Efter lunch på dårhuset, med en skäggig kvinna som bordsällskap, hoppade jag på cykeln och rullade ner till psykiatriska öppenvården. Det andra samtalet, då jag i mina feberyror missade mötet förra onsdagen. Lite krystat, mycket tystnad, som till och från kändes lite jobbig. Men det var ju trots allt bara andra gången vi sågs, och det ska nog bli lättare framöver. För hur i helsike ska man kunna spotta ur sig alla bekymmer hos någon man inte länner?

Det går helt enkelt inte, i alla fall inte för mig.

Jag ojade mig över den fotbollsabstinens jag har, och han förvånades över min fanatism kring just Kalmar FF. Det är liksom det jag lever för just nu, på något märkligt vis. 2 dagar kvar till Supercupen, hääärligt.