I detta nu ligger jag i soffan och tar det lungt. Jag försöker slappna av lite nu när intervjun är avklarad, men det är inte så lätt. För genast kommer ju nästa grej, att vänta på svaret. Får jag det eller får jag det inte. Nu kan jag ju inte göra mer, utan allt ligger i händerna på de på hotellet. Jag måste alltså vänta till slutet veckan på svaret, och då är det ju trots allt inte så lång tid det handlar om, egentligen. Men helt klart tillräckligt. Jag vill ju veta nu. Nu, nu, nuuuu!

Förvrigt glömde jag nämna tidigare att det inte var heltid. Men det spelar mig ingen roll över huvudtaget, kanske därför jag glömde nämna det. Men han pratade på att man kunde rycka in på dagtid, vid semestrar och sjukdom mm. Eller timmar på något annat ställe på hotellet, då de faktiskt är förvånansvärt många där. Uppemot 40 st vid den här tiden på året, och mycket fler på sommaren. Men så länge jag får komma igång och göra lite nytta och tjäna egna pengar, så blir det jättebra. Så det är inget jag reflekterat så mycket över, även om mina dagdrömmar om att sitta på golvet och kasta tusenlappar i luften får modifieras lite.

Det har vi inte nu längre, utan vi har gått tillbaka till normaltid. Men jag har faktiskt svårt att se varför man ska hålla på att krångla med att ställa om klockan två gånger om året, i synnerhet då inte hela världen gör det, utan bara vissa länder, och det är väldigt svårt att veta vilka. Detta skapar ett otroligt och onödigt krångel, och vad är nyttan? Att man under sommarhalvåret ska få njuta av solen lite extra. Är det inte tillräckligt ljust i Sverige på sommaren? Jo, det är min bestämda åsikt i alla fall. Jag har inte reflekterat kring detta speciellt mycket, då jag personligen inte upplevt några större förändringar av det, förutom att jag någon gång gått till skolan en timme för tidigt.

Men nu när det råkar vara så att Malaysia och andra länder runt ekvatorn inte ställer om klockorna, då skillnaden mellan sommar och vinter är i det närmaste obefintlig. Detta plötsliga byte till normaltid, eller vintertid, har ställt till oreda i mitt sinne. Det blir en veckas förvirring, och ifrågasättande av nyttan med det hela. Min slutsats är att den idag är fullkomligt onödig. Antingen bestämmer vi oss för att ha sommartid året om, eller att ha normaltid. Det finns ingen som helst anledning att hålla på att byta fram och tillbaka, och göra folk försenade eller i alldeles för god tid.

Förra året åkte jag nattbuss mellan Karlstad och Stockholm, på väg till Kalmar, på en av de vanliga turerna. Men faktum var att de samma natt ställde om klockan. Det gjorde mig fundersam kring om det kan ha varit några i Örebro och stationerna efteråt som missat bussen, då bussen avgick ifrån örebro en timme tidigare än enligt tidtabellen. För det var ju inte så att buss-skrället väntade in den timmen som plötsligt försvann från världen, och inte skulle komma åter på ett halvår, utan fortsatte sin färd en hel timma innan den skulle avgå. (bussen åkte vid två från Karlstad, och vid tre så blev alltså klockan två igen) Sen tänker jag på de stackars djuren, som inte kunde bry sig mindre om våran tid. De fortsätter ju precis som vanligt, stackars Rosa blir mjölkad en timme försent, och någon stackars katt blir utskälld och nedsparkad ur sängen när denne väcker husse en timme för tidigt, utan att ha en aning om vad det kan bero på.

Jag ser alltså enbart problem med att ställa om klockan, och det är ju faktiskt inte så att solen lyser en timme extra, bara för att vi bestämmer oss för att vi hoppar över eller lägger på en timme till. Vill du ha sol får du väl helt enkelt gå upp tidigare och låt mig slippa dessa tidsskiften, så att jag slipper överväga att emigrera söderut.

Jag började ladda vid 2 minuter i åtta idag. Då ringde väckarklockan, och jag steg upp med stora förväntningar och förhoppningar om att detta skulle vara dagen då allt vänder. En full kanna kaffe sattes igång, jag tog en lång dusch och till skillnad från vissa som väljer att sjunga, så intervjuvade jag mig själv där jag stod och vaknade till. Jag hoppade ut ur duschen, började stryka min skjorta, klädde upp mig och såg till att jag fick i mig lite frukost, i form av rågfras med A-fil och banan, och en liten klick jordgubbssylt. Jag satte mig framför datorn, och surfade in på ams hemsida och tränade upp mina svar, på de vanliga intervjufrågorna. Jag skrev ned det jag ville ha svar på, och fortsatte öva. Samtidigt loggade Malaysiskan in, och peppade mig ytterligare.

Klockan gick inte allt för fort. Vid halv elva så började jag så smått känna mig redo, och försökte få ordning på håret. Dock så måste jag medge att jag misslyckades kapitalt på den fronten, och fick helt enkelt låta det vara precis som vanligt. Det är ett helsike att inte ha någon frisyr! 10:40 lämnade jag lägenhet, och cyklade lungt bort till hotellet, laddade ett par minuter utanför, och steg in när klockan var 10:55. Av gammal vana ska man stå uppställd 5 minuter innan uppsatt tid. Inget får lämnas åt slumpen en dag som denna. Jag blev anvisad att sätta mig ned och vänta. Han som intervjuvade mig kom 11:05, och det var riktigt långa tio minuter som jag spenderade i receptionen, och väntade. Jag fick jobba hårt för att ventilera högerhanden, så att inte min nervositet skulle resultera i handsvett när det var dags för det fasta handslaget, som är en stor del av det första intrycket. Men det gick bra!

Vi gick bort och den vice VD:n bjöd mig på en kopp kaffe, innan vi påbörjade intervjun. Den tog nästan 45 minuter. Han pratade mest, och ställde många av de klassiska frågorna, där jag svarade så bra jag bara kunde, även om jag inte lyckades utveckla mina svar så mycket som jag hoppades. Men jag höll mig lugn och avslappnad hela tiden, och när vi väl satt där så fanns det inget spår av den nervositet som jag hade haft på morgonen, och i synnerhet igår kväll. Jag insåg nog undermedvetet att det bara fanns möjligheter just nu, och inget annat. Inget att förlora. Jag försökte få honom att se att trots att jag aldrig jobbat med detta tidigare, så hade jag erfarenheter som passade som handen i handsken för detta arbetet. Service och intensiv kundkontakt från arbetet som knalle, erfarenhet ifrån nattarbete, och stresstålighet ifrån värnplikten, nogrannheten och städvana från mina jobb som städare, jag är utbildad väktare vilket gör att jag inte har några problem att handskas med stökiga människor. Jag hade allt som behövdes. Det tycker jag framgick på ett bra sätt. Men även min stora datorvana, och att jag klarar av photoshop tycktes fängsla honom mer än jag hade kunnat förvänta mig.

Hur som helst sa han efteråt att det lät mycket bra och att det kändes bra. De skulle prata med några fler förstod jag det som, och han bad mig att se till att hålla måndag eftermiddag fri, då det skulle bli brandövning för personalen. Jag hoppas att det var ett gott tecken. Hur som helst skulle han ringa och meddela domen den här veckan, på torsdag eller fredan. Sen var det dags att sätta igång redan nästa vecka, med lite introduktion på dagtid. För att lära sig bokningssystem och dylikt.

Nu kommer dessa dagarna vara i det närmaste olidliga. Men inte kan det väl finnas någon annan som är bättre lämpad än mig, och det måste han ju förstått nu. Frågan är om jag har några naglar kvar på fredag. Men han lät väldigt positiv. Men man vet aldrig. Det var fler än bara jag och den tjejen som var aktuella i alla fall, men de hade inte utannonserat tjänsten. Men visst är jobbet mitt, helt oavsett om det är 500 sökande, eller bara 2.

Tack och hej!

Jag är precis hemkommen från det sista samtalet med psykologen, som jag har fått göra massa test hos. Idag gick vi helt enkelt igenom mina resultat, och jag har ju nämnt lite om det tidigare också. Men nu kom den samlade "domen". Först och främst så har jag förstått att jag inte är fullkomligt galen i alla fall, något som jag oroade mig över efter att ha gjort Rorschachtestet och sett Hin håle själv på första bilden. Men däremot så lyckades han pricka en hel del andra saker som är ganska intressanta. Däribland att jag har ett stort kontrollbehov och att jag lätt fastnar i detaljer. Alltså klassikern, jag ser inte skogen för alla träden, ungefär. Jag hade också en stor osäkerhet på mig själv, och jag vet inte riktigt vem jag är, jag är splittrad. Det gör att jag försöker kontrollera så mycket som helst i min vardag, för att kompensera. Han tog också upp att han trodde att jag undvek kontakt med andra människor, vilket som det verkar är mitt i prick. Jag är bäst i världen på att inte höra av mig till människor i min närhet. Vilket han också satte samman med mitt stora kontrollbehov.

Sedan gjorde vi ett ganska stort intelligens test, som innefattade allt ifrån logiskt tänkande, verbal förmåga, abstrakt och spatial tankeförmåga, Till koncentration och minnestester. Resultaten var en aning märkliga. För att sammanfatta det hela så hade jag lååångt över det normala när det kom till Logiskt tänkande, språkligt begåvning samt abstrakt och spatialt tänkande. Men samtidigt så hade jag på minnes och koncentrationsförmåge-delarna, ett resultat som låg långt ner på den nedre delen av "normalfältet". Han fick också fram att jag är väldigt känslig för stress. Något som han menade på kunde peka på varför jag, trots mina uppenbara "intellektuella resurser", inte har klarat av skolan.

Faktum är att detta har han kommit fram till enbart med hjälp av intelligens-testet och rorschachtestet. Vi har inte haft några egentliga samtal. Det är ganska intressant faktiskt. Jag ser problemen på ett annat sätt nu, och det känns som att det förklarar en hel del. Det som händer här näst är förmodligen samtalsterapi, för att reda ut knutarna som finns. För blir jag av med mitt kontrollbehov och min osäkerhet, skulle jag frigöra mer kapacitet för att kunna koncentrera mig och således ha lättare att lära in. Det är lite kö, så vi får se när det kommer igång. Men dessa testerna blir i alla fall ett underlag till hur de ska kunna gå vidare med mig, och kanske -med lite tur- få mig att faktiskt bli som folk.

Men som jag har skrivit i bloggen tidigare är jag otroligt sugen på att göra Mensas IQ-test som enbart innefattar det logiska tänkandet. I synnerhet nu när jag fått svart på vitt att det är långt över det normala, då det var en del i testet jag gjorde, som var utformat precis som i mensas intagningprov. För det hade ju varit helt galet kaxigt att kunna påtala för folk att de faktiskt talade med ett geni! Haha.

Detta var i alla fall morgonens små Reflektioner. Resten av dagen ska jag ägna åt att prata med mig själv, och förbereda mig in i miiinsta detalj inför morgonens intervju. (något som jag iofs har gjort de senaste dagarna också, och jag tackar gudarna för att ingen kan höra mig!!) Den måste bli klockren. Den kommer att bli klockren.

Tack och hej, leverpastej!

Tack blåvitt! Jävlar vad nära vi är nu. Helt otroligt skönt.

Ikväll ska jag ta mig en öl eller två. Men förmodligen tre. Har nämligen tre folköl i Kylen som väntar på att drickas upp. Men just nu är jag mest frågande till vad jag ska äta. Några bra idéer?

Det känns en aning frustrerande att inte längre ha en funderande våg. I synnerhet inte nu när jag faktiskt har levt väldigt sunt och ätit rätt, och försökt träna lite. Det enda jag har är ett måttband, som jag passar på att mäta ölmagen med. Men det känns inte riktigt lika konkret som en våg. För jag kan ju fuska och dra in magen extra mycket, eller för den delen gör det motsatta och låta den puta ut som om jag väntade barn. Men sen vågen gick sönder är jag tämligen övertygad om att ett och annat kilo har valt att lämna kroppen. Men hur mycket? För jag har svårt att se på mig sjäv med objektiva ögon, och jag kommer nog alltid att känna mig mer eller mindre fet - frågan är bara hur vulgärt det ser ut.

Jag kan heller inte förstå varför jag är så fixerad vid just detta egentligen. Men fixerad är jag! Jag har svårt att bestämma mig över vad jag ska tycka när jag ser mig själv i spegeln. Ibland så kan jag vara tämligen likgiltig till mina "man-boobs" och det sidfläsk som sticker ut. Men ibland så blir jag så otroligt frustrerad, arg och uppgiven. Min syn på mig själv växlar från dag till dag, ofta är jag bara förbannad på det jävla puckot jag ser i badrumsspegeln. Men ibland så kan jag också känna att det är på rätt spår, snart löser sig allt. Att jag är bäst, att jag bara ska ut och visa det för världen. Det sistnämnda händer tyvärr inte så ofta som jag kunde önska, utan jag faller tillbaka och ser en helt annan person i spegeln igen. Den jag är van vid. Men jag försöker intala mig själv om att det ska bli bra, att jag är bra. Något i stil med kognitiv självterapi. Du ser beviset på det i bloggen när jag skriver om antällningsintervjun. Jag upprepar det för mig själv tills dess att jag verkligen tror på det själv. Det måste jag göra på Tisdag, de måste se att jag menar allvar med att jag ÄR bäst lämpad för jobbet. Då måste jag själv tro på det.

För jobbet är mitt. Jag är perfekt för det, och de är korkade om de inte förstår det. Jag tänker inte ens tanken på att jag inte får det. Jag överväger inte möjligheten. Utan jag ska dit och ta det, och jag ska få ordning på allt. Det börjar på Tisdag, och det finns bara möjligheter. Så är det.

Ett konstigt inlägg kanske. Men så ser det ut inne i mitt huvud, det är konstigt. Men jag gör ett försök att verkligen fokusera på vad som händer om det går bra, och ägnar inte en sekund att tänka på vad som händer om det inte går bra. För det är oväsentligt. För det kommer gå bra. SKITBRA!! 

Sömnen jag fick idag var inte mycket att hurra för. Som jag skrev i bloggen så kunde jag inte sova. Jag var inte ens i närheten av att vara trött, vilket var helt sanslöst frustrerande då jag skulle gå upp tidigt för att kriga. Efter att ha legat frustrerad över att jag inte kunde somna, så skrev jag ett blogginlägg. Sen försökte jag somna igen, men drabbades av galen energi, och det slutade med att jag låg och gjorde armhävningar, situps, rygglyft, ja allt möjligt för att åtminstone kroppen skulle vilja gå in i viloläge. Det resulterade egentligen bara i att jag hade grym träningsvärk idag, för somnade gjorde jag inte förrän efter 5 på morgonen, då jag sist tittade på klockan.

Mobil började tjuta och vibrera fibrilt vid 6:45, och jag kände att jag kunde sova en kvart till. Alltså till 7:00. Men ändrade mig snabbt till att jag skulle sova 10 minuter till istället och knappade in 7:55. Ja, för det var ju så att matematiken inte riktigt var min starkaste sida i det sömndruckna tillståndet jag befann mig i, så jag tänkte inte på att jag fick sova 1 timme och tio minuter till. Utan när klockan ringde igen, så kände jag mig betydligt piggare och tog en lååååång dusch, efter att laddat kaffebryggaren.

Jag var ute ur duschen och satte mig vid datorn samt noterade något märkligt. Klockan var 08:26. Min gruppchef skulle hämta mig 08:20. Paniken spred sig i alla mina lemmar, och jag tittar ut genom fönster. Ja visst står hans bil där och vänta. Stressen blir total, och jag ringer upp honom och berättar om min belägenhet, och att jag kommer ner så snabbt som möjligt. Prioriteringen blev som föjer

• Kaffet var det första jag såg till att få med mig, och jag fyllde min termos med det svart guldet
• Kläder. Kan av naturliga skäl vara bra att ha.
• Dricka i alla fall en halv kopp sanslöst varmt kaffe, för att överleva de närmsta timmarna.
• Sen fick jag packa ned det jag hade för mig att jag behövde, matkärl, vattenflaska och bössan.

Sen var det bara att snöra på mig kängorna, kasta på mig uniformsjackan och stridsvästen. För att sedan snabbt kila ner till den väntande bilen. Det tog tio minuter, onekligen en jäkligt imponerande tid om jag får säga det själv!

Vi kör ner och kommer dit i god tid, vi ställer upp och gör i ordning vapnen. Sen slår det mig. Vart fan är min hjälm?? Självklart låg den på samma ställe som den gjort den senaste tiden, i min garderob. Den var i alla fall alldeles för långt ifrån Hammarö, för att det skulle kännas riktigt bra. För man får inte strida utan hjälmen! Tanken slog mig att jag hade tagit mig upp, kämpat mot den bristfälligga sömnen, stressat, och blivit utan kaffe - Helt i onödan. Min jävla tankspriddhet och bristande matematikkunskaper höll på att straffa sig rejält. Men tack och lov så fick jag till slut låna en hjälm, och dagen var räddad! För som tur var, så hade jag allt annat av vikt med mig.

Men annars var dagen bra, lagom intensiv och lärorik. Helt klart skönt att få komma ut lite igen, och göra något annan än pilla navel om dagarna.

Sen så lyckades jag komma hem precis lagom till matchstart mellan Djurgården och Kalmar. 1-0  till Kalmar, och 5:e (?) raka segerna mot de dryga stockholmarna. Riktigt skönt! Nu är det Gefle och Norrköping hemma, och sedan Halmstad på örjans vall. Det ska vi väl greja? Elfsborg har Göteborg borta, djurgården hemma, Halmstad hemma och till sist Gefle borta. Det känns i och med dagens resultat som att guldet kom bra mycket närmare, för jag är övertygad om att Göteborg tar poäng mot Elfsborg imorgon, minst en och det känns som att det kan bli tre.

Nedräkning börjar till tisdagens begivenheter. Alltså tills dess att jag slutar vara arbetslös! 11:00...

Jag har legat till sängs en bra stund nu, försökt få mig själv att somna. Men det går ju inte sådär våldsamt bra, för att använda ett milt utryck. Istället har den där stackars gubben i skogen råkat ut för diverse saker medans jag försöker koncentrera mig på att räkna får. Jag har legat och avhandlat det mest nu när jag tänkte att jag skulle somna i tid. För jag ska upp relativt tidigt imorgon bitti. Vilket innebär att hoppa i grönstället och göra mig klar för en dag i hans majestäts tjänst. Jag förbannar det faktum att de var tvugna att flytta matchen mellan Djurgården och Kalmar tills imorgon, då det innebär att jag förmodligen missar i prinpcip allt. Åtminstone första halvlek, då jag är klar vid 16:00, samtidigt som matchen börjar.

Till och med tankar om att helt enkelt skita i att sova inatt har slagit mig. Men det känns ju som en ovanligt korkad idé, om jag ska springa runt och försöka lära mig något imorgon och med tanke på att jag ska bruka ett vapen. Så, nej du herr IzZzY. Det är nog lika bra att du försöker sluta blogga och istället blunda hårt. Samt ignorera den där jäkla skogstomten som jag ändå inte har tid att skriva om ikväll.

Godnatt.

Jag måste säga att jag blev grymt imponerad över den klockrena gissningen, alltså angående vad det kunde vara för jobb som var aktuellt. Det var alltså Nattportier på Drott hotel här i Karlstad som jag sökte, så grattis Mona! Jag fick precis ett samtal från dem på hotellet, och på tisdag förmiddag är det dags för intervju. Den här gången är jobbet mitt, så är det bara. inget snack om saken helt enkelt! Vad jag förstått så hade KFG bara rekomenderat två stycken, undertecknad och en tjej till. Så rent spontant så tänker jag att det i alla fall bör vara betydligt mer sannolikt att jag ska lyckas få detta, än det på Kjell & Company.  50/50 kanske? För tjänsten har inte -vad jag sett- utannonserats någonstans.

Så kom igen nu, och håll tummarna ännu lite hårdare än sist, så ska nog detta gå vägen!!!

Jag vaknade med missmod i bröstet nu på morgonen. Kalmar förlorade matchen på lördagen, och jag kom hem precis innan matchen var slut, och då stod det 4-4 och Kalmar hade skapat chans på chans, dominerat fullständigt, och till råga på allt släppt in vartenda skott på mål. Precis innan matchen var slut så tappade vi dessutom in det 5:e målet för dagen, och förlorade på ett helt galet frustrerande sätt. Det var så hemskt! Obeskrivlig olycka. Sen sprang jag ut, i full stridsutrustning då jag inte hade bytt om från lördagens hemvärnsövning. Sen handlade drömmen hur jag sprang och sprang med ryggsäck och stridsväst. I ren frustration! Sen lyckades jag dessutom skrämma upp en liten unge som var ute och gick med sin far. Han trodde att kriget hade kommit, och jag svarade att vi var på väg att demolera Borås innan det var försent. Sen vaknade jag igen, tyvärr innan jag hann inleda eldöverfallet på Borås arena.

Idag har jag skrivit ett personligt brev, bollat det vidare till KFG och fått strålande feedback, för att precis skickat tillbaka en förbättrad version till dem igen. Det känns bra att ha dem så de kan ge mig tips på hur jag ska få till det ultimata ansökningarna. Just nu så har jag alltså ett arbete på gång, ett som låter väldigt spännande faktiskt. Men för att undvika onödig konkurrens så håller jag det hemligt tills vidare! Vi är två stycken som har blivit rekomderade till jobbet, från KFG, så det känns helt klart som att jag har en realistisk chans att faktiskt få det! Det hade varit så kul.

Hoppas att ni börjar bli riktigt nyfikna där på andra sidan datorskärmen. Spänningen är olidlig, och under tiden kan ni ju gissa er till vad det är för arbete, i en kommentar. Den som gissar rätt vinner ära och berömmelse! En ledtråd är att det är ett nattjobb i Karlstad. Ringer det en klocka nu kanske?

Annars har den här dagen mest bjudit på en överkonsumtion av kaffe och sömn. Först då Prich ringde mig vid 13 tiden steg jag upp ur sängen och satte igång kaffebryggaren och påbörjade mina övriga morgonrutiner. Tyvärr han jag inte svara Prich då hon ringde, och jag fick ett besviket sms från henne efteråt. Men om du mot all rimlig förmodan läser detta, så var det faktiskt inte meningen att dissa dig! Hehehe.

Igår hade jag otrevliga tankar om att det kanske vore lika bra att använda Borås som en plats där Nordkorea kan få provspränga sina kärnvapen. Det är onödigt spännande i allsvenskan just nu...

Anledningen till att jag frågade er om bra svenska filmer, var för att jag försöker komma på något ypperligt i filmväg att skicka till Malaysia nästa gång. Jag såg trailern och läste recensioner om "Låt den rätta komma in", och förbannade att den inte finns tillgänglig att skicka ner till ekvatorn. För Malaysiskan har en förkärlek till Vampyrer och kärlekshistorier. Det i kombination med att den dessutom ska vara jäkligt bra och dessutom svensk, är ju en helt lysande kombination. Annars tänkte jag direkt på "Tomten är far till alla barnen" och förvånades över att den inte var med i den digra lista av filmer jag blev tipsad om. För att visa Diana hur vi svenskar firar jul!

Jag fick den berömda tummun ur tidigare idag och övertygade mig själv om att det var lika bra att äta något, så att jag inte blir knäppare än vad jag redan råkar vara. Jag begav mig således till kylskåpet, ögnade igenom det utan att hitta något som var direkt upphetsande. Sedan öppnade jag frysen och kom på att jag av någon outgrundlig anledning hade köpt spenat och fiskpinnar. Det var otroligt länge sedan jag åt spenat och jag hade i princip glömt bort vad det smakade. Vilket förmodligen var anledningen till att jag köpte på mig en påse ifrån första början. Än mindre hade jag någonsin lagat det, därför fick jag en smärre chock när jag såg de fyrkantiga illgröna isbitarna klirra mot kastrullens botten. Men man kan ju knappast påstå att det var en svårlagad måltid, i stil med en panpizza ungefär!

Men resultatet blev kanon, och jag bekräftade mitt gamla minne om att det var lika gott som det ser ut att inte vara. Om minnet inte sviker mig, så var det billigt dessutom. Säkert helt galet nyttigt som gräddan på moset. (För det kan ju knappast vara grädden på moset det heter, det är ju helt orimligt! Vem vill ha grädde på moset?!) Gott, billigt och nyttigt alltså, sen blev jag säkert skitsmart av fiskpinnarna också. Tyvärr så kände jag mig inte alls starkare när jag skulle sätta mina biceps på prov, med hjälp av mina överviktiga hantlar.

Förövrigt så sov jag rätt gott igår natt, för omväxlings skull. Det har varit lite si och så med det på sistone, nu när jag ransonerar medicinen lite grann, och vill se till att växla några ord med Malaysiskan då hon börjar jobba. Men kanske jag skulle ta mig en sup av Theralenet ikväll, då Diana är på kurs imorgon och jag inte behöver gå upp ur sängen förrän på onsdag.

Ja, det var nog en bra idé av mig. Skål och godnatt allesammans!

Jag skrev ihop ett CV lite snabbt på morgonen, för att ta med till KFG. Tidigare har jag bara använt ett EU-CV som är ganska tråkigt att läsa. Men jag fick i uppdrag att göra ett nytt, vilket ledde till att jag ägnade förmiddagen till att pilla ihop ett. Ärligt talat så lade jag inte ner så enormt mycket energi på det, utan skrev bara ihop något för att få lite respons när jag kom till KFG, där min Coach skulle hjälpa mig att korrigera det hela. Chocken var total när hon förklarade att det var det bästa första utkastet av ett CV hon hade läst. Det var egentligen inte mer än några enstaka språkliga missar jag hade gjort, som hon ville ändra på.

Jag hoppas sannerligen att det kommer hjälpa mig att få ett arbete så småningom. På onsdag ska jag höra av mig till dem igen, och höra hur det går med jobbletandet. Jobbagenten skulle höra av sig till G4S, och sedan förhoppningsvis ordna en intervju åt mig på StaffUp. Jag måste passa på att hylla KFG. Faktum är att det är så ofantligt mycket bättre än arbetsförmedligen att man nästan blir mörkrädd, och jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför inte arbetsförmedligen kan arbeta på samma sätt. Jag känner en glädje av att gå dit, för de ger bra feedback och jobbar verkligen hårt för att man ska komma ut i ett arbeta som man trivs med. Man slipper söka jobb för sökandets skull, man behöver alltså inte söka arbeten man vet att man inte kan få, eller inte vill ha.

Just nu är jag alltså på riktigt gott humör, trots att vädret idag är så otroligt tråkigt att man egentligen borde gå och lägga sig. De på KFG är så genomtrevliga och kan verkligen det här med att motivera! Men visst, fortfarande så saknas ett arbete. Men jag är för första gången på länge riktigt optimistisk.

Förövrigt har jag drabbats av total aptitlöshet. Kanske är det bristen på pengar nu i slutet av månaden som gör att jag inte känner att jag borde vara hungrig. Sedan i fredags kväll har jag ätit två tallrikar fil och rågfras, samt en banan. Men ändå är jag inte särskilt hungrig. Tyvärr kan jag inte se om det gör någon nytta på min vikt, då jag i ren frustration slet min våg i ett tiotal delar för en dryg vecka sedan. Detta för att den började bete sig knasigt och antyda till att jag vägde 120 kilo. Det ska tilläggas att det var sådär 22 kilo mer än dagen innan, vilket gjorde att jag insåg att den satans våg-djävulen enbart ville förolämpa mig. Något som man inte gör ostraffat!!

Förresten, vilken är den - enligt dig - bästa svenska filmen / filmerna? Svara med en kommentar! Jag behöver få lite idéer.

Jag får så dåligt samvete när jag ser att alla fortsätter titta in i bloggen, trots att jag inte har skrivit någonting på 9 dagar. Helt galet. Varför det blivit så kan jag inte svara på, utan skrivlusten bara försvann och jag har haft en lite halvdan vecka. Lagerbäck bytte inte in Viktor Elm mot Portugal, Kalmar förlorar mest hela tiden, pengarna räcker inte till, och löven faller till marken. Orken tryter helt enkelt, och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. En liten svacka.

Men allt är inte mörker, trots att dagarna blir kortare och kortare. Idag var jag ute på en go promenad, och njöt av en ganska mysig höstdag. Det kan hända att det dyker upp en bild eller två så småning om. Annars har jag den senaste tiden roat mig med att se samtliga avsnitt av house, och några nya avsnitt av Californication, samt Heroes. Men jag har blivit tämligen förslappad av det, och det har gjort att bloggandet fått stå åt sidan. Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga, utan jag ska försöka bättra mig!! Jag lovar att jag ska skriva ett inlägg imorgon också.

Förövrigt så har jag fortsatt skriva om den där mannen i skogen, men om det kommer ut här förblir osagt. :)

Jag tog mig precis en dusch, och jag gjorde det jag brukar göra på morgonen. Jag schamponerade mig, och gjorde mig ren och fräsch i övrigt, och jag rakade mig. Men sedan när jag skulle avsluta det hela med att borsta mina tänder började jag fundera. Jag tog först upp den tandborsten jag i vanliga fall använder. Min gröna tandborste. Den är ganska sliten efter en längre tids normalt användande. Då lade jag märke till att i samma tandborstkopp finns där en blå, som är betydligt mindre använd, av den naturliga anledningen att det var Helenas, alltså min före dettas, tandborste.

När jag då stod i den varma sköna duschen med min gröna slitna tandborste i högerhanden, så började jag resonera kring varför i hela friden jag inte använder den fräscha blå tandborsten istället för min slitna gröna variant. Det första som slog mig var en instinktiv tanke, som handlade om att det var helt befängt att jag ska stoppa in någon annans tandborste i min mun. Men jag slutade inte fundera över det, utan tittade noga på den blå tandborsten som fått stå i det närmaste oanvänd sedan, ja, mer än ett halvår tillbaka. Vad är det för fel på den tänkte jag då lite snabbt för mig själv, och jag kunde inte förmå mig att komma till ett bra svar. För några spår av den tidigare användaren lär ju knappast finnas kvar, och i synnerhet inte om jag sköljer av den som jag alltid gör även med min.

Kommer hon bli äcklad av att jag använder den? Absolut inte, för hon kommer ju aldrig att behöva nyttja den igen. Även om hon skulle läsa detta och känna kväljningar, så skulle jag bara få en härlig känsla av skadeglädje. Jag ställde tillbaka min gröna slitna tandborste av precis samma modell, och tog upp den blå. Jag synade den noga, men kunde inte så något som helst spår av någonting. Sen slog det mig också att vi trots allt utbytte diverse kroppsvätskor under vår tid tillsammans, att det inte finns någon som helst anledning att rygga inför det som eventuellt kunde finnas på den här blåa hygienartikeln. Det fanns egentligen bara en sak som skilde den gröna från den blå, och det var att den blå var mindre sliten, och skulle förmodligen göra mina tänder renare.

Jag fattade därmed beslutet att jag skulle prova, för att se om jag överlevde denna stora utmaning mot samhällets normer. Jag sköljde av den ganska noga, något längre än vad jag brukar göra med min gröna, för att känna mig lite säkrare. Jag lade på en klick av min gröna tandkräm med limesmak, och stoppade den i munnen. Nu fanns det inte längre någon återvändo. Jag borsta först lite tveksamt, som om något oförutsett snart skulle ske, som att tandborstroteln från SÄPO skulle sparka in dörren till badrummet, och skicka mig med förbundna ögon till ett CIA-plan med slutdestination - Guatanamo bay. Men efter en stund insåg jag att det inte hände något, utan jag kände bara hur borsten var mindre slitna, och som om den tog bättre. Jag hade varken kväljningar eller någon annan form av obehag. Hur kan detta vara möjligt, hur kan jag ha ignorerat denna tandborste så länge utan att använda det. Jag kom fram till att jag förmodligen är mer trångsynt än vad jag har trott.

Varför är tandborsten så otroligt helig? Det är var jag frågar mig nu. Om man har ett one night stand, och hamnar någonstans, och man känner sig allmänt risig i käften, och gårdagkvällens alkoholhaltiga drycker gör sig påminda i utandningluften. Vore det inte då till allas glädje om man kunde dela på en tandborste, och slippa lukta som kattskit på vin och sprits fabrik i Åhus? För risken är ju trots allt överhängande att man åtminstone utbytt saliv så det räcker och blir över kvällen innan, och säker mycket annat också. Då är ju trots allt en avsköljd tandborste fullkomligt oskyldig!

Det var dagens fundering...

Jag vaknade i hyfsat god tid idag, och klockan var runt nio när jag slog upp ögonen och per automatik sträckte armen mot laptopen och undersökte om det hade trillat in några kommentarer på bloggen, eller om någon hade hört av sig på något annat sätt. Sen reste jag mig ur sängen och tog sikte på kaffebryggaren, för att som vanligt se till att mitt dagliga behov av koffein blev tillgodosett. Sen en tur till min dator, där jag loggade in på Yahoo Messenger för att växla några ord med Malaysiskan innan hon gick hem för dagen. Mornarna går lite på rutin egentligen, och jag har mina riualer som jag har svårt att klara mig utan.

Jag hämtade en kopp kaffe, i muggen som Diana hade skickat till mig. Men ännu har inte mitt brev och Arn-filmen kommit fram till henne, vilket är lite märkligt faktiskt. Det börjar snart närma sig två veckor sedan jag lade den på lådan. Men de har ju firat Hari Raya där nu, så det kanske har varit många röda dagar som försenat det hela markant. Man vet ju hur det är här hemma i juletider!

När hon slutat för dagen så satte jag mig ner och började skriva lite igen, och jag har kommit en bit in i det hela nu. Jag har också smitt planer för vad som ska hända stackeren så småningom där han sitter ensam i sin koja, för tänk vad mycket som egentligen kan gå fel. Det kan ju faktiskt bli riktigt spännande så småning om, när man ser hur detta utvecklas. För jag har inte en ringaste aning om hur det kommer att sluta själv, och jag hoppas på att jag inte tröttnar på vägen, så att stackarn inte behöver sitta där och frysa för all framtid.

Nu ska jag nog sätta igång TVn och se om de bahagar visa något annat än skräp. Föga troligt i och för sig.

Nu har jag precis stoppat in lite kyckling i ugnen, det blir en sen middag för mig idag, i vanlig ordning. För att försöka vara lite extra nyttig så tänkte jag prova fullkornsris en kväll som denna, och se om det smakar lika bra i förhållande till det vanliga, som fullkornpasta gör. Så det blir klassisk kyckling a'la IzZzY ikväll, med min - om jag får säga det själv - smaskiga brunsås till. Förmodligen kommer jag ha mat så det räcker och blir över även till imorgon.

Jag avundas verkligen de som tycks kunna äta precis vad de vill, utan att det gör någon skillnad på deras vikt. Själv lider jag av att det räcker med att gå förbi pizzerian för att jag ska tvingas att leva på vatten och knäckebröd dagen efter, för att återställa vikten. Allt lägger sig direkt på arslet, som sticker ut som enorm malplacerad kudde av fläsk. En gigantisk ankstjärt som jag helst utav allt skulle vilja hyvla loss med något passande verktyg.

Jag går upp och ned i vikt något helt otroligt, och det kan gå från 105 ned till 95 på en vecka, och upp lika fort.Fram och tillbaka, och nu senast var det den nya medicinen som var boven i dramat - i vanlig ordning. Trots att den skulle göra så att man förlorade vikt. Men det kanske kommer nu, vad vet jag. Hur trött som helst blir jag ändå på detta eviga problemet, som tycks förfölja mig vad jag än gör. Det ska tilläggas att jag i princip aldrig köper godis eller chips. Jag dricker aldrig läsk såvida det verkligen inte finns annat att välja på. (som när man är på McDonalds och ett meal kostar mer om man väljer vanligt kranvatten än om man skulle ta en Fanta - då vägrar jag i ren protest skänka dem nöjet att ta mer betalt av mig för något så vansinnigt). 

Uppgiven blir jag lätt när det kommer till detta, och jag har sånt komplex över hur jag ser ut. Det har jag alltid haft, även på den tiden jag faktiskt hade en helt normal kroppsbyggnad. Men jag antar att det ligger i människans natur att aldrig blir riktigt nöjd.

Jag ligger i soffan med min laptop i knät, och funderar på vad jag ska göra med resten av kvällen som kommer. Dagen började inte på ett alldeles lysande sätt, utan jag vaknade strax efter 12 idag, efter att jag tagit mig lite sömnmedicin igårkväll, helt utan att tänka på att jag hade en läkartid vid nio idag. Jag var inte ens i närheten av att komma i tid, utan jag låg och sov sååå gott och såå länge. Mycket längre än på länge faktiskt, vilket var skönt.

Jag kan ju helt enkelt avslöja vad många förmodligen är lite nyfikna på, hur det gick med jobbet. jag fick faktiskt reda på det i måndags eftermiddag, men har inte haft orken att skriva ner det på bloggen förrän nu. Som du kanske redan har gissat, så blev det inget med det den här gången. Men jag är faktiskt inte så deppig över det egentligen, utan ser det bara som en bra erfarenhet och trots allt ett steg närmare mitt nästa arbete. Jag var ju trots allt en av de få som kallades till intervju, och jag vet nu att det går att bli kallad! Det är verkligen inte så omöjligt som jag i mina mörkaste stunder inbildat mig. Det går!

Sen var det kul att jag fick så positiv respons på texten jag skrev sist! Jag blev väldigt överraskad över de fina orden, och det gör helt klart att jag vill fortsätta skriva. Men problemet är att jag måste befinna mig i ett speciellt sinnestillstånd för att kunna få ihop något som är hyfsat, och jag vet inte riktigt än hur jag ska göra för att hamna i det när jag vill. Så allt som oftast blir mina texter ungefär så långa som det sista, för det känns så krystat när jag försöker fortsätta skriva om jag inte är på rätt humör. Jag vet inte hur många ofullständiga texter jag har liggandes på min dator, men det är väldigt många! Ofta blir de också väldigt personliga, och får en speciell betydelse för mig. Som den här som jag skrev samma kväll som jag hamnade på dårhuset. För när jag skriver så drömmer jag mig antingen bort, eller ventilerar det jag har inom mig , och ofta är det bara jag som begriper vad det handlar om. Men det är alltid så befriande!

Så ikväll ska jag ta det lugnt, och försöka fortsätta på den senaste berättelsen. För att se om det kan bli något av det helt enkelt, men det återstår att se. Så ha tålamod! Om jag är hyfsat nöjd med det så lovar jag att visa upp det på bloggen.

Catta skrev ett fint inlägg om mig i sin blogg tidigare idag, och det värmde verkligen! Tack!

I en värld av ingenting, har man redan allt.

Han hade aldrig sett det så tidigare, när han sakta vandrade av och an på den upptrampade stigen där han gått dag ut och dag in, för att finna meningen med sin tillvaro. Solen hade precis gått ner över sjön som låg spegelblank vid sidan av stigen som han stod på, och han tittade ut och försökte intala sig att det var en vacker syn. Men det lilla trollet på hans axel var snabb att förklara att sålänge det inte finns någon att dela synen med, så är den meningslös. När han lämnade världen skulle också denna ljumma sommarkväll försvinna, som om den aldrig funnits. Tanken var nedslående, han gick ner mot sjökanten där han letade upp en lagom stor sten som han kastade så hårt han kunde mot månen han såg reflektaras på vattenytan. Stenen var inte ens nära att träffa, men den spegelblanka sjön stördes en aning, och den öronbedövande tystnaden släppte sitt grepp för en sekund. Men han insåg att det var lönlöst.

Han vandrade tillbaka till sin sparsamt inredda koja, som hade varit hans hem de senaste månaderna, lade på lite mer bränsle på den falnande elden och han satte sig ned och tittade på hur veden knastrande sveddes av de små lågorna och den röda glöden. Han kunde inte förstå vad det egentligen var med en brasa som fängslade människan så mycket. Allt medans nya lågor började lysa upp gläntan där han bott så länge nu. Han började tänka tillbaka på världen han lämnat bakom sig, civilisationen som vissa kallade det. Människorna som levde sina liv som de alltid gjort, de som kliade sig i huvudet när de funderade på vad de skulle ha till middag, och lutade sig över konsums frysdisk med grav beslutsångest. Tjejen i kassan som tittade på klockan och väntar på att få komma hem till sin soffa för att se det senaste avsnittet av hennes favoritserie på TV, tillsammans med hennes nya sambo. Den ensamma kvinnan som somnade i soffan efter att ha druckit sig okontaktbar på lådvin från Tyskland, som alla andra kvällar. Han fortsatte föreställa sig människans konstiga värld, i en civilisation som alla tog för givet och få skulle klara sig utan. Där allt serverades i ett skamligt överflöd. Han fnös åt tankarna på denna jävla världen, varifrån han själv kommit.

Magen knorrade redan när han tänkte på den där frysdisken, och han föreställde sig en microvågsugn innehållandes en snurrande billys panpizza. Sedan tänkte han på det ironiska med att han jobbade hårt hela dagarna bara för att överleva, när det tar två minuter att tina en liten pizzabit. Själv tvingades han fiska och sätta ut snaror för att senare bära hem ved – rensa och tillaga maten som inte smakade särskilt mycket utan salt.
Min ena pungkula för lite salt, tänkte han och kröp närmare elden.
För det började bli allt kyligare, och han var inte fet som i våras utan nästan allt fett på kroppen hade försvunnit och således dess isolerande egenskaper. Han hade i och för sig införskaffat sig ett värmande helskägg under dessa månader utan rakhyvel, men tyvärr var det alldeles för glest mellan hårstrårna på kroppens övriga delar. Han försökte föreställa sig hur han såg ut nu, och om någon skulle känna igen honom om han plötsligt skulle knacka på dörren. Det kändes tveksamt. Även om han inte hade sett sig i spegeln sedan i våras, så kunde han se hur kroppen blivit tunn och benig, långt ifrån den småfeta figur alla andra var vana vid. Byxorna han hade på sig var så stora att de nästan kändes som en ihopsydd sopsäck, och var mest ivägen då han skulle ut och göra något som krävde minsta mått av smidighet.

Stjärnorna och fullmånen lyste upp mer än vad man kan föreställa sig, och det var något kusligt över dessa nätter ute i den vilda naturen. Det var en otäck känsla av nakenhet och brist på mörkrets skyddande töcken, man kunde ana de skygga nattaktiva djuren som man annars bara kunde höra. Ibland kunde han till och med inbillda sig att han hörde vargarnas ylande till varandra precis innan han föll i sömn, när månen kapslade in världen i ett silverskimmer. Han kröp ner i den utslitna sovsäcken, och lade sina gröna militärbyxor som huvudkudde, kurade ihop sig och tittade på brasan som nu brann för fullt. Ögonenlocken kändes tunga som hantlar, och kroppen var trött och utmärglad. Han slöt sina ögon för sista gången den här kvällen. Precis innan han föll i sömn så lät det som att vargen sjöng för honom, och han log.