Då har jag kommit hem från en tur till Bergvik för att lämna in datorn för reperation. Så om tre veckor har jag kanske en fungerande laptop igen. Vilken härlig tanke! Jag passade dessutom på att pumpa däcken på min cykel, då jag i princip cyklat på fälgarna de senaste veckorna. Vilken skillnad det blev! Istället för att till och med behöva trampa i nedförsbacke, så får jag istället bromsa fullt så fort det blir lite lutning. Ja, för bromsarna har jag ju inte behövt fixa nu när det inte kunnat gå så fort.

Sen när jag var klar med det ovan nämnda, så tog jag mig en tur till Pekås. Jag kände mig nästan lite dum när jag kom till kassan, och det i princip bara var nyttigheter där. Se själv vad min kasse innehöll!

• Isbergssallad
• Tomater
• Rödlök
• Bananer
• Äpplen (royal gala)
• Fetaost
• Randig kaviar (Det vet jag faktiskt inte om det är onyttigt eller ej)
• Morötter
• Gurka
• Paprik

Det är väl bara fetaosten och kaviaren som kan diskuteras, men ändå inte sådär vansinnigt farligt va?
Men kan ni lista ut vad det är jag tänkt äta idag?

Nu tror jag inte att jag vågar mig till biltema igen, där man riskerar att möta Kinesiska attack-spindlar. Som bara väntar på att bita mig på smalbenet, vilket obönhörligen leder till att det svullnar upp till storleken av en ballong. Som om det inte vore nog, så ska de tydligen kunna förändra storleken på sig själv - från att vara stor som en handflata till att bli liten som en femtioöring. Men enligt skansen så finns det inga giftiga spindlar i Kina, så den kan alltså dessutom göra sig själv osynlig - Eller så är det bara att den gör sig så liten att den inte syns.

Så för att vara på den säkra sidan så håller jag mig borta från biltema i fortsättningen, och bara sitta här och dricka kaffe istället. Vilket kan resultera i att jag blir hyperaktiv och paranoid.

Men jag är först och främst lat. Jag har stört mig en del på den där besöksloggen jag har på förstasidan på bloggen. Den visar ju bara de som besöker just index-sidan, dvs att den missar alla som besöker ett specifikt inlägg. Som de som trycker på en länk, eller bevakar bloggen vis rss eller bloggkoll. Men jag har inte haft orken att lägga ner någon energi på att fixa det, så att den tar med även de andra besökarna. Så ta gårdagen till exempel, då hade jag 110 unika besökare. Men bara 17 besökte första-sidan. Men nu ska det se bättre ut även på den där statistikmätaren.

Jag blev nästan lite ledsen i ögat när jag såg den här artikeln, då de formodligen kommer avliva dessa små söta kissemissarna om de inte hittar något nytt hem till dem. Men vad tusan, det är ju bara att skicka hit åtminstone en av dem! Jag har ju under en period funderarat på att skaffa katt, och dessa är ju dessutom ganska stora och tämligen manliga, vilket inte alls är någon nackdel. För visst hade det varit trevligt att gå runt på kvarnberget med ett fullvuxet Lejon i koppel. Jag skulle ju helt klart känna mig som herren på täppan. Eller rättare sagt, berget.

Problemet skulle väl kanske bli att kattlådan bör vara ganska stor, och att de lär äta en hel del. Vilket skulle kunna gräva ganska stora hål i min budget, då jag som bekant lever på existensminum. Men det är ju sådant man alltid kan lösa! Jag kan ju till exempel lära honom att äta potatis.

Jag slog upp ögonen och hörde trafiken utanför min lägenhet, samtidigt som huvudet värkte en aning. KAFFE! Var som som vanligt min första tanke, och jag försäkte återfå kontrollen över mina förslappade kroppsdelar, och mentalt göra mig redo för en ny dag. Det var lättare sagt än gjort, och jag gav efter några sekunder tillsvidare upp mina försök, och började kika på datorn som jag så smidigt hade ställt brevid sängen innan jag gick och la mig. Måttligt fårvånad var jag väl över att det inte hade hänt särskilt mycket i världen, och lite mer förvånad var jag när jag tittade på besöksloggen till bloggen, 110 unika igår och 44 redan idag.

Med denna nya insikt kom krafterna tillbaka till kropp, och jag studsade upp ur sängen. Jag högg kaffekannan och gårddagens kaffesump i en smidig rörelse som jag tränat på varje morgon sedan urminnes tider. Fyllde på min kanna med kaffe-vatten och vandrade iväg till den medelstora kaffebryggaren, som är ganska stilig i silver och svart. Jag laddade 8 koppar, för det behövs ingen full kanna på 10 nu när jag är på så gott humör. Men ändå var jag tvingad att hämta ett glas vatten, och pilla ut ett lyckopiller ur kartan - även om den kändes tämligen överflödig en dag som denna.

Så här sitter jag nu och tittar på Åsa-Nisse - i total brist på annat vettigt att ha i bakgrunden då jag författar morgonens blogginlägg. Nå, vad ska den gode herr IzZzY roa sig med en fredag som denna, undrar ni kanske. Det ska jag svara på! Jag har planer på att knalla ner till Bergvik och lämna in min bärbara dator, då jag hittade mina drulle-försäkringspapper under min senaste utrensning, och insåg att den gäller fram till den 3 Januari 2009. Alldeles lysande! För är det något som jag börjat sakna nu, så är det att ha den där datorn vid sidan av sängen precis innan jag sluter mina ögon för att sova. Men i övrigt vore det dumt att påstå att jag har några andra lysande planer, utan ser nog helt enkelt till att ta dagen som den kommer. Vilket lär betyda att jag sitter här framför datorn.

Sen får jag ju passa på att hälsa God Morgon till min nya Quinno-förmedlare, Catta. Hon var ju så snäll att skicka en godnatt-hälsning igår kväll som jag helt missade.

Nu - kaffe och allmänt surfande!

Jag var förbi till arbetsförmedlingen idag, på inskrivningsmöte till jobbgarantin för ungdomar som det så fint heter. Jag begriper faktiskt inte vad som är så speciellt med det egentligen, mer än att man ska söka jobb på heltid, alltså 40 timmar i veckan. Jo tjena! Klart att jag kommer att göra det. Men under tiden jag och min nya arbetsförmedlare talade med varandra, så föreslog hon en ny privat arbetsförmedling åt mig. Som helt enkelt skulle ge mig lite bättre förutsättningar att få ett arbete, då de har mer resurser. Efter att ha varit en aning tveksam till det hela från början, så började jag sakta förlika mig med tanken. Förmodligen för att jag visste att jag skulle slippa gå till arbetsförmedlingen!

Så jag knallade iväg till det nya stället, som jag faktiskt inte ens kommer ihåg namnet på. Det var i alla fall tre bokstäver. hmm. Men det såg fräscht och trevligt ut, betydligt mycket mer inbjudande än arbetsförmedlingens lokaler. Där träffade jag på en kille som gav mig en kort introduktion om vad de höll på med, och så fick jag en ny tid. På onsdag nästa vecka. Jag fattar fortfarande inte allt för mycket om vad det är som kommer att hända, men jag blir väl varse det snart.

Sen satte jag dessutom upp mig själv på en bussresa till Skövde den 24:e, för en till träff med Norska arbetsgivare, utöver den som jag ska på den 17:e. Så nu jävlar ska det ta-mej-fan inte gå att misslyckas, eller?

Den här gamla bilden ska få nytt liv, i och med den här artikeln i Aftonbladet. 4 veckor är ju alldeles för långt tid, när det kan göras på mindre än en timme. Bara se på resultatet nedan! Det spelar inte roll hur mycket chips jag äter, eller hur mycket öl jag dricker.

Utanför min lilla, inte allt för välstädade lägenhet, skiner inte solen. Mulet och blött ser det ut att vara, precis som så många andra höstdagar. Jag tar en djup suck åt eländet och dricker lite kaffe, för att på mitt eget lilla sätt förtränga att det nästan är ett helt år till nästa sommar. Det finns de som tycker om hösten, något som jag har svårt att begripa. Men kanske beror det på att jag inte har någon att ligga under en filt tillsammans med, i skenet av levande ljus. Vilket i min värld skulle vara det enda med hösten som är något att hurra över. 

Jag har varit mer eller mindre singel hela året nu. När hände det senast? Man får nog gå tillbaka till tiden i högstadiet för att hitta en lika lång frihetsperiod. Men jag är inte säker på om det är vad jag vill längre, utan det hade varit så mysigt om man kunde hitta någon att tycka om. Någon som kunde ligga tillsammans med mig under en filt när höststormarna drar förbi. Men samtidigt har jag också vant mig vid att kunna gå runt och inte behöva rätta mig efter någon annan, utan jag har levt tämligen kravlöst den här tiden.

Men jag får väl göra så som jag har gjort hela det här året, bara passivt vänta på att någonting händer. För i och med att jag inte har bestämt mig för vad jag egentligen vill just nu, så finns det ingen anledning att jaga något som man egentligen inte vet om man vill ha. Men det är ju klart, om min drömquinna sitter och råkar läsa detta, så är det ju klart att du ska försöka övertyga mig om att det är dumt att vara singel.

Eller så kan jag ju alltid prova på detta, att bli en Casanova - På 30 dagar.

Nu ska det i alla fall drickas mer kaffe, och förbereda mig på att möta en ny arbetsförmedlare.

Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. Det känns så skönt att titta på klockan och se att man är grymt trött klockan 23:20. Som vanligt folk. Även om det är fusk-trötthet så är det bra, för den senaste månaden lite drygt hade jag vänt helt på dygnet, och jag sov överhuvudtaget väldigt dåligt igen. Även om förmiddagar som arbetslös är totalt ointressanta, och en ren plåga till och från, så är känns det ändå bättre att vakna vid 9-tiden, än att somna vid 8-9 och vakna 12-13. Men tack vare den ny-gamla sömnmedicinen så har det löst sig. Så skönt.

Nu blir det sängen - Vi hörs imorgon!

Jag satt hela nästan hela eftermiddagen igår, och försökte få ihop jobbansökningar. Det blev 5 stycken till slut, och den sista kan nog ha blivit lite väl knasig om man säger så. Du vet kanske hur jag blir när jag är trött och har druckit för mycket kaffe, jag kan skena iväg lite. Så jag fick sluta omgående när det började bli lite väl mycket. Det var en salig blandning av arbeten jag sökte.

• Maskinoperatör i Norge
• Hotellmedarbetare i Norge
• Däckmontör här i värmland
• Butikssäljare på Kjell och Company i Karlstad
• Livsmedelsarbetere i Färjestaden på Öland

Nu måste väl åtminstone arbetsförmedlingen vara nöjda, helt olika branscher, på olika platser i Sverige och dessutom några arbeten utomlands. Men hur många svar tror du att jag får? Jag är glad om de ens har orken att tacka nej.

Men för varje nej jag får, skrattar jag gott åt vad de går miste om. Mouhahahaha!

Det börjar nästan kännas lite larvigt att räkna dagarna nu. Men ändå är jag lite imponerad över att jag har lyckats hålla mig så här långt. Trots att jag vaknat upp ur en dröm, och varit helt övertygad om att jag har börjat röka igen. Men efter ett tag har jag insett att det faktiskt inte va riktigt sant. Jag är lika rökfri nu, som jag var då jag gick och la mig igårkväll.

Jag påbörjade detta inlägget i förmiddags, men kom inte särskilt långt förrän Prich ringde och samtalade med mig i en timme. Vad vi pratade om är jag inte helt säker på, för det tjattrades glatt i andra änden och jag körde lite "jasså?" "Jaha" "oh fasen" och "där ser man" om vartannat, samtidigt som jag sprang runt och småstädade i lägenheten, och åt knäckebröd. Ett bra sätt att öva upp sin simultanförmåga i alla fall.

Efter det enormt givande samtalet har jag städat bakom spisen, och även  gjort rent under spisplattorna. Förmodligen för fösta gången någonsin. Detta grundar jag på att det var något skumt skum som täckte skruvarna, som jag tvingades pilla bort innan jag påbörjade min uppgift. Det var inte så otroligt komplicerat faktiskt, men latmasken inom sig förtränger helst att det finns behov av att göra rent just där. Men sen kanske man bör ha i beaktande att det faktiskt är där man lagar maten, och visst vill man ha rent där? Eller i alla fall göra rent där mer än en gång vartannat år... Snart är det väl dags att göra en instats i kylskåpet också.

Nu är jag ganska sliten och allmänt trött och slö. Men det beror väl på att jag överansträngde mig i min ursinniga kamp fettfläckarna bakom spisen. Sen givetvis medicinens biverkningar som fortfarande inte riktigt gett med sig. Blääääää.

Detta var nog den bästa idén jag har hört på mycket länge. Hamburg SV har alltså öppnat en kyrkogård för sina trognaste fans, inom synhåll från deras arena. Själv hade jag ju haft planer på att bli olagligt utströdd över Kalmar FFs hemmaplan - vad tusan den nya arenan nu kommer heta - men jag kan ju faktiskt sträcka mig så långt som att ligga förevigt i närheten av den samma, så att man kan fortsätta att avnjuta Kalmariternas underbara glädjeskrik när våra röda bröder gör mål i vanlig ordning, trots att man kilat vidare. Jag hade garanterat sett till att boka mig en plats om de kommer med en lika lysande idé Kalmar.

Eller ja, varför inte göra fredriksskans till en sådan gravplats, nu när vi ändå får en ny arena!

Imorgon kanske jorden går under. De ska försöker återskapa Big Bang, i en gigantisk partikelaccelerator genom att låta små partiklar kollidera i en jäkla fart, för att skapa materia ur energi. Precis det som man tror hände i begynnelsen. Problemet är dock att vissa moderna domedagsprofeter menar att jorden kommer slukas av det svart hål som kommer uppstå. De som ska genomföra experimentet avfärdar ju detta naturligtvis som nonsens, men det säger ju sig självt, inte skulle de väl erkänna det om de riskerade jordens fullständiga undergång?

Men tänk om de där pessimisterna har rätt. Tänk vad snopet det skulle kännas om allt plötsligt tog slut imorgon eftermiddag, bara sådär. Sen kan man ju dessutom förställa sig vilken stressig dag Sankte Per skulle få vid den berömda pärleporten, då 6 miljarden människor plötsligt kräver inträde till himmelriket.

Jag har nyss kommit hem från informationsmötet på arbetsförmedlingen, angående jobbgarantin för ungdomar. Jag blev varken mycket klokare, eller mycket mer positiv till det hela. Men självklart får man väl se till att ge det en chans, och jag känner verkligen att jag vill ha ett arbete. Jag vill ha en anledning till att gå upp på morgonen. Jag vill känna att jag gör någon nytta här i världen. Så jag hoppas innerligt att det ska gå bra nu, att jag kan motivera mig själv att arbeta hårt för att kunna få ordning på min tillvaro. För jag vill inte längre tvingas säga att jag månad efter månad får gå till socialförvaltningen och tigga pengar för att överleva. För nu befinner jag mig i en ond cirkel där jag hela mår dåligt för att jag inte har något arbete, men jag får inget arbete för att jag mår dåligt, och inte orkar ta tag i saker och ting som jag borde. Den vetskapen gör det dessutom ännu värre. 

Så snälla arbetsförmedlingen, kan ni inte förmedla ett arbete för omväxlings skull?

Det sa romaren Vegetius någon gång på 400-talet. Det ligger väldigt mycket i det. Du går aldrig in i ett krig du inte tror att du kan vinna. Du går inte heller i krig om det kostar dig mer än det smakar, dvs att det inte är värt mödan. Det är själva syftet med att vi har ett försvar, så att ingen annan makt vandrar in här utan att möta något motstånd. Vi har tidigare haft ett relativt starkt försvar, inte starkt nog att besegra någon av stormakterna, men troligen starkt nog för att se till att det inte har varit mödan värt att traska in i vårt avlånga land.

Men efter att Sovjetunionen upplöstes så har våra folkvalda kommit fram till att det inte finns någon hotbild mot landet, och har rustat ned år efter år. Lite "aldrig mera krig!"-tänk - som går att spåra till tiden efter första världskriget - över det hela. Men alla kommer vi väl ihåg vad vi läst i historie-böckerna, Hitler blir demokratiskt vald, rustar upp och skickar världen in i det blodigaste kriget i historien. Där står Sverige med mössan i handen och undrar vad det var som hände. Det var inte förrän då kriget var slut som vi hade ett försvar värt att tala om. Vi hade tur den gången, och lyckades hålla oss utanför kriget. Men vi kan inte förlita oss på slumpen om vi vill försvara vår demokrati, och vårt sätt att leva.

Det går att hitta paraleller mellan mellankrigstidens Tyskland och dagens Ryssland. Båda var diktaturer, som blev demokratier som sedan mer eller mindre faller tillbaka i någon form av diktatur. Det är kanske svårt att se det nu när vi är mitt inne i den processen, och allt kan fortfarande hända. Det kan bli frid och fröjd, men det kan också bli det motsatta. Försvaret är som en försäkring, något du har iifall olyckan är framme, men som givetvis kommer kostar en massa pengar. Frågan är ju i så fall, skulle du personligen kunna tänka dig att leva utan att vara försäkrad?

Det är ju därför jag blir så rädd när jag läser om hur dåligt ställt det är med försvaret idag, och hur litet och trögt det egentligen är.

"Sverige har 30 000 soldater och officerare i reguljära förband. Däremot är mobiliseringsförråden skrotade vilket innebär att det i dag tar ett år att utrusta 10 000 man. Att få 30 000 man utrustade och på fötter skulle i dag ta tre år."

Det är verkligen inte mycket att hurra för. Men det som är det värsta, som jag ser det, är hur svårt vi skulle ha att mobilisera. Ett år för att utrusta 10 000 man. Det är ju en direkt pinsam siffra. Fyller den ens en funktion längre, annat än rent symboliskt?

Sverige står inför ett vägval. Antingen rustar vi upp igen och håller ett stark försvar, vilket kostar hiskeligt mycket pengar. Eller så går vi med i NATO, vilket också kommer kosta oss hiskeligt mycket pengar, och gör oss till USA:s marionetter. Sen finns det ju givetvis ett tredje alternativ, som vi redan är på väg mot - att fortsätta rusta ned, lägga pengarna på annat och hoppas på det bästa.

Jag är orolig, och hoppas sannerligen att våra politiker tar rätt beslut. Vilket definitivt inte är att att förlita oss på att det inte blir något mer krig.

Nu är jag uppe, alldeles för tidigt för mitt eget bästa. Om lite drygt en timme så ska jag vara på arbetsförmedlingen, något som egentligen inte tilltalar mig särskilt mycket. Men å andra sidan har jag ännu inte provat på den här jobbgarantin tidigare, så vem vet, det kanske sker något mirakel där borta. Kanske, kanske, kanske kan de förmedla ett arbete. Eller näe, förlåt, det var en absurd tanke, det tar jag tillbaka. Klart att de inte kommer förmedla ett jobb!

Kaffet gör inte så mycket nytta den här morgonen. Istället känner jag mig väldigt slö, och mycket oengagerad. Jag får hoppas på att det händer grejer snart.

Även om det inte riktigt är höst rent meteorologiskt, så är det väl inget snack om att den redan börjat krama det vackra och gröna ur landet. Gula löv syns lite här och var, i både träden och på backen. Regniga och blåsiga dagar, och de dagar som solen tittar fram känns det trots allt rått och kallt.

Det finns ta-mej-fan inte någonting med hösten och vintern jag tycker om. Båda årstiderena är ju i princip bara död och dvala. Det är ju nästan bara vi människor och några andra mindre begåvade djur som inte fattat att vi antingen ska flytta, sova eller avlida nu när vintern kommer. Jag hade ju föredragit det här med att sova. Bara packa in sig i ett litet hål, sätta väckarklockan på 08:12 den 15:e april, sen bara drömma sig bort under dessa otroligt onödiga månaderna.

Men i och med att jag inte behärskar konsten att sova så länge, så får jag väl helt enkelt göra som fåglarna och fly söderut om jag vill slippa det här halvåret. Helst med flygplan så att jag bidrar till växhuseffekten, som verkar vara det enda som kan förlänga vår härliga svenska sommar.

Fasen, jag kom ju precis på att jag har klarat av att vara nikotin-fri i en hel vecka nu. Det värsta suget är över nu, men det kommer titt som tätt, och senast imorse var jag på väg att gå ner och handla på mig antingen cigg eller snus, måhända både och. Men jag lyckades även denna gången övertyga mig själv om att jag är alldeles för lat för att gå ner 4 trappor, fortsätta lite drygt hundra meter, sen gå hem igen. Nej fy, sånt kan man ju inte hålla på med. Man kan ju faktiskt riskera att få kondition.

Nu ska jag bara försöka hålla i detta. Men hur ska det gå nästa gång jag besöker det kedjerökande Öland?

Jag är en samlare. Jag samlar och sparar allt möjligt, i tron om att jag antingen kommer ha nytta av det någon gång i framtiden, eller för att det är något form av minne. Jag förstod hur illa ställt det var med mig egentligen, nu när jag skulle leta upp mitt samlade betygsdokument inför ett informationsmöte, angående jobbgaranti för ungdomar hos bidragsförmed... eller öhm, jag menar ju givetvis arbetsförmedligen.

Jävlar vad mycket papper det fanns över allt! Helt jävla absurt egentligen. Jag har redan fyllt 2 stora papperskassar med bara papper som jag haft i köket, som inte fyller någon som helst funktion. Sen håller jag på att fylla en svart sopsäck med saker jag inte behöver. Men till slut hittade jag det där förbaskade betyget som jag letat efter i säkert 3 månader, ofint nedknycklat i en banankartong tillsammans med en mängd annat skräp, efter något som jag kan tänka mig var en nödlösning när jag panik-städat någon gång.

Jag har inte kommit mer än en tredjedel in i månaden, och jag börjar redan känna att det kommer bli jäkligt tajt ekonomiskt. Detta på grund av några ganska oförutsedda utgifter. 

• ca 600 kronor för medicinen
• 500 kronor till Juckpuck
• ca 300 kronor på krogen i helgen
• Sen tillkommer resan med Erik till stockholm den 14:e, som lär gå loss på dryga 500 kr. 

Vilket i runda slängar blir 1900 kronor utöver det vanliga. Tufft! Men å andra sidan har jag ju slutat röka och snusa, så det blir ju en besparing. Sen var dessutom kylen relativt välfylld när jag fick mina pengar den här månaden. Så det kan gå! Men jäklar vad vad jag får kämpa, då det är ca 700 kvar att leva för sen. *torkar svetten ur pannan*