Redan i tidernas begynnelse skuttade en rosa Kanin över morotslandet, och solen sken över världen. Kaninen som vi kan kalla Kaninen, då namn var av ringa betydelse i hans utopiska värld. Han slutade skutta för en sekund, och spejade över morotslandet för att hitta den saftigaste, orangaste och absolut mest delikata Söndagsmoroten i helaste världen. När han funnit ett par fina morötter skuttade han glatt över till grannen, geten Bengt, knappast lika fager som Kaninen men lika snäll och rar. De satte sig ner vid köksbordet och dukade upp en enastående Söndagsmåltid, bestående av getost som geten Bengts hustru Åsa hade gjort, och en hel massa smarriga grönsaker och honungsgratingerade frukter.

Geten Bengt såg dock hela tiden lite bekymrad ut, vilket Kaninen hade lagt märke till, och tog sig till sist mod att fråga vad det var som stod på?
-Jo, svarade Bengt försiktigt. Du har väl hört talas om han Rein Fredrikfeldt?
Kaninen nickade glatt till svar, -han som vill alla arbetares bästa.
- Jag är inte helt säker på om han menar det han säger, du ser ju att han inte ens stå för att han är en Ren, utan har ändrat namnet för att det ska klinga bättre hos de pengasamlande skatorna i stan. Reflekterade Bengt, samtidigt som det såg ut som att det började mulna bara man nämnde Reins namn.
- Men inte sitter han väl och ljuger om en sådan sak, för då vet han ju att ingen kommer rösta på honom nästa gång, svarade Kaninen.
- Jag tror nog ändå att det är något lurt på gång, och han kanske bara behöver 4 år på sig för att uppnå allt han vill. Men tycker du inte att vi har det bra nu då? Morötterna växer ju som aldrig förr, och mättare har vi ju aldrig varit.
- Men Rein har ju massor av nya idéer, som kan göra att vi bli ännu mättare och fetare inför vintern!

Bengt skakade misslynt på huvudet, och kände inte för att förstöra den goda stämningen som infunnit sig tidigare, och så fort allt tal om Rein Fredrikfeldt hade upphört, tittade solen fram igen och dess strålar värmde på nytt upp deras små hjärtan. När middagen var färdigäten, och allt honungsvatten uppdrucket var det dags för en sockerstinn rosa kanin att vända hemåt igen. Kaninen tackade ödmjukt Åsa för den goda maten, och passade på att be Bengt lägga sin röst på Rein nästa vecka, för det kan bli så mycket bättre! Samtidigt hördes en åskknall inte så längt bort.
- Bäst att jag skyndar mig nu, det låter som att ett oväder är på väg, sa kaninen
- Ja... Det är väl det minsta man kan säga, svarade Bengt eftertänksamt.

Fortsättning följer...