Det sa romaren Vegetius någon gång på 400-talet. Det ligger väldigt mycket i det. Du går aldrig in i ett krig du inte tror att du kan vinna. Du går inte heller i krig om det kostar dig mer än det smakar, dvs att det inte är värt mödan. Det är själva syftet med att vi har ett försvar, så att ingen annan makt vandrar in här utan att möta något motstånd. Vi har tidigare haft ett relativt starkt försvar, inte starkt nog att besegra någon av stormakterna, men troligen starkt nog för att se till att det inte har varit mödan värt att traska in i vårt avlånga land.

Men efter att Sovjetunionen upplöstes så har våra folkvalda kommit fram till att det inte finns någon hotbild mot landet, och har rustat ned år efter år. Lite "aldrig mera krig!"-tänk - som går att spåra till tiden efter första världskriget - över det hela. Men alla kommer vi väl ihåg vad vi läst i historie-böckerna, Hitler blir demokratiskt vald, rustar upp och skickar världen in i det blodigaste kriget i historien. Där står Sverige med mössan i handen och undrar vad det var som hände. Det var inte förrän då kriget var slut som vi hade ett försvar värt att tala om. Vi hade tur den gången, och lyckades hålla oss utanför kriget. Men vi kan inte förlita oss på slumpen om vi vill försvara vår demokrati, och vårt sätt att leva.

Det går att hitta paraleller mellan mellankrigstidens Tyskland och dagens Ryssland. Båda var diktaturer, som blev demokratier som sedan mer eller mindre faller tillbaka i någon form av diktatur. Det är kanske svårt att se det nu när vi är mitt inne i den processen, och allt kan fortfarande hända. Det kan bli frid och fröjd, men det kan också bli det motsatta. Försvaret är som en försäkring, något du har iifall olyckan är framme, men som givetvis kommer kostar en massa pengar. Frågan är ju i så fall, skulle du personligen kunna tänka dig att leva utan att vara försäkrad?

Det är ju därför jag blir så rädd när jag läser om hur dåligt ställt det är med försvaret idag, och hur litet och trögt det egentligen är.

"Sverige har 30 000 soldater och officerare i reguljära förband. Däremot är mobiliseringsförråden skrotade vilket innebär att det i dag tar ett år att utrusta 10 000 man. Att få 30 000 man utrustade och på fötter skulle i dag ta tre år."

Det är verkligen inte mycket att hurra för. Men det som är det värsta, som jag ser det, är hur svårt vi skulle ha att mobilisera. Ett år för att utrusta 10 000 man. Det är ju en direkt pinsam siffra. Fyller den ens en funktion längre, annat än rent symboliskt?

Sverige står inför ett vägval. Antingen rustar vi upp igen och håller ett stark försvar, vilket kostar hiskeligt mycket pengar. Eller så går vi med i NATO, vilket också kommer kosta oss hiskeligt mycket pengar, och gör oss till USA:s marionetter. Sen finns det ju givetvis ett tredje alternativ, som vi redan är på väg mot - att fortsätta rusta ned, lägga pengarna på annat och hoppas på det bästa.

Jag är orolig, och hoppas sannerligen att våra politiker tar rätt beslut. Vilket definitivt inte är att att förlita oss på att det inte blir något mer krig.