Jag ville inte lämna henne där. Jag ville inte inse att någonting var fel, utan jag satt och hoppades på att allt skulle bli bra, att allt går att lösa. Jag vet att hon är i goda händer, och att det kan gå att fixa. Hon är inlagd, och ska göra några minnestester. Väntan på att telefonen ska ringa, och att jag ska få besked, är olidlig.

Jag sitter och hoppas på att det bara är kort-tids minnet det är fel på, och att det inte är något som är värre. Jag vill inte ens tänka tanken om att låta henne somna in, en sista gång, utan att jag har kunnat ta ett rikigt farväl. Jag får en klump i halsen när jag tittar på hennes ryggsäck som står vid fotöljen, så som den alltid gjort. Men nu är det tom.

Tänk alla minnen, som för alltid kommer att gå förlorade om det går fel. Allt som vi gjort tillsammans kommer att gå forlorat, och alla mina minnen som också en dag kommer att tyna bort. Vad finns då kvar?

Jag har desperat försökt att kurera henne, hela tiden försökt hålla henne kvar med alla knep som jag kan komma på. Men varje gång jag tror att jag har lyckats, så faller korthuset, om och om igen. Allt var så mycket bättre när hon var yngre, allt tycktes gå så mycket lättare då. Hon var rapp, och klarade galant de sakerna hon tog sig för. Men ju äldre hon blev, ju långsammare och svårare blev allt. Till slut blev det väl för mycket.

Morfar pratar om att det bara är att skaffa sig en ny.

Ack, tänk om det vore så enkelt att bara ersätta en gammal god vän på det sättet. Bara kasta ut den, och inhandla en ny. Men alla som har haft en, inser väl ändå vilken seperationsångest man får. Den har legat där och värmt ens knä, och följt med vart än man åkt, som en gammal god vän. Den har varit ens sällskap precis innan man somnar.

Jag har svårt att ens tänka tanken; att min lilla bärbara dator troligen är bortom all räddning. De ringer nog snart ifrån verkstaden. Men jag ska vara stark, och ta det som en man.