Jag vaknade imorse efter att ha haft en hemsk mardröm för andra natten i rad. Kallsvettig och ångestfylld, imorse nästan tårögd.

Igår natt var jag på väg att bli konfirmerad. Något av det värsta jag varit med, kanske det värsta någonsin tills det överträffades av nattens hemskheter. Hur som helst skulle jag iväg till Göteborg, då syrran ska konfirmeras i helgen. Men väl där så har släkten kokat ihop att jag också skulle få konfirmeras, då jag vägrat göra det när jag var i den åldern. Samtliga släktingar flyger på mig, och tvingar på mig en vit särk av något slag, håller fast mig och för ut mig till bilen som står med motorn på. Paniken sprids i min kropp, och jag slår och skriker på vägen ut till bilen. Som väl är lyckas jag till slut slita mig loss, och springer så fort jag bara orkar ut i skogen i min vita särk. Jag kommer dock inte så långt, för till slut kommer polisen och släpper lös hundarna på mig. Efter en kort strid med dessa bestar, så kan de infånga mig, och jag förs till kyrkan i en pikébuss. Tack och lov vaknar jag innan förudmjukelsen blir total, precis innan jag förs in i själva kyrkan.

Så jag vet inte om jag vågar följa med morfar ner till Älvängen när syrran ska konfirmeras i helgen. Jag tror att jag lider av någon form av kyrkofobi helt enkelt. Ryser av blotta tanken just nu. Men inatt skedde något som var värre, en så hemsk sak att jag aldrig ens vågat tänka tanken på att det kunde ske. Så vansinnigt fruktansvärt.

Kalmar FF vinner allsvenskan! Vilket i sig vore något så underbart, att jag egentligen skulle sakna ord. Men inte inatt. Jag är någonstans, men minns inte riktigt var, dock inte hemma. Jag spatserar runt och filosoferar i vanlig ordning, helt uppe i mig själv. Det är ganska sent på kvällen, jag har känslan av att jag har glömt något, men kan inte komma på vad. Sen går jag förbi någon, som plötsligt säger Grattis! Jag blir helt ställd, och frågar vad i hela friden han talar om.
-"Ja, Kalmar vann ju allsvenskan nyss! Det vet du väl?"

Hela världen rasar samman. Jag inser att jag har glömt att den avgörande matchen var ikväll. Jag har missat Kalmar FF:s första SM-Guld. Ångesten är total, och jag springer till närmsta TV, och får se de sista meningarna på sändningen, där de talar om att detta sannerligen var årtusendets match, och gratulerar än en gång Kalmar till sitt första SM-Guld. Sen ringer Crille, och undrar vart fan jag var idag, direkt ifrån tidernas fest i Kalmar.

Den ångesten jag kände där går inte att beskriva. Jag grät som ett barn, och när jag vaknade så var kudde fuktig. Ett tag på morgonen så var jag övertygad om att detta hade hänt kvällen innan, och ångesten var total. Men tack och lov började jag komma till insikt, att kalmar knappast kunde ha vunnit allsvenskan efter 9 omgångar, men för säkerhets skull så kollade jag Text-TV:n. Gud vilken härlig syn, Kalmar hade inte vunnit allsvenskan!

Nu har jag hämtat mig ifrån detta, och ska snart säga adjö till Sippan, som ska tillbaka till Urskogen och roa pensionärer istället. Sen blir det en tur för mig till Farmor, och middag där. Förhoppningsvis är hon en aning nyktrare än när hon ringt och skrivit till mig på msn. Jag har förresten roat mig med självhypnos idag, lite skoj faktiskt. Eller avslappnande rättare sagt, får se om jag fått någonting underligt inprogrammerat i hjärnan under tiden som jag var halvborta. Så om jag nu går och mördar någon i eftermiddag, så skyller jag på Youtube.

Tack och hej!