Jag satt hemma och hade väldigt trevligt framför min lilla dator igår. Klockan tickade på som vanligt. Sakta men säkert började den närma sig 22:00, då det var dags att gå till jobbet för första gången på en och en halv vecka. Jag kände mig så slapp. Otroligt slapp! Jag hade hade stoppat lite blandfärs för att tina i kylen, för att kunna laga till en rejäl sats spaghetti och köttfärssås. Alltså en sådan sats som räcker i tre dagar. Det är fullkomligt fenomenalt, då jag vet att jag inte kommer ha ett uns energi när jag har jobbat natten. Men jag hade under min ledighet blivit förslappad, vilket nådde sin kulmen igår. Jag beställde en pizza helt enkelt.

Samma slapphet som hindrade mig från att laga något så simpelt som köttfärssås och spaghetti, gjorde att jag inte var ett dugg inspirerad till att gå till jobbet. Det kändes som att varje cell i kroppen helst av allt villa växa ihop med min obekväma bäddsoffa som jag tillbringat skrämmande mycket tid på den senaste veckan. När jag vid kvart över nio hoppade i duschen och gjorde mig i ordning, så visade det sig att jag till råga på allt hade en "bad hair day". (Ja, jag har faktiskt det ibland.) Håret ville inte alls som jag ville. Det var så galet jäkla långt nu, att det mer eller mindre hade ett eget liv. Stod åt alla håll, förutom dit jag ville att det skulle stå naturligtvis. Så inte nog med att jag var helt förslappad, jag såg ut som en pajas också.

Sju minuter över tio låste jag om mig och påbörjade min inte särskilt långa vandring. Nu fattades det bara att det skulle regna tänkte jag medans jag kilade ner för trappan. Men det gjorde det inte. Jag log lite inombords när jag började gå mot stan denna relativt milda januarikväll. Jag kommer dit vid cirkus tjugo över tio, rätt lagom då jag precis hinner kasta av mig jackan, springa upp och låsa på plan 5 och stänga relaxen. Där satt det naturligtvis massa folk, det var någon kvällskonferens som ruckade på mina rutiner och bubbelpoolen var igång. Jag kilade ner igen och laddade med kaffe och vatten. Dags att påbörja nattens begivenheter. Men det tog emot. I synnerhet fredagar och lördagar är lite extra jobbiga, för det finns inte så mycket att göra förrän baren stänger. Utan man sitter där i receptionen. Slösurfar och blir ännu slappare. Att jag av andra särskilda skäl inte kom igång med städningen förrän runt kvart över två gjorde det inte bättre. Jag var så trött och seg.

Jag älskar rutiner. Jag tycker om när jag vet precis vad som skall göras, hur det skall göras och när det skall göras. Ändra på detta och IzZzY blir förvirrad. Inatt var denna ädla herre en aning förvirrad, för mycket var upp-och-ned vänt. Det var liksom inte min natt. Jag längtade hem till den obekväma jätteblåa bäddsoffan jag ligger på nu.

Men hur som helst så redde jag naturligtvis ut det hela trots att det var lite trögt inatt. Trots att det skedde diverse knasigheter och annat smått och gott. Jag kom dessutom över en makalöst god potatisgratäng. (även här rutiner som bryts, jag äter aldrig på nätterna annars) När klockan hade passerat 6 så var jag äntligen klar med allt och det var bara att vänta in avlösningen. Det kändes faktiskt jäkligt bra.

Nattens mysterium: Kollegan berättade förövrigt något märkligt när jag kom på kvällen. Att det hade kommit en försiktig äldre herre som beskrevs som - gråhårig, halvlång, söt och såg ut som en morfar. Denna hade frågat efter mig vid 8-tiden på kvällen. Rent spontant kändes det som att det kunde vara just morfar, men vad i hela friden gör han inne i stan klockan 8 en fredagkväll. Är det inte "på spåret" då? Det kan naturligtvis varit någon annan. Men vem i så fall? 

Nej, nu har jag suttit en trekvart och skrivit nonsens i bloggen då jag egentligen borde sova. Så innan bäddsoffan fastanar mellan de rejäla stjärthalvorna jag besitter, så ska jag förflytta mig mot sängen och sova tills jag vaknar.

Godnatt!