna dela med sig av den. Men visst vore det ödets ironi om man kom på något sjukt smart just nu, funderade han.

Jäklar va högt upp jag måste varit, jag faller än och ingen botten så långt ögat kan nå, fortsatte han sina sista tankar. Fast det sa ju egentligen inte så mycket, då han knappt kunde se, eftersom att ögonen tårades av den starka vinden. Han kom också fram till att detta trots allt inte var ett allt för taskigt sätt att spendera sina sista sekunder på, det kittlade nämligen så härligt i magen! Sen säger ju alla att man inte hinner känna ett dugg av att man träffar marken. Fast å andra sidan, började han tänka, hur fan vet folk det? Det finns ju ingen som har kunnat berätta om det efteråt. Det skulle han aldrig ha tänkt, för nu blev han lite illa till mods.

Men som den trogna optimist han är, så slog han snabbt ifrån sig det, och insåg att han ta mig tusan skulle se till att ta reda på det, en gång för alla. Det var ju liksom inte så att han hade något annat val. Men nu började han bli lite fundersam igen, och kliade sig på hakan i fallet, och tyckte att det helt klart tog lite väl lång tid att nå marken. Han kanske hade hamnat i något hål, som gick tvärs igenom jorden, och han skulle kanske hamna i trakterna kring Nya Zeeland. Dit hade han alltid velat åka. Han log belåtet för sig själv.

*SPLAAATT!!!*

Det var därför det gamätna liket som den lilla scoutflickan hittade hade ett så fånigt leende på läpparna.