Vad ska man säga, egentligen..?
Man tycker ju att man borde fått tillräcklig övning i det hela, men lik förbaskat står jag i valet och kvalet varje gång. Jag Försöker att snabbt lista ut det bästa sättet att svara. Ofta blir det så att jag svarar lite kryptiskt, utan att behöva säga varken bu eller bä. Som om någon frågar om de bor kvar på öland, så kan jag helt enkelt säga, nej. Sedan hoppas på att följdfrågan "vart bor de då?" inte kommer. Men kommer det en följdfråga riskerar allt att bli ännu värre. Så ibland säger jag helt enkelt som det är med en gång. Men då känner jag mig dum, som liksom bara kastar ur mig det som om jag suktar efter sympati. Vilket inte alls är min mening, men det vet ju inte alla andra som inte känner mig. (för de som känner mig vet ju naturligtvis redan om det) I vissa undantagsfall ljuger jag helt enkelt, och säger att visst - De bor kvar där. Bara för att få det ur världen.
Skulle jag nu tvingas säga som det är, så drar jag i regel bara den "korta" okomplicerade versionen. Alltså, att mina föräldrar inte lever. För skulle man nu börja prata om att även mina yngsta systrars far också gick bort mitt i mellan, så känns det som en historia alldeles för bisarr för att vara sann. Vad som skulle vara värre än allting annat, vore om personen i fråga tror att jag hittar på det. För den som hittar på något sådant har ju rimligen något allvarligt fel innanför pannan. En sådan människa vill jag av naturliga skäl definitivt inte framstå som.
Så det ironiska i det hela är att jag inte har några större problem med att de inte lever, det är ett faktum som man givetvis tvingats förlika sig med. Problemet är alla andra. Vågar de ens säga något mer efter det? Hur jag uppfattas efteråt. Vad som förändras i deras förhållningssätt till mig. Jag har verkligen inte kunnat komma fram till hur jag ska göra. Finns det en universal-lösning? För faktum är att jag svarar på allt, om någon vill veta. Men vad jag inte vet är ifall de vill veta. Hur mycket information är lämpligt att lämna ut? Men det är väl ett dilemma som jag får fortsätta brottas med. I synnerhet i juletider.
Nu mina kära läsare, ska jag öppna en folköl och luta mig tillbaka i den obekväma soffan. Jag fick pengar idag, Jippie! Sup och svälj - Trevlig helg!
Det där är svårt! Det blir samma för mig om mina syskon kommer på tal, och då brorsan. För jag VET att om någon tar sig till och frågar, men oj hur dog han då ? Då vet jag att dom vill krypa ur skinnet när jag svarar. Det är som du säger, inte jag som har problem att prata om det, utan man blir obekväm för man vet att den som frågat kommer känna sig hemsk.
Jag vet inte hur man ska kunna ta sånt där naturligt utan att folk ska skämmas att dom frågat eller tycka det blir fel. Hur mycket som är lämpligt att lämna ut tycker jag man får liksom känna av själv, och kanske lite beroende på vem som frågar. Men det är så klockrent det du skrivit just det här med att man inte vill verka känslokall, men man vill inte heller att dom ska tro att man är ute efter sympatier.Du är bra att formulera dig som vanlig! :)
Ja, precis! Det blir en så märklig situation av det hela. Som är obekväm för mig enbart för att det är obekvämt för den som frågat, som i sin tur tror att det är obekvämt för mig. Egentligen fullkomligt bisarrt. :)
Ja, det är en avvägning man får göra varje gång man får en sådan fråga. Men det känns så dumt att det ska behöva vara så. Det är något som känns tabu-belagt, vilket gör att man inte vet hur man ska hantera det när det kommer på tal. Förmodligen är det inte många som har några problem med att svara på en sån fråga, men eftersom att det aldrig pratas om det så antar man att det är en jobbig fråga - och hela situationen blir obekväm. Helt i onödan! Det är min lilla teori i varje fall.
Vilka kloka tankar och som Catta skriver, så otroligt väl du uttrycker dej.
Vuxna människor borde klara av att hantera såna situationer tycker jag men vet samtidigt som jag skriver det att så är det tyvärr inte alltid. Helt tokigt är det i alla fall om den som är drabbad ska behöva ta hänsyn och känna av hur den som frågar reagerar.
Oj vad jag känner igen mig! Senast idag ställdes jag inför just detta dilemma. Fika på stan med en relativt okänd människa. Familj är omöjligt att undvika som samtalsämne vid såna här tillfällen och visst kom den även nu. Jag kände precis som jag alltid känner när jag hamnar i den situationen. Jag suckar djupt inombords och inser att det är lika bra att säga som det är på en gång, för jag hatar verkligen att behöva linda in och snirkla runt ämnet, då det ändå i slutändan är lika bra att säga som det är.
Det är precis som du säger så att folk inte vet hur de ska bete sig sen. Den där besvärade rynkan i pannan som säger "hur ska jag ta mig ur det här?". Jag försöker underlätta för dem genom att inte bli känslosam, men den där balansen mellan att vara lite nedslagen men ändå visa att man är ok idag är oerhört svår att hitta. Oavsett hur man gör så är det ett känsligt ämne och trots att jag varit med om det själv så är jag urusel på att hantera en likadan situation. Underligt.
Det var bra att du tog upp det för jag har själv grubblat länge på samma sak.
känner igen det där.
även många som inte har trott på mig, vilket kanske inte är så konstigt för hur många förlorar 3 föräldrar innan man äns hunnit fylla 10 år?
Det här är ett exempel på sådant som var bättre förr! Då var döden ett naturligare inslag i livet och även om sorgen givetvis fanns där så var det ingenting tabubelagt på samma sätt som det verkar vara nu, att döma av vad ni berättar. Visst är det tragiskt att förlora en kär anhörig i förtid, men tyvärr händer det ju många. Har försökt tänka på hur jag skulle reagera om jag ställt den frågan och jag tror faktiskt att min första motfråga skulle vara "var det länge sedan det hände?" Så länge den jag frågat inte verkar knäckt som man är den första tiden skulle jag nog inte reagera obekvämt, tror jag. Men, så har jag nog också en ganska krass syn på liv och död... Tråkigt att höra i alla fall att det här ska behöva vara ett problem, det känns så onödigt att man inte ska kunna vara öppen i sina svar. Jag tänker på vad catta berättat på sin blogg, visst är det fruktansvärt det som hänt, men då hon själv gått vidare så blir det mer att jag delar hennes ilska och frustration över det som händer från samhällets (läs psyk) sida idag.
