En värld som snurrar
Lör 17 mar 13:29
Klockan stod på cirka 11:22:13, när jag lyckades föra armen så långt som till mina ögon denna morgon. Efter en tids undersökning av alla mina vitala kroppsdelar, så lyckades jag resa mig upp på sängen, världen snurrade så härligt runt omkring mig, samtidigt som jag försökte sortera alla suddiga minnen ifrån gårdagens bravader. Efter en tids eftertanke lyckades jag i alla fall komma på att jag tyvärr minns hela händelsförloppet igår.
Efter att ha rest på mig, skådade jag, med mina blodspränga ögon och en sjuk huvudvärk, ut över köksgolvet.. Popcorn och pommes överallt, ölburkar och inget spår av det golv jag blottade för världen så sent som för 2 dagar sen. Livet är bra hårt ibland, tänkte jag. Reste mig upp, med ett desperat försök att stå stadigt på mina darriga ben. Misslyckandet var ett faktum, jag föll omedelbart tillbaka på sängen, och såg hur världen snurrade än fortare än den gjort innan. Men, jaja, tänkte jag, och lade mig på rygg och tittade upp i taket. Livet kan vara värre. Men när jag reflekterat över de ord jag nyss tänkt, och kände illamåendet stiga i takt med att taket snurrade fortare och fortare, så insåg jag att det fan inte blir värre helt enkelt. Men varför mitt liv känns så oerhört tragiskt ville jag inte fortsätta tänka på, så i ett försöka att antingen helt glömma bort det, eller se till att jag föll ihop i djup medvetslöshet, kastade jag mig upp ur sängen, vinglade till, men höll mig upprätt. Steg ett är avklarat, tänkte jag med en viss belåtenhet.
Steg två, var att få kontakt med omvärlden, och ha lite tidsfördriv. Så det var min bärbara dator som undertecknad var på jakt efter. I vanliga fall står den precis brevid min säng, så att jag kan ligga och titta på alf eller arkiv x innan jag faller i djup sömn, men då den användes till att spela musik på igårkväll, så stod den i vardagsrummet. Mina första steg var tämligen klumpiga, så jag skynda mig bort till datorn, satte mig ned, men insåg fort att det var alldeles för jobbigt att sitta upp. Så jag tog med datorn till sängen, lade mig tillrätta, och började återigen tycka synd om mig själv samtidigt som jag försökte tyda den snurrande texten i gästboken. Jag lyckades läsa alla nya inlägg, men då jag skulle till att svara, så insåg jag att det var fullkomligt lönlöst. Istället låg jag på sängen i säkert 10 minuter och ägnade tiden åt att titta runt på lunar, som t.ex. 87 klick på guru, för varje gång jag hade kollat hur jag låg till, så lyckades jag lika snabbt glömma bort det. Huvudets enda syfte denna morgon var att plåga mig med dess bankande, så då insåg jag vad som skulle bli steg 3.
Steg 3, var det som jag alltid börjar morgonen med i vanliga fall. Brygga kaffe. Men eftersom att detta inte var en vanlig morgon, så hade detta fått vänta på sig, vilket i sin tur förmodligen medförde att min huvudvärk var ännu värre. Så det är lika bra att ta tjuren vid hornen, och brygga det jävla kaffet, tänkte jag. Upp for jag igen, betydligt lättare den här gången. Med bestämda steg bar jag kannan och det gamla kaffesumpet de knappa två metrarna till diskhon, fyllde vattnet, kastade sumpen och lika bestämt for jag tillbaka till bryggaren, för att se till att jag kunde överleve även denna dag.
Steg 4, var ju kanske ganska något som de flesta skulle tippa på kom ganska högt upp på prioriteringlistan en bakfull morgon. Det var panodilen, en tablett blev det, då jag insåg att inte ens kaffet kommer kurera mig idag. I vanliga fall ska det till en avhuggen hand för att jag ska överväga att ta ett piller, men morgonens huvudvärk vär än värre än att mista en lem, i alla fall inbilldade jag mig det. Då det faktiskt aldrig hänt att jag förlorat någon lem, vad jag vet. Nu var i alla fall morgonen räddad, nu fattades bara ciggaretten. Jag mår fortfarande piss, så utan kläder sitter jag med mina bara ben ut ifrån fönstret, alldeles för bakis för att komma ihåg att jag är höjdrädd, och alldeles för avklädd för att folk på vägen utanför skulle finna det särskilt aptitligt. En annan morgon skulle jag kanske varit sanslöst sexig i mina oranga boxer, men inte idag, då håret står åt alla håll, blodsprängda ögon och allmänt sliten helt enkelt.
Min blogg blir kanske inte av någon större kvalitet denna morgon, men jag skulle ju tro att ni har överseende med detta. Efter vad jag nyss har beskrivit för er, att denna dagen är huvudet tämligen bortkopplat, och livet känns ganska tungt. Av ett flertal anledningar, men som sagt, inget jag ska tynga er med, då underhållningsvärdet på bloggen får sig en rejäl törn. Bäst är att skriva massor av ingenting, utan någon som helst tanke bakom det hela. Heja mig !
Jag fick förövrigt min religionsbok i brevlådan igår, så nu kan jag börja plugga. uscha, men vad gör man. Så dagen får väl gå åt till det, då inte Helena accepterade min generösa inbjudan idag.
Tack för mig !
Klockan stod på cirka 11:22:13, när jag lyckades föra armen så långt som till mina ögon denna morgon. Efter en tids undersökning av alla mina vitala kroppsdelar, så lyckades jag resa mig upp på sängen, världen snurrade så härligt runt omkring mig, samtidigt som jag försökte sortera alla suddiga minnen ifrån gårdagens bravader. Efter en tids eftertanke lyckades jag i alla fall komma på att jag tyvärr minns hela händelsförloppet igår.
Efter att ha rest på mig, skådade jag, med mina blodspränga ögon och en sjuk huvudvärk, ut över köksgolvet.. Popcorn och pommes överallt, ölburkar och inget spår av det golv jag blottade för världen så sent som för 2 dagar sen. Livet är bra hårt ibland, tänkte jag. Reste mig upp, med ett desperat försök att stå stadigt på mina darriga ben. Misslyckandet var ett faktum, jag föll omedelbart tillbaka på sängen, och såg hur världen snurrade än fortare än den gjort innan. Men, jaja, tänkte jag, och lade mig på rygg och tittade upp i taket. Livet kan vara värre. Men när jag reflekterat över de ord jag nyss tänkt, och kände illamåendet stiga i takt med att taket snurrade fortare och fortare, så insåg jag att det fan inte blir värre helt enkelt. Men varför mitt liv känns så oerhört tragiskt ville jag inte fortsätta tänka på, så i ett försöka att antingen helt glömma bort det, eller se till att jag föll ihop i djup medvetslöshet, kastade jag mig upp ur sängen, vinglade till, men höll mig upprätt. Steg ett är avklarat, tänkte jag med en viss belåtenhet.
Steg två, var att få kontakt med omvärlden, och ha lite tidsfördriv. Så det var min bärbara dator som undertecknad var på jakt efter. I vanliga fall står den precis brevid min säng, så att jag kan ligga och titta på alf eller arkiv x innan jag faller i djup sömn, men då den användes till att spela musik på igårkväll, så stod den i vardagsrummet. Mina första steg var tämligen klumpiga, så jag skynda mig bort till datorn, satte mig ned, men insåg fort att det var alldeles för jobbigt att sitta upp. Så jag tog med datorn till sängen, lade mig tillrätta, och började återigen tycka synd om mig själv samtidigt som jag försökte tyda den snurrande texten i gästboken. Jag lyckades läsa alla nya inlägg, men då jag skulle till att svara, så insåg jag att det var fullkomligt lönlöst. Istället låg jag på sängen i säkert 10 minuter och ägnade tiden åt att titta runt på lunar, som t.ex. 87 klick på guru, för varje gång jag hade kollat hur jag låg till, så lyckades jag lika snabbt glömma bort det. Huvudets enda syfte denna morgon var att plåga mig med dess bankande, så då insåg jag vad som skulle bli steg 3.
Steg 3, var det som jag alltid börjar morgonen med i vanliga fall. Brygga kaffe. Men eftersom att detta inte var en vanlig morgon, så hade detta fått vänta på sig, vilket i sin tur förmodligen medförde att min huvudvärk var ännu värre. Så det är lika bra att ta tjuren vid hornen, och brygga det jävla kaffet, tänkte jag. Upp for jag igen, betydligt lättare den här gången. Med bestämda steg bar jag kannan och det gamla kaffesumpet de knappa två metrarna till diskhon, fyllde vattnet, kastade sumpen och lika bestämt for jag tillbaka till bryggaren, för att se till att jag kunde överleve även denna dag.
Steg 4, var ju kanske ganska något som de flesta skulle tippa på kom ganska högt upp på prioriteringlistan en bakfull morgon. Det var panodilen, en tablett blev det, då jag insåg att inte ens kaffet kommer kurera mig idag. I vanliga fall ska det till en avhuggen hand för att jag ska överväga att ta ett piller, men morgonens huvudvärk vär än värre än att mista en lem, i alla fall inbilldade jag mig det. Då det faktiskt aldrig hänt att jag förlorat någon lem, vad jag vet. Nu var i alla fall morgonen räddad, nu fattades bara ciggaretten. Jag mår fortfarande piss, så utan kläder sitter jag med mina bara ben ut ifrån fönstret, alldeles för bakis för att komma ihåg att jag är höjdrädd, och alldeles för avklädd för att folk på vägen utanför skulle finna det särskilt aptitligt. En annan morgon skulle jag kanske varit sanslöst sexig i mina oranga boxer, men inte idag, då håret står åt alla håll, blodsprängda ögon och allmänt sliten helt enkelt.
Min blogg blir kanske inte av någon större kvalitet denna morgon, men jag skulle ju tro att ni har överseende med detta. Efter vad jag nyss har beskrivit för er, att denna dagen är huvudet tämligen bortkopplat, och livet känns ganska tungt. Av ett flertal anledningar, men som sagt, inget jag ska tynga er med, då underhållningsvärdet på bloggen får sig en rejäl törn. Bäst är att skriva massor av ingenting, utan någon som helst tanke bakom det hela. Heja mig !
Jag fick förövrigt min religionsbok i brevlådan igår, så nu kan jag börja plugga. uscha, men vad gör man. Så dagen får väl gå åt till det, då inte Helena accepterade min generösa inbjudan idag.
Tack för mig !
Kommentarer
Trackback
