Det känns en aning frustrerande att inte längre ha en funderande våg. I synnerhet inte nu när jag faktiskt har levt väldigt sunt och ätit rätt, och försökt träna lite. Det enda jag har är ett måttband, som jag passar på att mäta ölmagen med. Men det känns inte riktigt lika konkret som en våg. För jag kan ju fuska och dra in magen extra mycket, eller för den delen gör det motsatta och låta den puta ut som om jag väntade barn. Men sen vågen gick sönder är jag tämligen övertygad om att ett och annat kilo har valt att lämna kroppen. Men hur mycket? För jag har svårt att se på mig sjäv med objektiva ögon, och jag kommer nog alltid att känna mig mer eller mindre fet - frågan är bara hur vulgärt det ser ut.

Jag kan heller inte förstå varför jag är så fixerad vid just detta egentligen. Men fixerad är jag! Jag har svårt att bestämma mig över vad jag ska tycka när jag ser mig själv i spegeln. Ibland så kan jag vara tämligen likgiltig till mina "man-boobs" och det sidfläsk som sticker ut. Men ibland så blir jag så otroligt frustrerad, arg och uppgiven. Min syn på mig själv växlar från dag till dag, ofta är jag bara förbannad på det jävla puckot jag ser i badrumsspegeln. Men ibland så kan jag också känna att det är på rätt spår, snart löser sig allt. Att jag är bäst, att jag bara ska ut och visa det för världen. Det sistnämnda händer tyvärr inte så ofta som jag kunde önska, utan jag faller tillbaka och ser en helt annan person i spegeln igen. Den jag är van vid. Men jag försöker intala mig själv om att det ska bli bra, att jag är bra. Något i stil med kognitiv självterapi. Du ser beviset på det i bloggen när jag skriver om antällningsintervjun. Jag upprepar det för mig själv tills dess att jag verkligen tror på det själv. Det måste jag göra på Tisdag, de måste se att jag menar allvar med att jag ÄR bäst lämpad för jobbet. Då måste jag själv tro på det.

För jobbet är mitt. Jag är perfekt för det, och de är korkade om de inte förstår det. Jag tänker inte ens tanken på att jag inte får det. Jag överväger inte möjligheten. Utan jag ska dit och ta det, och jag ska få ordning på allt. Det börjar på Tisdag, och det finns bara möjligheter. Så är det.

Ett konstigt inlägg kanske. Men så ser det ut inne i mitt huvud, det är konstigt. Men jag gör ett försök att verkligen fokusera på vad som händer om det går bra, och ägnar inte en sekund att tänka på vad som händer om det inte går bra. För det är oväsentligt. För det kommer gå bra. SKITBRA!!