Han sitter där, med huvudet mellan knäna och önskar att mardrömmen ska ta slut. Det omslutande mörkret är så massivt, att till och med andningen blir tung. Kylan biter ända in till märgen, och han kämpar för att inte röra sig, trots att både rädsla och kyla får hans kropp att skälva obönhörligt. Samtidigt som adrenalinet pumpar i hans kropp, så andas han snabbt och tungt, och paniken sprids i varje liten lem. Han vet att han är fast där i mörkret.

Han spjärnar ryggen mot tallen som han lutar sig emot, som för att undvika darrningarna, då varje muskel i kroppen är spänd för att vara redo att antingen fly eller fäkta. Även om hans hopp trots allt står till att förbli osedd. Mörkret är som ett töcken, där inte ens handen framför hans ansikte kan ses. Bara det lilla ljuset där borta i fjärran, som är hans räddning, kan skådas. Men det är långt dit. Alldeles för långt, och tiden för knapp. Ingen vet att han är där.

De är snart ifatt honom, han hör hur ljudet av knäckta grenar närmar sig där han sitter, de kommer ständigt närmare, som vetskapen om en ond dröm precis innan man somnar. Ständigt försöker han att hålla andingen så tyst som det går, men ändå känns det som att den hörs på flera mil i det tysta mörkret. De kommer, och han förblir orörlig.

I skogen fanns inte de goda tingen, utan det var platsen som Ron, Vänskapen, Lyckan och Kärleken sedan länge tvingats lämna.

De som nu smög igenom skogens mörker var 5 till antalet, och kände tärrängen utan och innan. De bar inga vapen, utan var i sig själva som en farsot som ingen tycktes kunna hindra. De var Ångesten, Maktlösheten, Ensamheten, Träldomen och Döden. Det fanns ingenstans att gömma sig ifrån dessa vidunder och själva livets fiender, alltid fanns de där i närheten, redo att slå till.

Träldomen och Maktlösheten var vida spridda över världen, och hade tagit sitt onda kalla grepp om många människor, och räknades nästan som en del vissas liv. En ondska de flesta föddes in i, men som trots allt var accepterat.

Ensamheten var den lurigaste av de fem, en som både kunde bringa Ron och Ångesten, alltså endera gott eller ont. Han fanns i regel vid skogens bryn, och alltid var det en chanstagning att närma sig den. För där fanns till en början bara Ron, men Ångesten kom alltid krypandes, vakande efter minsta chans att lura in honom i skogens djup. För Ångesten var den värsta av de fem, vars enda syfte var att plåga de som ännu inte givit sig själva åt döden, och alla som någonsin mött honom fruktar den dagen då han åter skulle ta greppet om ens hjärta.

Döden. Det är den enda av de fem vi med säkerhet vet att vi ska möta en dag. Från den dagen då vi föds, närmar vi oss honom, oavsett vilken väg vi än tar, då de bara är olika långa. Även han har olika ansikten, då han en gång är något som tar vår kärlek, vänskap och lycka ifrån oss, och kan sätta oss hos Ensamheten. Men han kan även vara den som befriar oss ifrån Ensamheten, Träldomen, Maktlösheten och Ångesten, och leder oss till en ny plats, och en ny tid som för alla är lika okänd som oundviklig.

Mannen som sitter där hukandes mot ett träd, djupt i skogens mitt har mött Maktlösheten, Träldomen, Ensamheten och Ångesten, de har alla satt sina spår i hans innersta väsen. Men han har också känt av Kärleken, Vänskapen, Ron och Lyckan. Men här i mörkret är det bara en fjärran känsla, som han egentligen inte kan komma ihåg mer än att han vet hur det en gång var.

Han minns inte hur Vänskapen och Ron kändes, han minns bara Ensamheten. Maktlösheten och Träldomen har kapslat in den lycka han en gång känt inom sig. Ångestens tortyr har sugit ur all den Kärleken som en gång spirat i hans kropp, det som en gång gjort honom så lätt som en fjäder, gör nu att varje steg han tar är tungt som bly. Han kan inte längre komma ihåg den dagen då han senast kände solen värma hans ansikte. Nu är det bara de frostbärande sjärnorna han med svårighet ens kan tyda i skogens dunkla djup.

Det är då han reser huvudet och ser det grönbleka skimmret framför honom. Det är Döden som till slut hunnit ifatt, där han sitter lutad mot den kalla kala tallen. Döden sträcker ut sin hand. Med ett bistert leende inser han att befrielsen äntligen kommit, trots att han hela tiden försökt fly den, så han tar döden i hans hand, och världen omkring honom blir ljum som en midsommarnatt.

Okej, mina lite smått apokalyptiska profetior, om hur Sverige trots allt skulle missa slutspelet, slog som tur var inte in. Det blev egentligen aldrig riktigt spännande. Tack för det Lagerbäck och co! 5:e raka mästerskapet, härligt. Tänk vad bortskämda vi blivit på sådana framgångar.

Men jag satt här nu på morgonen, och reflekterade kring vart jag befunnit mig under de tidigare EM-slutspelen, då uppenbarade det sig! Båda gångerna var jag ute och luffade runt på kontinenten, på ett eller annat sätt.

2000 Holland och Belgien, så bilade jag och min morfar genom Europa. Frankrike var ett av länderna där vi befann oss under längst tid. Dock kunde jag inte följa EM, där vi var, då jag antar att morfar var föga intresserad, och jag tror inte jag hade en tanke på det. Vilka vinner då EM? Jo, det gör ju givetvis Frankrike.

2004 Portugal stod som värd. Läääänge fanns planerna på att vi skulle ta oss till den Iberiska halvön, för att avnjuta någon av matcher på plats. Men några biljetter kom vi aldrig över tyvärr. Det blev istället att bl.a. båtluffa i Grekland den sommaren, med min dåvarande flickvän Emma. Vi flög via London, till Brindisi i södra Italien, vid stövelns klack ungefär. Då hade vi hunnit avnjuta Sveriges 5-0 match mot Bulgarien, dagen innan vi reste. Efter två dagar i den trevliga småstaden, tog vi båten över adriatiska havet, till Patras på Greklands västkust.

En kvart är vi i Patras, vi hoppade snabbt på en sketen buss till Aten, vi är framme på eftermiddagen den 16 Juni. Vi behövde komma ner till färjehamnen i Pireus, men det var till en början lättare sagt än gjort, då vi måste använda oss av lokaltrafiken i Den grekiska huvudstaden, och efter mycket om och men lyckas vi finna en busshållplats, som tydligen ska ta oss till hamnen. Fullkomligt knökfull var den, så jäkligt att de hade svårt att stänga dörrarna då vi stigit på med all packning. Ingen tycktes behärska det engelska språket i den staden, och försöka tyda skyltarna var lönlöst, då de har ett alldeles eget alfabet.

Till slut når vi hamnen! Jag var ju givetvis en aning stressad, Sverige skulle möta Italien om två dagar. Vi försökte leta upp en färja till Syros, den ön som skulle bli den första på vår tripp. Till mitt förtret inser jag att att denna inte går förrän på morgonen dagen efter. Som den snåla smålänning jag är, har jag ingen lust alls att bo på hotell. Utan vi slår upp tältet på första bästa torg, så att åtminstone Emma får sova lite. Själv sitter jag med Trangia köket och kokar kaffe, till några passerande norrmäns stora glädje. Vi sällskapar en stund, innan de måste bege sig igen. Emma sussar sött, och jag intar kopiösa mängder kaffe och tittar på alla fyllon som också använder torget som övernattningsplats.

Äntligen börjar morgonen gry, snart ska den "riktiga" resan börja! Det är den 17:e, och jag måste hinna hitta något ställe som visar Sveriges match match mot Italien dagen efter. Vi kommer till slut på båten, och jag kan ju berätta att det inte direkt var någon gotlandsfärja, utan mer likt de som trafikerade Kalmar och färjestaden innan ölandsbron kom till. Men det var en mysig färd, och jag slog Emma på kortspelet Chicago, gång på gång.

När vi väl kommit till Syros försöker vi snabbt hitta en camping, där vi kan slå upp vårt tält, för att senare söka efter en TV, där vi kan se matchen. Vi lyckas få tag i en Taxi, och kommer omgående till en fin campingplats, vid en liten turistby. Dock blev jag varse, att sveriges EM-Matcher inte hade någon högre prioritet där det fanns TV. Till min enorma besvikels missar jag Zlatans dröm-mål, och hela matchen. Men blev ständigt påmind av alla greker som sett målet många gånger i TV, då de hörde att vi var Svenskar.

Vi stannade inte så länge på Syros, för jag var TVUNGEN att se matchen mot Danmark åtminstone. Mykonos, eller bögön som den också kallas, blev vårt nästa mål. Ett riktigt tursithål, där det måste finnas möjlighet att se EM. Grekland hade börjat EM på ett makalöst sätt, så intresset började stegras för turneringen, då hade de besegrat Portugal i premiären, och kryssat mot Spanien. Vi hittar en riktigt mysig camping, en längre bit utanför staden, med med drömlika stränder, och tillgång till TV!

Jag flörtar givetvis in mig hos de som har hand om campingens lilla lunchställe, och ser till att de visar Sverige - Danmark. Vilken lättnad! Vilken match det skulle bli också! Ett problem var ju att matchen kommenterades på någon som lät som rena grekiskan. (ja, nu var jag rolig, eller hur?) Sen hade de ingen sån resultattavla. Så då jag efter en hel del öl, inför och under matchen blev en aning pinkenödig efter sådär 25 minuter. Jag sa till Emma att jag måste springa på dass, och att hon skulle ropa om något minsta lilla hände. Jag är där i max 1,5 minuter, och inte ett pip ifrån tjejen. Då kläcker hon ur sig att Danskarna gjort 1-0. Självklart börjar jag tro att hon enbart driver med mig. Det var väl först i Paus som jag faktiskt inser att det står 1-1, då Henke gjort ett straffmål precis innan halvtid.

Matchen går vidare, och det är sanslöst spännande. Italien har bara oavgjort mot Bulgarien , så just nu är vi i Kvartsfinal. Sen kommer den där jävla Tomasson och gör sitt andra mål, nu sitter man med hjärtat i halsgropen, och bara hoppas på att det ska trilla in ett mål för sverige. Spänningen är olidlig fram till den 89:e minuten, då jag fullkomligen exploderar, när Jonsson av alla trycker in 2-2, ett resultat som tar både Danmark och Sverige till Kvartsfinal, trots att Italien mäktade med att göra 2-1 mot bulgarerna i 94:e minuten.

3 dagar senare möter Grekland de regerande mästarna Frankrike, och lyckas vinna med 1-0. Satt med grekerna som drev campingen och njöt av den matchen, sen begav vi oss till stan och deltog i firandet! Hur kul som helst, och Dagen efter skulle Sverige spela sin kvart, mot Holland. Vilken pärs det skulle bli. Så frustrerande det var, kändes som Senegalmatchen återigen, då vi är såååå nära. Efter detta klarar jag inte av straffläggningar i fotboll längre. Hollands målvakt tog mellbergs straff, och Robben satte den. Slut.

Vi åker iväg till Tinos, en grannö ganska omgående. Vi bor på en camping ganska centralt i staden, där sköldpaddor, gäss, katter, hundar, ja allt sprang lösa och härjade runt i största allmänhet, som att bo mitt i en djurpark. Vi missar Grekernas match mot Tjeckien, men resultaten gick inte att ta miste på. Vi låg i tältet, när det plötsligt lät som att kriget kom. Ärligt talat trodde jag i ett par sekunder att turkarna bombade de stackars grekerna. Men det var helt enkelt bara bomber, smällare fyrverkerier och lyriska greker som skrek av glädje. De hade tagit sig till Final. Jäkla kul, och tankarna gick till de greker som vi lärt känna väldigt väl på Bögön mykonos, och Tinos var så utomordentligt tråkig, att vi lämnade vårt Zoo, och åkte tillbaka, för att tillsammans med dem se Finalen.

Som bekant slutade den 1-0 till Grekland, och festen gick inte att ta miste på. När slutsignalen ljöd, ställde sig Farfar grek upp, och spelade Nationalsången på trumpet samtidigt som vi deltog i det enorma kramkalas som utbröt. I fjärran hörde man dova explosioner, då firandet tog fart i stan någon mil bort. En enorm upplevelse! Resten av vår tid där var en enda stor fest, som aldrig tycktes dö. Men vi var tvungna att resa vidare, mot först Zakynthos sen Italien tillslut London.

Det var inte kul att komma till Italien, då jag var svensk. Efter 2-2 hatades danskar och svenskar av Italienarna, som var övertygade om att matchen var uppgjord. Det märktes väl, och jag höll knappt på att ta mig på planet till London. Först var väskan alldeles för tung, och de vägrade ta den på planet. Efter en timmes donande med att plocka ut det som inte var absolut nödvändigt. Men det var inte klart än, sen när väskan väl blivit incheckad, stoppades den i en kontroll, där jag bara några minuter innan man skulle gå ombord, fick tömma väskan. Då de ville att jag skulle plocka ut alla batterier, som tydligen inte fick komma ombord på planet. Man blev mer eller mindre hela tiden trackad, då man avslöjade sin nationalitet i det landet.

Fan vad långt detta blev.. Skulle ju egentligen bara komma fram till att jag alltid varit i landet som vinner som vinner EM, och i sommar ska jag stanna hemma, för att garantera en svensk seger. :)
Nu har jag egentligen bara skrivit lite om just det som mer eller mindre har med själva EM att göra. Skulle jag redogöra för allt annat sjukt som hände på den resan, räcker inte bloggen till. ;)

Det är ordet för dagen.

Det handlar om min lilla exflickvän Helena. Hon som var så svartsjuk, att det i princip kvävde allt. Samma tös som hela tiden letade igenom min mobil, min mail och dylikt, efter ens något som hon kunde bli svartsjuk över. Jag har sällan skådat någon med lika många hjärnspöken som hon hade, då till och med det faktum att jag var alldeles för uppenbart ointresserad av andra tjejer under vårt förhållande, gjorde henne misstänksam.

Hon var ute på Bio med en kompis i förra veckan, som efter det sov över hos henne. Jag begrep ju vad det handlade om, och ska väl inte påstå att jag lade någon större energi på att bry mig särdeles mycket om det heller för den delen. Jag frågade hur det gick med det, och hon slår ifrån sig våldsamt, och säger det att hon aldrig skulle ge sig in i något med honom, med tanke på att han har flickvän. Hon är ingen sån tjej, sade hon.

Allt eftersom att vi dividerar om det, blir det mer än en aning tröttsamt. Hon är världens sämsta lögnerska, alla kategorier, och hon är lika lätt att genomskåda som ett nytvättat fönster. När hon börjar på att agera svartsjuk på de som skriver till mig på lunar, tar jag och helt enkelt blockerar henne. Hon gör detsamma på både msn och lunar, rätt skönt faktiskt. En sak mindre att reta sig på helt enkelt.

På facebook ser jag min bekräftelse på teorierna, och hennes lättgenomskådliga förklaringar. Hon har blivit tillsammans med den här killen Per, får jag reda på när jag skickar ett nyfiket sms till henne. Men det som är så tragikomiskt är att han inte gjort slut med sin andra flickvän än. Hur i hela friden ska flickan, som i princip finns med på bild under ordet svartsjuk, kunna klara ut en sådan situation? Det borde ju bara kunna sluta på ett sätt. Att den här Per sätter sig i en sådan delikat situation begriper jag inte heller. Men visst finns det folk till allt.

Det sitter en liten djävul på min axel just nu, som verkligen garvar sig fördärvad. Han bara väntar på att krutdurken ska explodera, och att Helena ska gå på den mina som ligger framför hennes fötter.

På den andra axeln ska det egentligen sitta en liten gloria-prydd figur, men denna har jag supit ned och har därför ingen talan just nu. Själv tycker jag bara att det är befriande att hela denna invecklade "kärlekshistorien", i och med detta kan stängas in i garderoben, för all framtid. Blockering på den här sidan, telefonnummret är nu raderat för att man ska förbli helt säker på att man inte ens ska få för sig att kontakta henne under något svagt mentalt tillstånd i framtiden. Det skulle jag egentligen gjort ifrån allra första början. Trots ett uppenbart högt IQ, har jag inte varit så smart tidigare.

Frågan är ju vad det är jag är rädd för. För ensamheten fanns trots allt där, även med henne. Nu är den bara mer uttalad, och kanske viktigast, frivillig. Anledningen till att jag skriver av mig här, helt öppet på bloggen, handlar inte om någon form av hämd eller sympatisökande. Det är nog enbart en fråga av självterapi, där jag kan kasta ur mig allt det jag sitter hemma och stör mig på, som jag inte kan ge uttryck för på något annat sätt. Ofta är det också ett sätt att på ett mer diskret sätt öppna upp mig, även om verkligen inte alls mycket hamnar på denna bloggen trots allt.

Nu ska jag slå mig ned och vänta på att någonting annat spännande ska ske idag. Vilket förmodligen är mindre troligt. Heroes S02E08 väntar ju fortfarande på att jag ska se den, så man får väl kanske roa sig med det.

Löööööööööööööööööök åde

"Life is like a box of chocolates. A cheap, thoughtless, perfunctory gift that nobody ever asks for."
-Cigarette Smoking Man

Tidigare idag hade jag skrivit en blogg som låg på runt 12000 tecken. Men självklart får min dator tokspel, och ordnar det på så vis att allt försvinner. Så sanslöst irriterande!

Nu är det fotbollsgalan på TV4, och jag ringde in och röstade på fotbollskanalens hederspris, eftersom att kalmar ff var en av de nominerade. Jag tänkte inte ens på att det var en tävling också, utan blev en aning förvånad då man hör att man gått vidare. Jag får svara på tre sanslöst svåra frågor, som jag givetsvis tar full pott på.

Så nu sitter jag och väntar på att det ska komma ett samtal, där de berättar att jag vinner en lyxklocka. Inte troligt, men hoppet är det sista som överger en människa, inte sant?

Jag blir dock jävligt bitter på de idioter som genomsyrar allting i vår värld. Så, nu har jag fått det sagt.

Tack och godnatt!

Häromdagen valde min bärbara dator att kasta in handuken. drygt 2,5 år av trogen tjänst gick mot sitt slut, en bluescreen (på xp!!!) och datorn dog, för att enbart sporadiskt vakna till igen. May he rest in peace. Enbart en hårddiskatransplantation är vad som kan få honom tillbaka till sitt gamla jag, men tyvärr är jag så fattig att det inte är aktuellt för tillfället.

Men som om inte min sorg över den bärbara vore nog, började plötsligt även min stationära visa tecken på allvarlig ohälsa. Givetvis försökte jag bota honom nu innan det skulle vara försent, och både hans och mitt liv vore till ända. McAfee laddades hastigt ner, i ren desperation. 2 virus låg och gnagde min väns allra innersta, men sattes i karantän. Läget började genast ljusna en aning för mig, jag kröp till kojs och tänkte inte mycket mer på det.

Imorse passade jag på att starta om datorn, som den gode McAfee vänligt bett mig om. Det var ett stort misstag.

Vännen slocknade, skärmen var för någon sekund svart. Men väcktes åter snabbt. Dock hände inte mycket mer än att jag såg startrutan, där man kan välja om man vill gå in i BIOS genom att trycka ned "delete" knappen. Där stod den tyst och lungt, utan att svara på vare sig sparkar eller kommandon.

Omstart på omstart, samma sak var gång. Ångesten sreds i min kropp, inte ska väl mina andra vän också gå i graven, samma vecka dessutom?
Desperation var ordet då jag utförde ett sista ingrepp, för att undersöka möjligheten till återuppliving. En gammal slutkörd hårddisk sitter i, dock utan strömförsörjning. Av ren vana, och kanske det faktum att jag inte kom ihåg att den var kass, anslöt jag den till nätdelen.

Som genom ett mirakel vaknade datorn nu till! Men mitt i windows uppstarten kom nästa bakslag. Stendöd. Skillnaden var att jag åtminstone kom förbi startbilden, och hade jag kommit ihåg mina 6 sista siffror på att telefonnummer jag hade på stenåldern, så kunde jag nå BIOS. Jag kunde starta ifrån en Windows-CD, hoppet levde i allra högsta grad. Men jag ville dock inte behöva formatera mina kära diskar här också, med tanke på att jag redan förlorat en hel del bilder och filer under veckans tidigare dödsfall.

Under uppstarten provade jag att dra ut elsladden till den kassa hårdisken, du vet, i en sån där sista desperat åtgärd, som egentligen inte bör ha mer än en symbolisk betydelse, då man efter det har testat ALLT. Undrens tid är inte förbi, miraklet på ölmegatan var ett faktum, datorn gick igång, windows visade sig ifrån sin bästa sida. Jag passade på att göra en systemåterställning, och vips sitter jag åter här på lunarstorm, inte helt utan en viss stolthet och lättnad inom mig.

Nu ska jag dona lite här. Sen kommer Crille förbi en sväng, då han har träffat en Quinna här i stan. Han är ju jäkligt rolig, då han ska träffa en tjej ifrån Norrköping. Men hon ville inte åka till Oslo, och han ville inte bege sig till Norrköping. Hur löser man ett sådant dilemma? Jo, ett hotellrum i karlstad. Haha. Man upphör aldrig att förvånas när det gäller den mannen.

Tack för mig!

Nisse satt där i hörnet och levde på hoppet, samma hopp som var gång övergivit honom på de mest brutala vis. Men det finns de människor som ständigt biter ihop, och försöker övertyga sig själva om att efter regn kommer solsken, att imorgon är en ny dag, och allt annat trams man kan komma på, för att undvika tankarna på sin egen misär. En del i hans försök att bli en helt ny människa, var att vara alla människor till lags, aldrig försöka kämpa emot strömmen. Så likt den döda fisken han tycktes vara, hade han hitills hunnit sympatisera med sju olika politiska organisationer, vida spridda över de idiologiska gränserna, samt en sekt.

T.ex. den kvällen för 2 år sedan, då han en ljummen sommarnatt planlöst irrade runt i ett mindre samhälle, en aning alkholpåverkad, och stötte ihop med en större samling överförfriskade nynazister som hade en grillfest i en park. Eftersom att det var ett mindre samhälle, och det faktum att vitmakt-musik spelades på högsta volym gjorde att inga människor kom och störde deras tämligen gemytliga samling. Men Nisse svävade runt i andra tankar, som så många gånger förr, och passerade dessa människor vars nykterhet var i förhållande till deras längd på håret. Det tog inte många sekunder innan de upptäckte att Nisse spatserade förbi dem, visserligen hade de hoppats på han skulle varit uppenbart Neger, bög, kommunist eller muslim. Men de hade ju inte fått tillfälle att misshandla någon på hela kvällen, och anade att det förmodligen inte skulle komma fler lamm till offerplatsen, så det börjar koka i deras vikingablod.

Samtliga reser sig upp, och ställer sig i en ring runt en förvånad Nisse. För att de ska ge sig själva en anledning att påbörja misshandeln, skiker de "DÖDA BÖGEN!".

Men Nisse är ju egentligen inte så dum som han kan verka, utan sätter allt på ett kort och slår till med en utomordentlig bluff. Han talar högt och tydligt, otroligt nog utan darr på rösten.

-"Den germanska folkstammen har under tusentals år utstått och förhärdats av det nordeuropeiska klimatet, vilket gjort dem till den ultimata rasen."

Nisse stannade till, för att känna av ifall hans ord gett någon verkan. Det hade det, de stod där med hakan vid knäna och tittade förvånat på det tilltänkta offret. Nisse fortsatte:

-"Men då de andra raserna, så de slaviska, latinska, afrikaner, araber och framförallt judarna börjat tränga in och förpestat våra land och vårat folk, försvagas vi för var dag som går. Det är den starkes skyldighet att som ledande ras slå tillbaka de intelektuellt klena parasiterna på vårat samhälle. Vi måste ta vårat ansvar genom att rensa ut alla som inte har germanskt ursprung, och skapa ett etniskt rent samhälle som skall styra världen för all framtid. Ty detta är mänsklighetens sista hopp!
Mien kampf, kapitel 14"

Nu återstod att se om bluffen gick hem. En tystnad följde, som för Nisse kändes som en evighet, då han försökte lugna ner sin kropp som fullkomligt bubblade av adrenalin, och bara att stå upp var svårt, när knäna darrade som asplöv. Men han hade på känn att de flesta som stod i en ring runt honom trots allt inte var förmögna att läsa en bok, och hade ett IQ under 85.

Helt sant var det kanske inte, 3 stycken hade ju faktiskt skummat igenom boken, då de hade haft det som skolarbete. Övriga låtsades ju givetvis som att de hade läst den, och kunde därav enbart hålla med om allt Nisse hade sagt. Bluffen synades aldrig, och det dröjde inte många minuter förrän Nisse hyllades som en gud i den lilla parken. Han förklarade ju också att han hade varit ute och gått, då han hörde den "underbara" musiken som spelades, och kände att han helt enkelt var tvungen att bege sig ditåt för att ge öronen lite lördagsgodis. Festen fortsatte.

Men den hade inte gått helt obemärkt förbi trots allt, utan ett stort gäng AFA aktivister hade fått nys om denna lilla tillställning, och samlade sina trupper. Ett tjugotal hade till slut gaddat ihop sig, för att slå tillbaka de där skalliga kräken som satt och förpestade parken. Festen höll på för fullt, och olika mer eller mindre överdrivna anektdoter om hur de hade spöat oliktänkande delades bland festdeltagarna, då de såg ett helt gäng nitjackor, palestinasjalar och tuppkammar med bestämda steg närma sig.

Nisse blev nu helt paralyserad av skräck. Han kände igen flera stycken bland de som närmade sig, och han visste att de som kom där kände honom som Kommunist-Nisse. De båda sidorna ställde upp, som om de deltog i ett medeltida slag. Nisse försökte komma ställa sig bakom en lönnfet Nazist, för att inte bli igenkänd av de ankommande. Men denna slet fram honom, och ställde upp honom vid sin sida och började skrika ut slagord, för att peppa sina kamrater inför striden.

Då skedde ju givetvis det som Nisse fruktat som allra mest, en på den andra sidan kände igen honom, och gormade:


-"Vad i helvete gör du med dem, Nisse?"

De på hans sida såg frågande på sin nye kamrat Nisse.

-"Ja, vet ni inte att det där är Kommunist-Nisse" Hördes ifrån andra sidan, följt av förvånade skratt.

Nisse visste vad som väntade. Han slöt sina ögon bet ihop, och avvaktade reaktionerna som inte lät vänta på sig. Det var inte han själv som öppnade ögonen nästa gång, utan det var först då ambulanspersonalen kommit till platsen 20 minuter efteråt, och polisen lyckats skringra de stridande, som de lyfte ögonlocken och lyste med en liten lampa. Dock var ju Nisse inte medveten om detta, utan kvicknade till första dagen efter, i ett sterilt rum på universitetssjukhuset i en stad inte allt för långt bort. Då var det dock bara ena ögat som kunde öppnas, det andra fick vänta ett par dagar på att åter se ljuset. Där låg han i drygt två veckor med brutna revben, käke och en söndersparkad mjälte.

Flyttlasset gick omgående till en större stad 20 mil norrut, där han bland annat gick med i MUF, och Jehovas Vittnen. Det senare var dock lite för deprimerande för Nisse, då han insåg att han ändå inte skulle bli en av de 144000 som överlever domedagen, i synnerhet med tanke på att han måste konkurera om de platserna med 6,7 miljoner andra världen över. Utan han började istället bränna hemma och missbruka sex, för att ta så mycket avstånd ifrån den tidigare sekten som möjligt. Dock var det här sexmissbruket inte allt för lätt för stackars Nisse, som var ganska ful och småfet. Men han levde efter moral-regeln att, bara för att de är fula ska de inte komma undan! Har man inga krav på kvinnorna i fråga blir det en aning enklare i alla fall.

Det är det han gör där i hörnet, på en nattklubb i hans nya hemstad. Spanar efter de mest oattraktiva kvinnor han kan hitta, för att åtminstone få tömma sin task. Dock skulle denna kvällen sluta i ett fullkomligt misslyckande, i vanlig ordning.

---

Okej.. Jag erkänner.. Jag är omåttligt uttråkad, och alldeles för nykter för mitt eget bästa.. :S

Det är platsen där jag befinner mig nu, sitter och dricker en kaffe och spanar ut mot centralstationen.

Den första etappen på resan är snart avklarad.

Har väl inte sovit fullt tillräckligt inatt. Men jag gick och lade mig vid 20 igårkväll, för att vakna upp vid 00:00 igen, snacka om jag var slut då, efter att ha kånkat runt på en stor ryggsäck med en Radio 145 i, plus förstärkningskläder och dylikt. Sen den jävla ryggsäcken som man får i Hemvärnet är ju värdelös, man får bära allt på axlarna, och ingenting på höfter. Det var så att jag längtade efter stridsäck 2000.

Sen blev det väl någon timmes sömn på bussen, mellan Västerås och sthlm, men inte mycket mer än det.
Jag lyckades springa på en djurgårdare nu när jag klev av bussen, så vi har gått runt här och snackat, fotboll i synnerhet. Ganska trevligt faktiskt, den röda halsduken drar liksom åt sig människor, och nästan på egen hand skapar kontakt. Borde ha den oftare, man slipper oftast vara ensam med en sådan på sig.

Nu ska jag dricka upp mitt Kaffe, ta en ciggarutt och invänta färden söderut. Härligt!

31 december 2013 går Nanne Bergstrands nya kontrakt ut, och det var det som presskonferensen handlade om igår. Mycket trevliga nyheter, även om man kanske hade hoppats på något mer spektakulärt. Men ändock "En viktigt pusselbit i föreningens långsiktiga satsning". En mycket viktig sådan till och med. Alla vet vi väl vid det här laget att Nanne kan åstakomma mirakel!

Man får inte glömma att kalmar år 2000 slogs för sin existens i superettan, och var ett Lantz-mål ifrån att åka ur mot Sylvia. Du vet, det där norrköpingslaget som spelade i ett industriområde, och hade sina TV-Kameror i något som mer liknade ett älgtorn.

2000 var också det året jag blev fast i det röd-vita träsket, efter Cup förlusten mot GAIS, med 3-2 missade jag inte en enda hemma match, fram till den helt avgörande hemma matchen mot halmstad 2002 i allsvenskan, då vi förlorade med 5-0. Då befann jag mig någonstans utanför Hua Hin, på Thailands ostkust. 

1997 spelade Kalmar i Division 2, och vann denna.

1998 kom Nanne för första gången som tränare, och det blev en rak väg mot toppen. Division 1 averkades, och kalmar lyfte till 1999 års upplaga av allsvenskan. Vi var i serieledning en omgång, sen tog Nanne beslutet att lämna föreningen för Helsningborg, mitt under säsongen. Kalmar dalade igenom tabellen, och hamnade till slut på kvalplats. Ett kval vi förlorade mot det förbannade grönsvarta Göteborgslaget, GAIS. Ständigt detta GAIS.

Efter detta tog jag alltså vid.

2003, kom Nanne tillbaka till kalmar, och resten är en framgångssaga!
2004 - Femma
2005 - Trea
2006 - Femma
2007 - Minst trea och Cup-Guld

Ekonomin är strålande, efter Ari pengarna. Ny arena på gång, förhoppningsvis klar mars 2009. UEFA-Cup spel Nästa år, eventuellt Royal League nu i vinter. Vi är med i Guldracet i sista omgången, för första gången någonsin. Jag vill påstå att det till stor del är Nannes förtjänst. Men även föreningen, som valt att jobba långsiktigt. Aldrig sätta för höga krav, så att vi kunnat förlora med 5-0 två matcher i rad, utan att det blir någon överdriven press på laget.

Underbara Kalmar ! Åren fram till 1:a Januari 2014 kan bli bli helt underbara. Nanne själv tror att vi har tagit ett Guld innan dess, och Nanne blåser aldrig upp orimliga förhoppningar. Min slutsats blir således att om förväntingarna är Guld, så kommer det överträffas med råge. Succé i Europa år efter år kanske ? Om ganska exakt ett år, vet vi mer om den saken. Vi ska inte glömma att Nanne tränade det senaste svenska laget i Champions League, efter att ha slagit ut självaste Inter i kvalet. MOT EUROPA! 

Då går presskonferensen av stapeln. Dauda blev klar igårkväll, och det kan således inte vara det vi får reda på 13:00.

Kan det vara FC Smålandia som presenteras, en sammanslagning mellan Kalmar FF, Kalmar AIK och Öster. Den nya arenan har blivit för dyr att placera i kalmar, och Emmaboda blir den nya småländska fotbollshuvudstaden, i och med sitt strategiska läge mellan Växjö och Kalmar.

Eller mer sannolikt, en ny huvudsponsor ?
Jag har en känsla av att Fanerdun kan behöva marknadsföra sig själva lite mer nu i samband med att de snart ska slå upp portarna. Fanerdun Arena, och dem som ny huvudsponsor, nu när det står klart att kalmar kommer att visa upp sig ute i Europa, i och med Uefa-cupen, eller om ett mirakel sker, Champions league. Vore väl trots allt en bra deal för båda parter, med tanke på att det finns miljarder bakom.

Fast det är ju enbart spekulationer, och förmodligen blir man besviken, då det istället visar sig att Kalmar istället presenterar en ny vaktmästare.

Faktiskt bara 77 minuter kvar nu.

Vad handlar detta om?

Blir mycket, mycket nyfiken nu. Riskkapitalbolag ? Nanne skriver livstidskontrakt ? Är Dauda klar ? Går kineserna in och pumpar miljarden i nya Real Kalmar ? 13:00 imorgon vet vi.

0-1 och 1-2. Ett tveksamt mål och en brasseflopps-revansch.

AIK lade sig inte. Halmstad såg till att skapa spänning, i 30 minuter i alla fall.

Det lustiga är att, för ett par omgångar sen, så förlorade topplagen poäng i var och varannan match, medans det idag är stört omöjligt att rycka, för något av de tre topplagen.

För att det ska bli guldfest, måste inget mindre än ett mirakel ske på söndag. Både djurgården och Göteborg måste tappa poäng mot de två sämst placerade lagen, varav det ena redan siktat in sig på spel i superettan nästa år. DIF-BP och IFK Göteborg - Trelleborg.

Jag kan inte komma på mycket som skulle tala för Kalmar i sista omgången. Men, chansen finns självklart där, för faktum är att djurgården och göteborg måste vinna för att ta guldet, det är förutsättningen.

IFK Göteborg imponerade inte i senaste matchen, de möter nu ett trellborg, som helst vill ha en pinne med sig, för att helt och hållet garantera den allsvenska platsen. De kommer inte vika ned sig. Alexandersson fortfarande skadad. Adam Johansson avstängd.

Djurgården måste gå in för att vinna med minst 6-0 mot BP, full fart framåt. Det bör ju passa BP alldeles ypperligt, som kan kontra ihjäl Djurgårdens gulddrömmar. Härföraren Arneng är dessutom avstängd nu i sista matchen.

Det kan fortfarande gå. Men det var trots allt i den här omgången, de lagen skulle tappa poäng. I alla fall ett av dem, för att kalmar ännu skulle ha en realistisk chans på guldet. Nu finns chansen där, men den är inte särskilt realistisk längre. Det enda vi kan göra, är att skjuta hem 3 poäng nu på söndag, och Louise, du får be din gud om ett mirakel, Så sjunger jag på skansen!

Näe, det är guldet som osar, från alla håll. Nu är det verkligen nära. Så nära att man nästan kan börja tro att det är möjligt på allvar.

Jag vet inte vad jag ska skriva om dagen egentligen. Den var bara så klockren.

Kanske ska jag nämna att två bengaler tändes på kalmar läktaren. en tant fördes bort av vakterna. Samt att staketet vid läktaren rasade, så kalmar supportrarna föll in på planen. Rydström gjorde mål. Hamburgaren såg ut som en hamburgare på centralstation i sthlm. eller vänta nu ?

Sa jag verkligen att Henrik rydström gjorde mål ? ja, det gjorde jag minsann. ETT SPELMÅL. Mål nr 2 för hans del. Jag och några andra försökte snabbt fundera ut när han senast gjorde två mål på en säsong senast. Pojklaget kom vi snabbt fram till. Vilket säkert är helt felaktigt, men förringar inte poängen. RYDSTRÖM gjorde MÅL!

Nu sitter jag på cityterminalen.  Inte särskilt taggad, utan enbart trött. Men med ett leende på mina läppa som det inte går att ta miste på.

Mer kommer säkert sen då jag är hemma igen. :)