Jag ville inte lämna henne där. Jag ville inte inse att någonting var fel, utan jag satt och hoppades på att allt skulle bli bra, att allt går att lösa. Jag vet att hon är i goda händer, och att det kan gå att fixa. Hon är inlagd, och ska göra några minnestester. Väntan på att telefonen ska ringa, och att jag ska få besked, är olidlig.

Jag sitter och hoppas på att det bara är kort-tids minnet det är fel på, och att det inte är något som är värre. Jag vill inte ens tänka tanken om att låta henne somna in, en sista gång, utan att jag har kunnat ta ett rikigt farväl. Jag får en klump i halsen när jag tittar på hennes ryggsäck som står vid fotöljen, så som den alltid gjort. Men nu är det tom.

Tänk alla minnen, som för alltid kommer att gå förlorade om det går fel. Allt som vi gjort tillsammans kommer att gå forlorat, och alla mina minnen som också en dag kommer att tyna bort. Vad finns då kvar?

Jag har desperat försökt att kurera henne, hela tiden försökt hålla henne kvar med alla knep som jag kan komma på. Men varje gång jag tror att jag har lyckats, så faller korthuset, om och om igen. Allt var så mycket bättre när hon var yngre, allt tycktes gå så mycket lättare då. Hon var rapp, och klarade galant de sakerna hon tog sig för. Men ju äldre hon blev, ju långsammare och svårare blev allt. Till slut blev det väl för mycket.

Morfar pratar om att det bara är att skaffa sig en ny.

Ack, tänk om det vore så enkelt att bara ersätta en gammal god vän på det sättet. Bara kasta ut den, och inhandla en ny. Men alla som har haft en, inser väl ändå vilken seperationsångest man får. Den har legat där och värmt ens knä, och följt med vart än man åkt, som en gammal god vän. Den har varit ens sällskap precis innan man somnar.

Jag har svårt att ens tänka tanken; att min lilla bärbara dator troligen är bortom all räddning. De ringer nog snart ifrån verkstaden. Men jag ska vara stark, och ta det som en man.

Jag kan inte redogöra för särskilt mycket som hände efter det att vi lämnade min lägenhet. Jag trädde in i den klassiska dimman, och jag är nog inte helt ute ur den än. Vaknade nyss i herhagen, i ett av höghusen. Det finns inget spår av minne att jag ens gick dit. Precis som det ska vara!

Min kropp behövde nog den här genomköraren. Känner mig mer levande än någonsin, dock är det ingen fördel i mitt bakfulla tillstånd.

Hittade dessutom en ca 10 cm långt sår på min arm, vad kan ha skett?

Jag stängde av min dator sist jag gick hemifrån, för att elräkningen var så hög. Det skulle jag ju givetvis inte gjort. Allt som kunde tänkas bli fel, lyckades bli fel. Först startade inte burken, först efter en halvtimme fick jag den att starta windows.

När jag då ska surfa lite, märker jag till min enorma frustration att scrollen inte fungerar på musen. Det kan jag ju helt enkelt inte acceptera! börjar pilla lite med det, och plötsligt slutar tangentbordet att fungera. Bara sådär!

Självklart laddar jag ner den senaste uppdateringen, för att se om det fungerar. Jag tog den svenska versionen, av förklarliga skäl. När jag då installerat den, och startat om datorn, så slutade musen att fungera, med t-bordet hade gått i gång. Inget jag gjorde fungerade, men till slut lyckades jag ta mig fram, enbart med tangentbordet, till samma sida med drivrutiner. (Det är sanslöst svårt att surfa utan en mus)

Laddar ner den engelska versionen av drivrutinen, och vips så fungerar det. Helt jävla sanslöst. Men jag är glad över att det funkar i alla fall! Bara man är envis som synden, så brukar saker och ting ordna sig. Men jag var inte långt ifrån att cylka bort till bergvik för att lägga pengar på en ny mus.

Denna stressen gör att jag är tvungen att röka lite nu. Fan.

Förövrigt. Jag drömde om fotboll imorse. En så sanslöst underbar dröm. Den var så jävla bra att jag sket i frukosten, enbart för att få fortsätta njuta. Jag var på råsunda, och Kalmar FF piskade AIK med 5-1. Det var nästan som en form av sexuell njutning över det. Snart börjar äntligen fotbollssäsongen!

Förövrigt 2. Jag är hemma nu, och har nattpermis. Jag känner mig dessutom tämligen frisk, äntligen! Inga större krämpor längre, och magen börjar skärpa till sig. Får hoppas på att det inte kommer tillbaka.

Inatt mådde jag inte alls bra. Inte ens i närheten av bra. Jag vaknar mitt i natten, och fryser och skakar som bara den, vilket till slut blir ohållbart. Jag tvingar mig själv att stiga upp efter att ha legat och plågats länge, och jag ber sjuksköterskan om ett par panodil. Jag kände mig väldigt febrig, och allmänt misärabel.

Efter det så gick jag och lade mig igen, fast fullt påklädd istället. Men när jag väl somnat, så vaknar jag igen, och denna gången är det alldeles för varmt, och jag har nästan nått kokpunkten. Det fanna bara ett bot, att klä av sig igen, och hoppas på att man inte ska börja frysa igen.

Men som om det inte var nog, så väcker de mig inte till frukosten, utan jag vaknar först vid halv elva tiden på morgonen. Fan vad irriterad jag var, tredje morgonen i rad som de inte väckt mig till frukost. Förbannat. Sur som en citron gick jag och tog mig förmiddagskaffe, och satte mig i TV-rummet och tjurade. Förbannade skit-dag.

Jag höll mig undan ifrån folk, och sa inte mer än godmorgon tills dess att jag skulle gå hem vid halv tolv tiden.

Sen så cyklade jag förbi socialen, hämtade en ansökan, cyklade hem, kollade på studio La Manga, och cyklade till Psykiatriska öppenvården för samtal. Det blev inte så givande, med tanke på att jag mådde halvuselt, och var allmänt irriterad på världen i övrigt. Efter 45 minuters gnatande om hur värdelös och hopplöst allt var i allmänhet, och livet i synnerhet, så var det dags att bege sig hem igen. På vägen knallade jag in på hemköp, köpte 1,5 liter mjölk, 10 paket nudlar och vaniljsås.

När jag kom hem, tänkte jag äta den förlorade frukosten, och provade eldorados snabbnudlar med räksmak. Jag blev genast mindre hungrig när jag kände lukten av kryddan. Det luktade som rutten tång, och det enda positiva som kom av den upplevelsen var att jag kom att tänka på Öland.

Så nu sitter jag här, och har tvingat i mig två paket av de skitäckliga nudlarna, ett glas vatten och en av de sista prillorna av snuset i dosan. Jag är bitter, och mina ögon är trötta efter nattens sömnlöshet, och känner hur febern försöker bita sig fast. Men jag vägrar bli sjuk, så det så.

Ja, förresten, jag skulle ta ut pengar nu också, och istället för tre hundralappar, så fick jag nöja mig med en. Allting jävlas med mig idag. Förbannade skitvärld! 

Nu så ska jag slappa, och låta bli att bli sjuk(are).

Jag vaknade med huvudvärk, och med något liknande en öken i munnen. Kroppen ville inte riktigt vakna, men det var outhärdligt att bara ligga kvar. Precis som när man är riktigt bakfull. Problemet var bara att jag inte hade druckit en droppe alkohol igår. Dock så råkade jag ta mig lite extra Theralen, som är som en klubba i bakhuvudet, eftersom att jag har helgpermission, och fick dela medicinen själv. I och med att det är flytande, så var det tämligen svårt att få det rätt. Det är en rätt märklig känsla att vara bakfull, men fullkomligt medveten om att man inte ens har druckit en folköl kvällen innan. 

Jag har helgpermission nu, men har verkligen inte haft ork till något alls. Jag har suttit här framför datorn, och bara degat. Det är nästan lite märkligt att inte röven har vuxit fast i stolen. Det enda jag har gjort är, att jag har lagat mig lite gröt, samt gått bort till kylen och skalat några morötter med ojämna mellanrum. 

Men nu är det dags att ta en sup av den där lömska sömnmedicinen, och svälja övriga piller, som antingen gör att jag somnar eller hindrar återupptagningen av  signalsubstanser i min lilla oskyldiga, alkoholkonserverade hjärna. Om jag förstått saken rätt. 

I övrigt är jag otroligt nyfiken på vad som kommer ske i en såpa nära mig, men vad det är håller jag för mig själv! Men en kvalificerad gissning är, att en spännande fortsättning är att vänta. hoho.

Näe, skål på er! (Jag har faktiskt hällt upp medicinen i ett snapsglas, för att det ska kännas aningen bättre)

Godnatt