Då var det dags igen. Cesars sista match för Kalmar, mot ett Malmö som harvar i mitten på tabellen, vanlig ordning. Det som stör mig en aning är hur segersäker jag känner mig inför detta mötet. Ett nästan helt ordinarie lag, cesar ska spela sin sista match och förhoppningsvis supertaggad, mot ett skånelag i obalans. Kalmar ska inte kunna tappa poäng under dessa förutsättningar inför ett förhoppningsvis fullsatt fredriksskans. Men det är just detta som gör att jag blir nervös. När till och med de annars så självsäkra MFF:arna trots allt skakar av fruktan. Plötsligt står vi där, med mer att förlora än att vinna. För Malmö FF är trots allt inte IFK Norrköping, som vi kan besegra utan att ens spela någon bra fotboll.

Men jag sätter mitt hopp till att Cesar gör en toppmatch, och att den förmodade storpubliken kan skänka laget massor av energi i en sån här speciell match. Kalmar vinner med 2-1, Cesar och Ingelsten trycker in varsitt mål.

Men jag måste säga att jag tycker sånna här dubbelmöten är lite läskiga. För plötsligt är det dubbelt så stor risk att vi kommer att förlora mot skåningarna den här veckan. Det känns värre än att vi förlorar en match i Maj, och vinner en i oktober. Sen vinner vi första matchen, så vet de andra förmodligen vad de ska ändra på inför nästa match. I alla fall inbildar jag mig att dubbelmöten är svårare, än två utspridda möten.
Men jag har fog för mina rädslor. Mellan 2005-2007 vann vi bara ett möte av sex, i de dubbelmötena som gick av stapeln. Mot Hammarby hemma i fjol. Året innan dubbeltorsk mot de där skadedjuren ifrån Solna, och året innan det 1 poäng hemma mot Elfsborg.

Men visst, i år är ett nytt år. Nya förutsättningar. Varje match lever sitt liv. Men på något märkligt jävla vis är traditionens makt inom fotbollen stor. Så jag tvivlar på att det kan bli en dubbelseger i år heller.