Den gamla oljemiljardären Boris vaknade upp med en sprängande huvudvärk på en parkbänk någonstans utanför ett stort blått tegelhus. -Ett blått tegelhus, tänkte Boris, det kan ju aldrig stämma. Han gnuggade sina ögon, och kände att något satt löst på ögat. En blå lins trillade till slut ut, och han betraktade den noga och funderade samtidigt över vad tusan han hade haft för sig under gårdagen. Varför hade han blåa linser på sig? Vart befann han sig? Boris försökte tänka, men huvudvärken gjorde att de flesta logiska resonemang skingrades.

Solen sken på honom där han satt på parkbänken, och ljumma sommarvindar kittlade hans tupé. Men det var ju inget han kunde njuta av i detta tillståndet, då huvudvärk och illamående turades om att plåga hans arma kropp. Han tittar upp och ser ett gammalt par gå förbi, och tittade först på Boris och utbytte efter det menande blickar mot varandra, som kunde tolkas som att sådana luffare inte hade något i den här stan att göra. Det gjorde Boris riktigt arg, och hans slaviska blod började koka. Men när han insåg att ilska bara tenderade att göra huvudvärken än mer olidlig, valde han att lugna ner sig. Istället så förstod han att det inte gick att sitta här hela dagen, utan vad han behövde var en återställare och en hel del huvudvärkstabletter.

Boris reste sig snabbt och bestämt, för att direkt dunsa tillbaka på parkbänken efter ett obarmhärtigt yrselangrepp. Då såg han en bag-in-box med Jeltsinvodka liggandes under parkbänken, och han lade ihop 1 plus 1, där har vi boven och förhoppningsvis det som skulle rädda honom. Han sträckte sig för att få tag i den, men till hans stora förtret var den snustorr. -Förbannade jävla skit. Tänkte han och försökte på nytt resa sig, denna gången väldigt försiktigt. Det gick bättre. Han tittade sig om och sökte med blicken efter närmsta spritbutik, utan resultat. Han tog till Höger, då vänster bara var till för kommunister som ville roffa åt sig hans oljemiljarder som han med all sin list lyckats snika åt sig strax efter Sovjets fall. Han log belåtet åt sig själv, och sina tidigare bedrifter då han sakta vinglade längs den grusade parkvägen.

Men medans han vandrade kände han först att han hade jäkligt ont i magen, och att han kände sig tyngre och osmidigare än tidigare, men antog att detta snarare berodde på 3 liter vodka än någonting annat. Men mest förvirrad blev han av att han inte kunde läsa skyltarna, då det tycktes vara på ett helt annat språk, som han inte riktigt kunde känna igen. Än värre blev det när han gick förbi två kvinnor med barnvagnar som talade på något obegripligt språk, som han inte heller kunde placera. Men han passade på att fråga dem.
-Vart finns närmsta spritbutik? De två kvinnorna tittade frågande på honom, och den ena rynkade på näsan när hans spritstinkande andedräkt nådde henne.
-Men apoteket då?
De ryckte på axlarna och svarade något obegripligt.

Han vinglade vidare och började överväga tanken om han inte lyckats ta sig till ett annat land på fyllan. Det vore ju inte första gången, och han tänkte tillbaka på den gången han vaknat upp på ett hotellrum i Paris, trots att han befunnit sig i hans sommarhus vid kaspiska havet när han börjat dricka. Hans farhågor besannades då han tittade sig omkring och såg den ena svenska flaggan efter den andra. Sverige, tänkte han. Ja, det kunde varit värre, en parkbänk i Kiev hade väl lett till hans död.

-Död, sa han för sig själv.

Nu började minnena komma tillbaka, och paniken spreds i hans kropp. Död, tänkte han igen.

Självklart var han inte död, inte riktigt än i alla fall. Men faktum var att han suttit hemma vid sitt skrivbord i Moskva för en vecka sedan, och funderat över vad han skulle göra av resten av sitt liv. Då det visat sig att han hade fått en hjärntumör som inte gick att operera. Saker och ting blir så oviktiga i det läget, så han bestämde sig för att bege sig ut på en resa, och verkligen se världen nu innan han kilade vidare. Så gamle Boris packade omgående sin resväska, och satte sig på ett flyg till Helsingfors. Väl där drabbades han av sin första riktiga slänga av dödsångest, och söp bland annat bort sin resväska. Men jaja, det gjorde ju inte sådär vansinnigt mycket, i och med att han var mångmiljardär. Så när han trätt ur den dimman, så fick han höra att det fanns massor av kåta svenska kvinnor på Finlandsfärjorna, en möjlighet han inte ville missa. Så han hoppade på båten mot Stockholm. Tills sin besvikelse hann han däcka i baren redan innan de hade lämnat finskt vatten. Men väcktes upp igen lagom tills dess att båten kommit fram till Sverige.

Väl i Sverige fick han sin andra släng av dödsångest, och började fundera på större ting. Som att han borde lämna sitt avtryck i historien, och hur vansinnigt orättvist det var att just han skulle gå och dö. Således började han smida ödesdigra planer. Först tänkte han att han kunde få till stånd en statskupp i Ryssland, så att han själv kunde leva sina dagar som president, och bedriva några små krig mot nationer han inte ens vet vart de ligger. Precis som Bush. Kanske ta över Sverige, mest för skojs skull, och att han tyckte så mycket om köttbullarna på IKEA. Men sådant kräver ju viss planering, och inte bara en jäkla massa pengar. Tid hade han ju som bekant inte särskilt mycket av.

Då fick han den ypperliga idén att köpa sig en atombomb. Sådana finns ju spridda lite här och var efter det att sovjet föll. Så han började fundera. Sen kom han ju på att han kände en kille som hade bra koll på det här med terrorism, det gamla skäggot Usama, som han visste tänkte spränga lite amerikanska städer så småningom. Så han ringde honom, och de talade länge om vädret i Pakistan, och varför i hela friden ingen gjorde någon gjorde något åt den globala uppvärmningen. Men till sist visade det sig att Al-qaida i Rosengård hade ett par kärnvapen till förfogande. Så han tog en taxi ner till miljonprojektets pärla tillika skånes stolthet, och klev in i ett av höghusen, tog hissen till 7:e våningen, och på dörren längst till höger stod det ”al-qaida-Rosengård”. Det var ju inga problem att skriva det på dörren, då polisen inte längre vågade sig i närheten av denna muslimska koloni.

Han klev in, presenterade sig och hälsade att Usama hade sålt ett kärnvapen till honom. De tittade lite misstroget på den tjocka ryssen, men kom snabbt på att Usama ringt någon timme tidigare och nämt att de skulle sälja en av de mindre laddningarna till en Boris. Så de tog hissen ner till källarförrådet, och klev in i ett rum med en hel mängd olika sorters vapen, och kamuflerade atombomber. Perfekt, tänkte boris för sig själv när han såg sig om och blev lätt upphetsad av synen. De plockade fram en av sovjets ”portföljbomber” alltså en mindre variant, som lätt kunde föras med utan att det ser misstänkt ut. Boris ringde sin bankman, och förde över den obetydliga summan av 500 miljoner kronor.

Då var det klappat och klart, men så kom han på sig själv. Det fanns ett problem, han ville ju inte riskera att hamna i fängelse sin sista tid på jorden bara för att ha smällt av ett kärnvapen, men han klarade inte heller av att ta livet av sig. Han pratade ut med Al-qaidas lokala kurator om sina bekymmer, som snabbt kom med ett helt oslagbart förslag. Ali Hussein, som bedrev den lokala akutmottagningen i lägenhet 17934 B, kunde tämligen enkelt utföra en operation där de förde in kärnvapnet i buken på honom och kopplade denna till till Boris pacemaker, så att när boris nu dog, skulle atombomben explodera per automatik.

Sagt och gjort, det dröjde inte många timmar förrän han hade fått en tid hos slaktar-Ali, och låg där på köksbordet, tillika operationsbord, och fick sin dröm att gå i uppfyllelse. Operationen tog ytterligare ett par timmar, sen fick han ligga fem dagar och kurera sig lite, och för att se till så att det inte skulle ske några komplikationer. Det gick helt enligt planerna, och dag 5 ringde de efter en taxi som skulle ta honom tillbaka till Stockholm, som tack för den goda affären så fick Boris med sig en 3-liters bag-in-box med Jeltsinvodka och ett par blåa linser som de stulit ifrån en optiker i Malmö. Under färden blev han fullare och odrägligare för varje mil de åkte. Han sjöng oavbrutet på den Ryska nationalsången och ”Britney Spears – Baby on more time” och syftade givetvis på en sup till. När de kommit så långt som till Växjö fick till slut chaffören nog, stannade taxin och slängde av honom. Men Boris var lika glad för det, och vinglade runt på stan för att tillslut, när det inte fanns mer sprit kvar, lägga sig tillrätta på en parkbänk.

Nu blev stod han alltså där i Växjö, och insåg vad han hade gjort. Framför honom stod Värendsvallen, den gamla öststatsarenan tillika Östers hemmaplan. Han kände sig oväntat hemma här, han kände plötsligt en inre ro. Allting blev lätt, ljust och smärtan som han hade känt försvann sakta, och han föll med en duns till marken.

Det där ljusa som Boris hade sett fick även de flesta växjöbor se några sekunder efteråt, då den lönnfeta ryssen exploderade i ett stort vitt sken. Växjö utraderades ifrån kartan, och där värendsvallen en gång stod finns nu bara en stor krater, vilket får ses som en rejäl förbättring. För Boris del blev det dock ett kapitalt misslyckande, då han hade som mål att han skulle lämna ett avtryck i historien, och bli evigt ihågkommen. Problemet var dels att ingen hade den blekaste aning om att det var han som hade gjort det, och dels att det inte fanns någon som saknade Växjö. I själva verket var det en fröjd för de flesta, förutom de närmast sörjande, att bli av med den där fläcken på kartan kallad växjö, och att förevigt slippa allt vad Östers IF heter. I Kalmar firade man nyheten med den största paraden som staden någonsin skådat, och efterfesten pågick i veckor.