Jag gick ut då klockan var runt tio i tolv. För att titta på fyrverkerierna, och för att insupa det nya året. Det hade smällt i flera timmar, i flera dagar till och med. Intensiteten ökade för varje minut jag var ute, jag frågade mig varför. Vi ska fyra av raketerna vid tolvslaget, men ändå hade det dundrat hela kvällen. Jag fortsatte gå. Ner mot en mack som jag visste var öppen mellan våxnäs och gruvlyckan här i Karlstad. Egentligen gick jag inte ner, jag gick västerut. Varför vill man säga neråt när man ska någonstans? Kanske för att det är lättare att gå i nedförsbacke. Märkligt är det i alla fall. Jag ville köpa ciggaretter.

Det är något i ölen som gör att man blir röksugen. Jag antar att det är alkoholen som gör att man tappar det vett man har kvar. Jag hade inte gått en minut innan mina kinder började bli alldeles rosiga, det var så kallt och rått inatt. Jag märkte också att det inte fanns några stjärnor, något märkligt faktiskt. Igår fanns det gott om dem, och venus, som förvisso inte är en stjärna, lyste starkt som aldrig förr. Men idag var det mörkt, dovt mörkt. Jag såg en och annan glödande, svävande prick på himmeln. Något lik från ett fyrverkeri som någon skjutit av för tidigt.

Jag fortsatte min stilla vandring, endast tillsammans med mig själv. Jag tog det lungt och söp in stämningen och känslan av att det nya året var på väg. 2009. Jag mindes år 2000, jag skulle sluta nian det året. Det var något lite lustigt i att man lyckades med konstycket att faktiskt sluta nian det året. Förmodligen liksom de som är födda under just det året lär känna. Men jag kommer ihåg att jag talade med mor min om det ironiska i att hon kanske skulle missa 2000-talet. Hur taskigt är det inte att gå bort sommaren 1998, och inte få uppleva milleniumskiftet. Det hade ju trots allt bara hänt en gång tidigare i världshistorien. Jag flummar bort nu, det vet jag. Men jag skyller på ölen.

Jag forstatte gå och det är nu det jag egentligen ville säga kommer. Det som är så märkligt. Jag kom till den nedfrostade bron som förenade kvarnberget, eller sommaro, med vad tusan det heter som ligger på andra sidan. Men innan jag kom till bron, så slogs jag av den märkliga impulsen att jag skulle hoppa i det svarta vattnet som sakta flöt ned mot vänern. Jag kom ut på bron, och jag såg 3 tungor av is sticka fram mot strömmen, framför pelarna där jag antar att vattnet var mer stilla än runt om. I mitten var det säker 50 meter av is rakt ut i älven.

Jag ställde mig vid räcket och tittade ner. Ned på den tunga av is som slickade det bäcksvarta vattnet. Varför ville jag hoppa ned där? Varför kunde jag ens få en sådan impuls en dag som denna? Idrottare hyllas när de slutar på topp. När de känner själva att de är så bra som de kan bli. De kan aldrig hoppa högre, längre, eller springa snabbare. Jag tror det var så jag tänkte när jag närmade mig bron. Jag tror att jag kände mig för nöjd med mig tillvaro, att jag själv ville sluta på topp. Allt har ju gått så fort, SM-Guldet och jobbet kom på samma gång. Två saker som jag i mina mörkaste stunder aldrig vågade fantisera om att det skulle ske. I synnerhet inte SM-Guldet. Det hade varit ett så brutalt bra slut på året, att jag inte kunde känna att något egentligen fattades mig, trots att jag gick där ensam på nyårsafton. För själva ensamheten var mitt eget val.
Kanske tänker någon, men lilla IzZzY har ju ingen kärring. Då måste det vara något som fattas. Men inte då. Det är nog också något som undet 2008 har varit själv-valt. Jag har inte känt något behov av det. Jag har inte lagt ner någon energi på att flirta loss seriöst och kortsiktigt. Däremot kan jag ha lagt grunden för något som komma skall. Det vet man aldrig.

Men jag är 24 år. Det är inte bråttom. Jag jobbar och jag tjänar pengar just nu. Jag trivs med min tillvaro, mer än så kommer jag inte begära av 2009 heller. Men kanske är jag mer öppen för eventuella förslag ett år som detta. Ja, för nu är det 2009, och jag önskar alla som läser detta fylle-inlägg ett sanslöst gott nytt, jävla år! För jag ska banne mej göra detta bättre än det förra. Det vill inte säga lite.

(stavfel och dylikt skiter jag fullkomligt i just nu. Då jag förmodligen är för full för att se dem.)