I en värld av ingenting, har man redan allt.

Han hade aldrig sett det så tidigare, när han sakta vandrade av och an på den upptrampade stigen där han gått dag ut och dag in, för att finna meningen med sin tillvaro. Solen hade precis gått ner över sjön som låg spegelblank vid sidan av stigen som han stod på, och han tittade ut och försökte intala sig att det var en vacker syn. Men det lilla trollet på hans axel var snabb att förklara att sålänge det inte finns någon att dela synen med, så är den meningslös. När han lämnade världen skulle också denna ljumma sommarkväll försvinna, som om den aldrig funnits. Tanken var nedslående, han gick ner mot sjökanten där han letade upp en lagom stor sten som han kastade så hårt han kunde mot månen han såg reflektaras på vattenytan. Stenen var inte ens nära att träffa, men den spegelblanka sjön stördes en aning, och den öronbedövande tystnaden släppte sitt grepp för en sekund. Men han insåg att det var lönlöst.

Han vandrade tillbaka till sin sparsamt inredda koja, som hade varit hans hem de senaste månaderna, lade på lite mer bränsle på den falnande elden och han satte sig ned och tittade på hur veden knastrande sveddes av de små lågorna och den röda glöden. Han kunde inte förstå vad det egentligen var med en brasa som fängslade människan så mycket. Allt medans nya lågor började lysa upp gläntan där han bott så länge nu. Han började tänka tillbaka på världen han lämnat bakom sig, civilisationen som vissa kallade det. Människorna som levde sina liv som de alltid gjort, de som kliade sig i huvudet när de funderade på vad de skulle ha till middag, och lutade sig över konsums frysdisk med grav beslutsångest. Tjejen i kassan som tittade på klockan och väntar på att få komma hem till sin soffa för att se det senaste avsnittet av hennes favoritserie på TV, tillsammans med hennes nya sambo. Den ensamma kvinnan som somnade i soffan efter att ha druckit sig okontaktbar på lådvin från Tyskland, som alla andra kvällar. Han fortsatte föreställa sig människans konstiga värld, i en civilisation som alla tog för givet och få skulle klara sig utan. Där allt serverades i ett skamligt överflöd. Han fnös åt tankarna på denna jävla världen, varifrån han själv kommit.

Magen knorrade redan när han tänkte på den där frysdisken, och han föreställde sig en microvågsugn innehållandes en snurrande billys panpizza. Sedan tänkte han på det ironiska med att han jobbade hårt hela dagarna bara för att överleva, när det tar två minuter att tina en liten pizzabit. Själv tvingades han fiska och sätta ut snaror för att senare bära hem ved – rensa och tillaga maten som inte smakade särskilt mycket utan salt.
Min ena pungkula för lite salt, tänkte han och kröp närmare elden.
För det började bli allt kyligare, och han var inte fet som i våras utan nästan allt fett på kroppen hade försvunnit och således dess isolerande egenskaper. Han hade i och för sig införskaffat sig ett värmande helskägg under dessa månader utan rakhyvel, men tyvärr var det alldeles för glest mellan hårstrårna på kroppens övriga delar. Han försökte föreställa sig hur han såg ut nu, och om någon skulle känna igen honom om han plötsligt skulle knacka på dörren. Det kändes tveksamt. Även om han inte hade sett sig i spegeln sedan i våras, så kunde han se hur kroppen blivit tunn och benig, långt ifrån den småfeta figur alla andra var vana vid. Byxorna han hade på sig var så stora att de nästan kändes som en ihopsydd sopsäck, och var mest ivägen då han skulle ut och göra något som krävde minsta mått av smidighet.

Stjärnorna och fullmånen lyste upp mer än vad man kan föreställa sig, och det var något kusligt över dessa nätter ute i den vilda naturen. Det var en otäck känsla av nakenhet och brist på mörkrets skyddande töcken, man kunde ana de skygga nattaktiva djuren som man annars bara kunde höra. Ibland kunde han till och med inbillda sig att han hörde vargarnas ylande till varandra precis innan han föll i sömn, när månen kapslade in världen i ett silverskimmer. Han kröp ner i den utslitna sovsäcken, och lade sina gröna militärbyxor som huvudkudde, kurade ihop sig och tittade på brasan som nu brann för fullt. Ögonenlocken kändes tunga som hantlar, och kroppen var trött och utmärglad. Han slöt sina ögon för sista gången den här kvällen. Precis innan han föll i sömn så lät det som att vargen sjöng för honom, och han log.