Det finns vissa dagar som gör att man börjar tänka tillbaka. Den 8:e Juni är defenitivt en sådan dag. En sån dag som bara är kass, redan innan den börjar. När man bara känner tomhet, ilska, besvikelse och ensamhet. Det är min mors födelsedag, enligt obekräftade uppgifter skulle hon blivit 43.

Jag förstår inte varför det fortfarande ska behöva kännas så tungt att tänka på. Det borde ju få gå över någon gång. Det var ju trots allt under det förra årtusendet som hon försvann. När hon stals ifrån oss. Idag är det som om ett par jobbiga veckor kulminerar.

Jag har velat befria den här bloggen ifrån sådana här skitinlägg, som förmodligen är lika jobbiga att läsa, som att skriva. Men lite måste jag ventilera det nu, lätta lite på trycket inom mig, för att jag inte ska explodera. Oftast känns det ändå en aning bättre efter att man tryckt på "Publicera" knappen, och så undrar man vad allt det där bittra kommer ifrån. Det känns som att det har varit ett par veckor nu när jag gått flera steg tillbaka. Jag har återigen blivit helt initiativlös, slö och allmänt deppig. Matlusten är helt borta, och 2-3 äpplen är väl vad jag lyckas trycka i mig på en dag. (Vilket förövrigt verkar göra susen på magen. Tyvärr gick vågen sönder förra veckan, men då hade jag bara 2 kilo kvar till min "före-dårhuset-vikt". )

Sen inser jag att det inte är en bra idé att dricka i mitt nuvarande skick. Alltså utan att ha ätit tillräckligt, och när man är allmänt oglad. Då man liksom omedvetet försöker kompensera sin olycka genom att dricka sig glad. Det slutar sällan med att man är särdeles lycklig efteråt. Ett lysande exempel var i fredags. Jag passar på att offentligt be David den korta, och hans sovsäck, om ursäkt.

Jag vet inte vad jag ska göra just nu. Men det är väl bara att bita ihop och knyta näven i fickan. Ska snart bli återbesök hos en läkare, och en stor psykologundersökning. Det ska bli intressant att höra vad de kommer fram till för något spännande. Att jag är galen vet nog alla redan, frågan är bara hur galen?