Nu har jag precis stoppat in lite kyckling i ugnen, det blir en sen middag för mig idag, i vanlig ordning. För att försöka vara lite extra nyttig så tänkte jag prova fullkornsris en kväll som denna, och se om det smakar lika bra i förhållande till det vanliga, som fullkornpasta gör. Så det blir klassisk kyckling a'la IzZzY ikväll, med min - om jag får säga det själv - smaskiga brunsås till. Förmodligen kommer jag ha mat så det räcker och blir över även till imorgon.

Jag avundas verkligen de som tycks kunna äta precis vad de vill, utan att det gör någon skillnad på deras vikt. Själv lider jag av att det räcker med att gå förbi pizzerian för att jag ska tvingas att leva på vatten och knäckebröd dagen efter, för att återställa vikten. Allt lägger sig direkt på arslet, som sticker ut som enorm malplacerad kudde av fläsk. En gigantisk ankstjärt som jag helst utav allt skulle vilja hyvla loss med något passande verktyg.

Jag går upp och ned i vikt något helt otroligt, och det kan gå från 105 ned till 95 på en vecka, och upp lika fort.Fram och tillbaka, och nu senast var det den nya medicinen som var boven i dramat - i vanlig ordning. Trots att den skulle göra så att man förlorade vikt. Men det kanske kommer nu, vad vet jag. Hur trött som helst blir jag ändå på detta eviga problemet, som tycks förfölja mig vad jag än gör. Det ska tilläggas att jag i princip aldrig köper godis eller chips. Jag dricker aldrig läsk såvida det verkligen inte finns annat att välja på. (som när man är på McDonalds och ett meal kostar mer om man väljer vanligt kranvatten än om man skulle ta en Fanta - då vägrar jag i ren protest skänka dem nöjet att ta mer betalt av mig för något så vansinnigt). 

Uppgiven blir jag lätt när det kommer till detta, och jag har sånt komplex över hur jag ser ut. Det har jag alltid haft, även på den tiden jag faktiskt hade en helt normal kroppsbyggnad. Men jag antar att det ligger i människans natur att aldrig blir riktigt nöjd.