Nu var det morgon igen. Det har varit en lite småkylig natt upptäckte jag, då jag ligger med huvudet precis vid ett öppet fönster. Men det är gött, när man verkligen kan få krypa ihop under täcket utan att avlida av överhettning. Just nu sitter jag och tittar på Oprah och Celine Dion, och orkar verkligen inte byta kanal. Då ligger ändå TV-dosan mindre än 30 cm bort, och den lilla frukost-TVn är på sin höjd en halvmeter framför mig. Det känns lite som höjden av lathet.

Men idag spelar det ingen roll hur lat jag är, eller inte är. För ikväll kommer en enormt viktig batalj gå av stapeln på Öland. Det klassiska prestigemötet i Risk. Något som får vilket stockholmsderby i fotboll att blekna i jämförelse, och smockan hänger i luften så fort någon börjar känna sig lite för pressad. Eller när någon upptäcker att någon börjar växa lite för mycket, utan att någon annan försöker stoppa dem. Ett otroligt simpelt spel egentligen, men fullproppat med känslor. Det är inte heller bara tur som krävs, trots att det är ett tärningsspel.

Man måste välja sina strider väl, en otajmad offensiv för hårt och för tidigt leder obönhörligt till utrotning. Bryter du ett dödläge, så kan du få en självmordsspelare emot dig, vars enda syfte med spelandet är att vara en böld i arslet på dig. Kanske bara för att du anföll Centralamerika en gång. John är en typisk sådan spelare. Vilket gör att han i historisk tid heller aldrig vunnit, vad jag kan komma ihåg. Tålamod är av stor vikt, och det har inte den mannen. Prich är alltid en lurig jävel, hon kör den manipulerande spelstilen. Försöker hela tiden få folk att undermedvetet spela som hon vill. Sofie är en högljudd spelare, som också försöker manipulera medspelarna. Högt och tydligt.

Själv försöker jag alltid vara den tysta smygaren. Ett-land-i-taget-spelare, och sakta bygger jag mig stark inför offensiven, utan att reta upp mina medspelare allt för mycket. Men mycket opålitlig, en allians håller aldrig för evigt. En taktik som kan vara vägvinnande, men också katastrofal om någon börjar bråka med mig tidigt. Kattis tror jag kör någon form av blandning. En lite oskyldig smygare, som kan sprattla till och överraska när man minst anar det, och man underskattar hennes stridskrafter nästan varje gång. För hon är ju så snäll.

Jag älskar Risk. Men det kanske ni förstår vid det här laget. Tyvärr har jag ingen att spela med här uppe i de värmländska skogarna, utan får se till att åka ner till Öland för att låta det gå av stapeln. Där finns också alla rutinerade rävar, konstant spelande i säkert 8-9 år.

Ärkefienden är, och har nog alltid varit Prich. Sist jag var nere fick hon råpisk. Underbart! Oftast kan jag till och med offra en seger, enbart för att hon inte ska få segra.

Nu är det nog dags att ta en dusch, och packa ihop det sista. På återhörande!