Häromdagen valde min bärbara dator att kasta in handuken. drygt 2,5 år av trogen tjänst gick mot sitt slut, en bluescreen (på xp!!!) och datorn dog, för att enbart sporadiskt vakna till igen. May he rest in peace. Enbart en hårddiskatransplantation är vad som kan få honom tillbaka till sitt gamla jag, men tyvärr är jag så fattig att det inte är aktuellt för tillfället.

Men som om inte min sorg över den bärbara vore nog, började plötsligt även min stationära visa tecken på allvarlig ohälsa. Givetvis försökte jag bota honom nu innan det skulle vara försent, och både hans och mitt liv vore till ända. McAfee laddades hastigt ner, i ren desperation. 2 virus låg och gnagde min väns allra innersta, men sattes i karantän. Läget började genast ljusna en aning för mig, jag kröp till kojs och tänkte inte mycket mer på det.

Imorse passade jag på att starta om datorn, som den gode McAfee vänligt bett mig om. Det var ett stort misstag.

Vännen slocknade, skärmen var för någon sekund svart. Men väcktes åter snabbt. Dock hände inte mycket mer än att jag såg startrutan, där man kan välja om man vill gå in i BIOS genom att trycka ned "delete" knappen. Där stod den tyst och lungt, utan att svara på vare sig sparkar eller kommandon.

Omstart på omstart, samma sak var gång. Ångesten sreds i min kropp, inte ska väl mina andra vän också gå i graven, samma vecka dessutom?
Desperation var ordet då jag utförde ett sista ingrepp, för att undersöka möjligheten till återuppliving. En gammal slutkörd hårddisk sitter i, dock utan strömförsörjning. Av ren vana, och kanske det faktum att jag inte kom ihåg att den var kass, anslöt jag den till nätdelen.

Som genom ett mirakel vaknade datorn nu till! Men mitt i windows uppstarten kom nästa bakslag. Stendöd. Skillnaden var att jag åtminstone kom förbi startbilden, och hade jag kommit ihåg mina 6 sista siffror på att telefonnummer jag hade på stenåldern, så kunde jag nå BIOS. Jag kunde starta ifrån en Windows-CD, hoppet levde i allra högsta grad. Men jag ville dock inte behöva formatera mina kära diskar här också, med tanke på att jag redan förlorat en hel del bilder och filer under veckans tidigare dödsfall.

Under uppstarten provade jag att dra ut elsladden till den kassa hårdisken, du vet, i en sån där sista desperat åtgärd, som egentligen inte bör ha mer än en symbolisk betydelse, då man efter det har testat ALLT. Undrens tid är inte förbi, miraklet på ölmegatan var ett faktum, datorn gick igång, windows visade sig ifrån sin bästa sida. Jag passade på att göra en systemåterställning, och vips sitter jag åter här på lunarstorm, inte helt utan en viss stolthet och lättnad inom mig.

Nu ska jag dona lite här. Sen kommer Crille förbi en sväng, då han har träffat en Quinna här i stan. Han är ju jäkligt rolig, då han ska träffa en tjej ifrån Norrköping. Men hon ville inte åka till Oslo, och han ville inte bege sig till Norrköping. Hur löser man ett sådant dilemma? Jo, ett hotellrum i karlstad. Haha. Man upphör aldrig att förvånas när det gäller den mannen.

Tack för mig!