Här fanns en Nationalpark. Inte riktigt kanske. Men här på tredje våningen i ett hus på ölmegatan fanns en fristad för alla dammråttor. Där de kunde frodas fritt utan risk för någon som helst skyddsjakt. De hade till och med blivit så oskygga att de krypit fram från sina tillflyktsorter under soffan och bakom diverse stora möbler, för att bland annat växa sig stora under vardagsrumsbordet och andra platser där de inte riskerar att handa på undersidan av mina strumpor.

Jag lät det hela bero. Jag gillar nämligen sällskapet. Jag tycker dessutom att det är ganska fascinerande att se hur snabbt de kan föröka sig, en liten ministudie i dammråttors liv och leverne har jag den senaste veckan företagit mig. För de, liksom jag, känner väl till det faktum att det inte kommer plockas fram någon dammsugare så länge det antingen har varit arbete, eller kommer bli arbete. Således har de fått härska fritt över mitt fejkade parkettgolv helt utan konsekvenser de senaste tio dagarna i alla fall. På den tiden hade de minst sagt vuxit sig stora och feta, mycket välnärda helt enkelt, då resultatet av mitt navelpillande kan vara en och annan luddtuss som de kan kalasa på.

Men när jag idag försökte inleda en konversation med en av de större dammråttorna, som vi kan kalla Glenn, insåg jag till mitt förtret vilken hybris de fått av att helt och hållet dominera lägenheten. Glenn svarade nämligen inte. Men det hindrade mig inte, utan jag fortsatte försiktigt tala om vilken tur de hade att hela tiden få vara inomhus! Men Glenn satt bara och tittade mig med avsmak i sin blick. Nu började min irritation växa. Jag frågade Glenn om hur han kunde vara så otacksam, trots allt jag gjort för min lilla vän. Det var fortfarande tyst från honom. Då rann det över för mig, och jag stampade i golvet precis brevid honom för att visa att jag minsann menar allvar. Glenn kilade snabbt bort mot det bortre högra bordsbenet, där denne fortsatte att ingorera mig.

Nu blev jag skogstokig, det riktigt kokade inombord. Reste mig upp och hämtade mitt vapen. Den fula gula minidammsugaren som mest påminner om en strålskadad gråsugga. Det handlade om den slutgiltiga lösningen, på dammråtteproblemet. Det gula vidundret vrålade monsturöst när den med sitt munstycke sög i sig allt som kom i dess väg. Glenn visade tecken på utomordentligt mod där han satt still vid det borte högra bordsbenet. Några sekunders stillhet rådde innan Glenn skulle lämna denna värld, för att ge honom en sista chans. Men Glenn stirrade stolt mig i ögonen och jag kunde nästan ana ett snett leende innan han sögs in i vakuumet, där han för all framtid skulle försvinna som herre över fejk-parketten.

En total utrotning följde. Inga av Glenns fränder fick bo kvar under samma tak som jag själv, utan i vredesmod gick jag fram med min gula dammsugare och såg till att det fick bli ett slut på eländet. Fradgan rann ur mina mungipor och jag andades tungt där jag ivrigt letade efter minsta spår av denna ohyra. Ögonen var smala och ansiktet bistert när jag stod i vardagsrummet och inte längre fann några spår av dessa kräk. En förintelse hade ägt rum. Inte ens de stackare som tagit sin tillflykt bakom soffan, eller ovanpå lägenhetens lister kom undan.

Puss & Kram