Fortsättning
Lör 6 jan 21:02
Fortsättning ifrån gårdagen.
Men vem var då denna Kurt egentligen, och hur hamnar man i en rymdfarkost som åker igenom universum i den smått otroliga hastigeheten av 6 134 489 681 164 390 m/s?
Jo, det råkar ju faktiskt vara så att Kurt är en av de många piloter som ständigt glider runt i vår galax. Dessa piloter är lite av det som vi idag känner som lastbilschafförer, lite feta och sliskiga, och allmänt ogillade. Så med andra ord ska ni inte sitta här och lura i er själva att Kurt på något sätt är någon egentligen, utan i själva verket den enda som faktiskt är dum nog att utföra dessa experimenten. Men han kunde leva tämligen gott, en tid framöver, i relativitet till övriga Piloter, då stora risker innebär stora bonusar.
Kurt kunde verkligen se sig själv omgiven av lunariska fnask på något av de många skabbiga hotell som finns vid kolonin Lunar Frontier. Där kunde han få vara kung för en vecka på dessa pengar som snart strömmade in till hans konto. Ja, förutsatt att han skulle överleva färden tillbaka, som är precis lika riskfylld som den som han nyss företagit sig.
Kurt växte upp på Månen, då hans släktingar var bland de absolut första nybyggarna. Inget roligt ställa att bo på egentligen, även om hans föräldrar hade turen att få vara bönder, så var livet ganska fattigt i nybygget. Månen var i princip en bruksort, där utvinning av olika mineraler och metaller samt som en stor rymdhamn, tack vare dess låga gravitaion. Denna låga gravitation har lett till att Kurt aldrig kommer att kunna bo på t.ex. jorden, då hans muskler är i princip obefintliga. Så inte nog med att han är fet, han är klen också.
Men nu när han satt där ute, mitt i ingenstans, med otroliga avstånd till närmaste himlakropp, så funderade han på att göra något vettigt, för han får ju trots allt betalt. Så han ställer in teleskopet, och ser till att knappa in ett par förutbestämda koordinater som han tagit reda på innan avresan. Teleskopet riktade in sig, och en suddig bild på skärmen blev allt tydligare. Vore det inte för att Kurt var så tjock, så hade han säkerligen börjat pilla sig själv på könet, för på skärmen visades en hel strand med nakna kvinnor upp. Kurt njöt av bilden på vackra slanka jordkvinnor! Men nu är det dags att brukar lite allvar, så Kurt ser till att rikta om teleskopet igen, till det mål som skulle undersökas. Skrev ut och spara resultatet, så han kunde visa upp det för sig chef när/om han kom tillbaka till rymdhamnen.
Nu skulle han bara se till att ställa in skeppets dator, för återfärden. Detta är det viktigaste av allt, för minsta lilla fel, skulle se till att han förmodligen skulle hamna mitt i en stjärna, kollidera med en planet eller annan himla kropp, och det hade kunnat bli en mycket obehaglig upplevelse för honom. Eller ja, det låter obehagligt när han tänker på det, så han ser till att skaka bort tankarna på fasta, fina, nakna bröst, och ser till att vara så nogrann som han bara kunde bli. Det gäller ju att rikta lasermagnet-motorn rätt, så den ställer in sig på rätt sätt, och släpper vid rätt tid. Men de beräkningar sköter som tur var datorn.
Det var just denna Lasermagnet-motorn som revolutionerade rymdfarandet. Den fungerar som så att, den riktar en enormt stark magnet, mot en viss himlakropp, och drar skeppet mot den. Problemet med tidigare tankar om en form av magnet har varit att den sprider dragningskraften åt alla håll, men lika stor kraft, vilket innebär att ett skepp till exempel skulle dras mot den närmaste himlakroppen, vilket enbart skulle kunna tänkas fungera på mycket korta avstånd. Men även då skulle problem för besättningen uppstå. Men sen kom en genialisk man på hur man kunde gå till väga för att kunna rikta magnetismen, med samma precision som laser, varav namnet. Detta gör att man kan rikta strålen mot en stjärna, och sanslöst snabbt närma sig, och när man börjar komma för nära, så byter strålen himlakropp, och på så sätt färdas den genom universum snabbare än någonsin tidigare. Om man jämför med jonmotorn, som tidigt 2000-tal i sin tur var revolutionerande, så blir det som att jämföra en trehjuling och en rymdfärja ifrån 1900-talet.
Han startar upp systemet, nu ska det alldeles strax bli 87,84635 sekunders resa hem igen. Lite nervös är han nu, för nu har han månens fnask inom räckhåll, det vore ju fan om det tvunget skulle skita sig nu. Men han har knappt hunnit tänka klart, då han känner att hela skeppet rycker till, och enligt datorn har skeppet satts i rörelse. Men vad kan ha hänt, Kurt känner hur paniken sprids i hans kropp, och så tjock som han är, så är det mycket panik!
Fortsättning följer !
Fortsättning ifrån gårdagen.
Men vem var då denna Kurt egentligen, och hur hamnar man i en rymdfarkost som åker igenom universum i den smått otroliga hastigeheten av 6 134 489 681 164 390 m/s?
Jo, det råkar ju faktiskt vara så att Kurt är en av de många piloter som ständigt glider runt i vår galax. Dessa piloter är lite av det som vi idag känner som lastbilschafförer, lite feta och sliskiga, och allmänt ogillade. Så med andra ord ska ni inte sitta här och lura i er själva att Kurt på något sätt är någon egentligen, utan i själva verket den enda som faktiskt är dum nog att utföra dessa experimenten. Men han kunde leva tämligen gott, en tid framöver, i relativitet till övriga Piloter, då stora risker innebär stora bonusar.
Kurt kunde verkligen se sig själv omgiven av lunariska fnask på något av de många skabbiga hotell som finns vid kolonin Lunar Frontier. Där kunde han få vara kung för en vecka på dessa pengar som snart strömmade in till hans konto. Ja, förutsatt att han skulle överleva färden tillbaka, som är precis lika riskfylld som den som han nyss företagit sig.
Kurt växte upp på Månen, då hans släktingar var bland de absolut första nybyggarna. Inget roligt ställa att bo på egentligen, även om hans föräldrar hade turen att få vara bönder, så var livet ganska fattigt i nybygget. Månen var i princip en bruksort, där utvinning av olika mineraler och metaller samt som en stor rymdhamn, tack vare dess låga gravitaion. Denna låga gravitation har lett till att Kurt aldrig kommer att kunna bo på t.ex. jorden, då hans muskler är i princip obefintliga. Så inte nog med att han är fet, han är klen också.
Men nu när han satt där ute, mitt i ingenstans, med otroliga avstånd till närmaste himlakropp, så funderade han på att göra något vettigt, för han får ju trots allt betalt. Så han ställer in teleskopet, och ser till att knappa in ett par förutbestämda koordinater som han tagit reda på innan avresan. Teleskopet riktade in sig, och en suddig bild på skärmen blev allt tydligare. Vore det inte för att Kurt var så tjock, så hade han säkerligen börjat pilla sig själv på könet, för på skärmen visades en hel strand med nakna kvinnor upp. Kurt njöt av bilden på vackra slanka jordkvinnor! Men nu är det dags att brukar lite allvar, så Kurt ser till att rikta om teleskopet igen, till det mål som skulle undersökas. Skrev ut och spara resultatet, så han kunde visa upp det för sig chef när/om han kom tillbaka till rymdhamnen.
Nu skulle han bara se till att ställa in skeppets dator, för återfärden. Detta är det viktigaste av allt, för minsta lilla fel, skulle se till att han förmodligen skulle hamna mitt i en stjärna, kollidera med en planet eller annan himla kropp, och det hade kunnat bli en mycket obehaglig upplevelse för honom. Eller ja, det låter obehagligt när han tänker på det, så han ser till att skaka bort tankarna på fasta, fina, nakna bröst, och ser till att vara så nogrann som han bara kunde bli. Det gäller ju att rikta lasermagnet-motorn rätt, så den ställer in sig på rätt sätt, och släpper vid rätt tid. Men de beräkningar sköter som tur var datorn.
Det var just denna Lasermagnet-motorn som revolutionerade rymdfarandet. Den fungerar som så att, den riktar en enormt stark magnet, mot en viss himlakropp, och drar skeppet mot den. Problemet med tidigare tankar om en form av magnet har varit att den sprider dragningskraften åt alla håll, men lika stor kraft, vilket innebär att ett skepp till exempel skulle dras mot den närmaste himlakroppen, vilket enbart skulle kunna tänkas fungera på mycket korta avstånd. Men även då skulle problem för besättningen uppstå. Men sen kom en genialisk man på hur man kunde gå till väga för att kunna rikta magnetismen, med samma precision som laser, varav namnet. Detta gör att man kan rikta strålen mot en stjärna, och sanslöst snabbt närma sig, och när man börjar komma för nära, så byter strålen himlakropp, och på så sätt färdas den genom universum snabbare än någonsin tidigare. Om man jämför med jonmotorn, som tidigt 2000-tal i sin tur var revolutionerande, så blir det som att jämföra en trehjuling och en rymdfärja ifrån 1900-talet.
Han startar upp systemet, nu ska det alldeles strax bli 87,84635 sekunders resa hem igen. Lite nervös är han nu, för nu har han månens fnask inom räckhåll, det vore ju fan om det tvunget skulle skita sig nu. Men han har knappt hunnit tänka klart, då han känner att hela skeppet rycker till, och enligt datorn har skeppet satts i rörelse. Men vad kan ha hänt, Kurt känner hur paniken sprids i hans kropp, och så tjock som han är, så är det mycket panik!
Fortsättning följer !
Kommentarer
Trackback
