Jag tog mig precis en dusch, och jag gjorde det jag brukar göra på morgonen. Jag schamponerade mig, och gjorde mig ren och fräsch i övrigt, och jag rakade mig. Men sedan när jag skulle avsluta det hela med att borsta mina tänder började jag fundera. Jag tog först upp den tandborsten jag i vanliga fall använder. Min gröna tandborste. Den är ganska sliten efter en längre tids normalt användande. Då lade jag märke till att i samma tandborstkopp finns där en blå, som är betydligt mindre använd, av den naturliga anledningen att det var Helenas, alltså min före dettas, tandborste.

När jag då stod i den varma sköna duschen med min gröna slitna tandborste i högerhanden, så började jag resonera kring varför i hela friden jag inte använder den fräscha blå tandborsten istället för min slitna gröna variant. Det första som slog mig var en instinktiv tanke, som handlade om att det var helt befängt att jag ska stoppa in någon annans tandborste i min mun. Men jag slutade inte fundera över det, utan tittade noga på den blå tandborsten som fått stå i det närmaste oanvänd sedan, ja, mer än ett halvår tillbaka. Vad är det för fel på den tänkte jag då lite snabbt för mig själv, och jag kunde inte förmå mig att komma till ett bra svar. För några spår av den tidigare användaren lär ju knappast finnas kvar, och i synnerhet inte om jag sköljer av den som jag alltid gör även med min.

Kommer hon bli äcklad av att jag använder den? Absolut inte, för hon kommer ju aldrig att behöva nyttja den igen. Även om hon skulle läsa detta och känna kväljningar, så skulle jag bara få en härlig känsla av skadeglädje. Jag ställde tillbaka min gröna slitna tandborste av precis samma modell, och tog upp den blå. Jag synade den noga, men kunde inte så något som helst spår av någonting. Sen slog det mig också att vi trots allt utbytte diverse kroppsvätskor under vår tid tillsammans, att det inte finns någon som helst anledning att rygga inför det som eventuellt kunde finnas på den här blåa hygienartikeln. Det fanns egentligen bara en sak som skilde den gröna från den blå, och det var att den blå var mindre sliten, och skulle förmodligen göra mina tänder renare.

Jag fattade därmed beslutet att jag skulle prova, för att se om jag överlevde denna stora utmaning mot samhällets normer. Jag sköljde av den ganska noga, något längre än vad jag brukar göra med min gröna, för att känna mig lite säkrare. Jag lade på en klick av min gröna tandkräm med limesmak, och stoppade den i munnen. Nu fanns det inte längre någon återvändo. Jag borsta först lite tveksamt, som om något oförutsett snart skulle ske, som att tandborstroteln från SÄPO skulle sparka in dörren till badrummet, och skicka mig med förbundna ögon till ett CIA-plan med slutdestination - Guatanamo bay. Men efter en stund insåg jag att det inte hände något, utan jag kände bara hur borsten var mindre slitna, och som om den tog bättre. Jag hade varken kväljningar eller någon annan form av obehag. Hur kan detta vara möjligt, hur kan jag ha ignorerat denna tandborste så länge utan att använda det. Jag kom fram till att jag förmodligen är mer trångsynt än vad jag har trott.

Varför är tandborsten så otroligt helig? Det är var jag frågar mig nu. Om man har ett one night stand, och hamnar någonstans, och man känner sig allmänt risig i käften, och gårdagkvällens alkoholhaltiga drycker gör sig påminda i utandningluften. Vore det inte då till allas glädje om man kunde dela på en tandborste, och slippa lukta som kattskit på vin och sprits fabrik i Åhus? För risken är ju trots allt överhängande att man åtminstone utbytt saliv så det räcker och blir över kvällen innan, och säker mycket annat också. Då är ju trots allt en avsköljd tandborste fullkomligt oskyldig!

Det var dagens fundering...