Fiskaren Bengt hade ont i sitt vänstra högerben. Detta gjorde honom en aning bekymrad, för att han inte riktigt visste vilket av benen det var, då han hade små problem med hela den här biten med höger och vänster. Eftersom att han enbart tänkte i termerna styrbord och barbord. Förvirrad som han var haltade han runt lite i sin lilla fiskebåt, och stödde sig än på ena benet, och sedan lite på det andra. Detta gjorde dock att när han kom i otakt med båtens och vågornas rörelse, och han tappade således balansen helt och hållet. Relingen - som han personligen tyckte var till för landkrabbor - hade han monterat bort under vinterns underhållsarbete, för att byta denna mot en dunk dåligt hembränt via en annons på blocket. Han föll handlöst ner i det kalla vattnet och såg båten köra ifrån honom som om ingenting hade hänt.

Till hans smala lycka hittade han dock en alldeles för gammal ölkorv i hans hans högra byxficka, eller om det var den vänstra. Han fick en alldeles genialisk idé där han låg och guppade i vågorna, och drev ut på havet. Han tog upp ölkorven, delade den i två lika stora bitar och stoppa dessa i vardera öra, innan han dök ner under ytan på jakt efter en sovjetisk u-båt som han efter U-137 incidenten, var säker på signalspanade på hans hemtelefon. Med två ölkorvar i vardera öra dök han runt i det grumliga vattnet, och simmade förbi en en flock kor som råkat dricka av spillvattnet från Oskarshamns kärnkraftverk förra veckan, och fått en onaturlig lust att börja beta av sjögräs istället. Bengt lade inte någon större tankeverksamhet kring det hela, för det fanns ju både sjöhästar och sjökor. Det hade han minsann läst en gång, då han egentligen skulle tagit åt höger för att komma till systembolaget i Borgholm, med istället, för första och enda gången, hamnat på biblioteket.

Men samtidigt som han simmade runt och letade efter någon U-båt av Whiskey-klass, började han känna ett märkligt behov av att andas. Han ignorerade givetvis dessa primitiva landkrabbe-instinkterna och simmade vidare ner mot botten, och hittade en och annan gangster med fötterna fastgjutna i cement. Men ingen sovjetisk U-båt. Han var djupt besviken på Ryssarna uppenbara brist på intresse, och knackade istället på hos den amerikanska U-båten som av någon märklig anledning förföljt honom sedan han trillat i sjön. En uppenbart misstänksam U-båts kapten öppnade försiktigt dörren, och försäkrade sig om att han inte tillhörde Jehovas Vittnen eller någon annan religös gruppering, innan han släppte in honom. Det svor han på sitt heliga groggvirke att han definitivt inte var.

Väl inne i U-båten försökte han tala på sin bonnigt öländska variant av engelska, med några av de lägre befälen ombord. Han undrade helt enkelt vad det var de pysslade med här ute på östersjön. De försökte förklara att det faktiskt var så att de skulle leta efter rabatt-kuponger till kärnbränsle, då en brevduva på väg till Island råkat nödlanda här i trakterna med den värdefulla lasten. Tyvärr fanns det vissa indikationer på att al-Qaida faktiskt hade hunnit före med hjälp av stafett-självmords-dykare från Algeriet, och hade nu närmast fri tillgång till OK-Q8s lager av kärnbränsle. Vilket i sin tur i värsta fall kunde leda till att de faktiskt kunde göra sina självmordsbombare självlysande, och således öka attraktionskraften i yrket. Som annars var på nedåtgående då det visat sig att det inte var en jäkla massa jungfruar som väntade dem i paradiset om de dog martyrdöden, utan i själv verket en skål med vita russin.

Bengt lovade de vänliga amerikanarna att han givetvis skulle försöka hålla ett extra öga öppet, och skicka en ny brevduva om han hittade de värdefulla kupongern. Som tack erbjöds han en hel dunk med torpedbränsle, som till hans obeskrivliga lycka var ren Etanol - och betydligt bättre än Hembrännar-Hasses finkelolja som han annars brukade dricka. Han tacka hjärtligt och blev utskickad genom torped-luckan framför hans fiskebåt, som nu stannat. Han klev helt enkelt ombord, tog sig ett järn av torpedbränslet och kände sig som en riktig man igen, innan han puttrade vidare hem till byxelkrok. För att där lösa in kupongerna som han faktiskt hade hittat på vägen, då han kunde använda det för att driva sin egen hembränningsapparat, och befrias från det kommersiella trycket från Hembrännar-Hasse.

Snipp snapp snut, nu var sagan slut!