Nu är jag minsann vaken, kan du tänka dig?! Klockan är ju trots allt inte ens 12 än. Men jag kände ju att jag behövde vrida tillbaka dygnet lite nu när jag ska iväg till min faster imorgon. Jag var faktiskt ovanligt pigg när jag vaknade vid 11, trots att jag inte somnat till förrän klockan hade passerat sju på morgonen. 

Min janssons blev inte alls dum, om jag får säga det själv. Det är ju knappast bra att jag har insett hur enkelt och gott det är att göra, då jag förmodligen kommer att komma på tanken att laga det fler gånger framöver. Många fler gånger. Tanken är att jag ska ge mig på att laga lite lasagne imorgon, om lusten faller på vill säga. Jag känner att det är dags att jag börjar variera mig ännu lite mer! 

Idag smäller det. Min stora favorit när det vankas jul, är janssons frestelse. Det har grämt mig att jag inte har lagt ner någon energi på att laga det själv. Men nu står den och gottar tills sig i ugnen. Hurvida det blir bra, återstår att se. 

Jag gick upp i onödan idag! Foto-labbet var ur funktion, så jag slet upp min blekfeta kropp ur sängen i onödan, och ödslade värdefull energi på att gå ner till stan. 

Så fort jag har druckit upp mitt kaffe och börjar känna att jag är människa igen, så ska jag knalla ner till mitt-i-city för att fotas. Sen ska jag hängas. Upp på väggen alltså. Jag känner väl inte något enormt sug efter att posera framför kameran och få resultatet upphängt i receptionen på hotellet. Jag blir alltid hemsk på sådana bilder, undantaget är väl bilden jag tog på mönstringen, men det är för länge sedan för att vara giltigt, sen är finns den dessutom bara på ett sönderklippt värnplikts-leg. 

Nu när jag åt mina pannkakor så förstod jag varför jag inte har kommit på idén att laga till det tidigare. Jag är helt enkelt jäkligt trött på dem, dessvärre så hade det inte rikigt gått över än. Detta efter att ha ätit ärtsoppa och pannkakor varje torsdag, i tio månader. Jag försvann mentalt till ett dike vid nya skjutbanan på F17, ute i blekinges inte så djupa skogar. Där man stressade i sig pannkakor och ärtsoppa, innan det var dags för uppställning igen. Idag slapp jag i alla fall snuskburken. 

Jag satte klockan på 15:00 idag, för att jag skulle få lite mer tid över innan det var dags att börja jobba igen. Men herre min get, vad trött jag var när telefonen började vibrera. Jag kröp nästan på alla fyra när jag skulle sätta igång kaffebryggaren, och få mig en liten skvätt av detta livselexir. Men jag orkade inte stanna uppe, utan lade mig under det varma täcket igen. Det kändes nämligen väldigt kallt och ogästvänligt denna tidiga timme på dygnet. Jag låg väl och slumrade till lite när min faster ringde, vid halv fyra. Efter att ha avgjort att det blir molkom-besök på lucia, så fortsatte jag min halv-dvala, endast avbrutet av sms från Malaysia. Först efter 16:30 började jag göra mig i ordning för att på allvar påbörja dagens begivenheter. 

I och med att jag inte hade någon som helst ork att bege mig ner till pekås, för att inhandla förnödenheter, så beställde jag en pizza. Gott och enkelt, men livsfarligt just av de skälen. Jag förstår inte hur jag ska orka resa mig ur soffan om en stund, för att vandra vidare till nattens arbete. Jag hade kunnat lägga mig och sova en stund nu. Men jag får ta mig i kragen och påbörja färden om sisådär 20 minuter. 

Ibland blir drömmarna inte särskilt vettiga eller intressanta. Idag drömde jag om att jag skulle köpa mjölk på pekås, men när jag kom dit hade de precis låst till, så att det bara gick att komma ut. Men jag lyckades smita in när någon av kunderna skulle ut, och jag fick köpa min mjölk, och jag hann dessutom före en gammal tant som stod vid köttdisken. Det var allt! En helt otroligt meningslös dröm. Visst, den kanske betydde något, men i och med att mina drömtydar-kunskaper sträcker sig till tåg i tunnlar, så förblir det ovisst. 

Nu har jag precis kommit hem från nattens arbete. Jag har börjat lära mig att det inte går att förutspå vad natten kommer att bjuda på, ibland är allt helt upp-och-ned. Inatt till exempel, då gick jag till jobbet och förberedde mig på en riktigt stressig natt. Det var ju trots allt fredagkväll. Men det var märkligt nog jättelungt, i synnerhet framåt småtimmarna. Detta ska ställas i kontrast mot när jag jobbade på måndagen, då det ska vara stendött på hotellet. Men då var det minsann totalt kaos, och lilla jag höll på att smälla av till och från. Men det är nog charmen med detta jobbet, du vet aldrig vad du har att vänta dig. 

Inatt är det dags igen, och det blir fem nätter i sträck. Men det finns något tillfredsställande i att bara jobba och sova, i synnerhet då jag just nu saknar socialt liv vid sidan om detta. I synnerhet nu när jag sett klart på alla säsonger av Weeds, och har svårt att roa mig själv om nätterna. Jag kanske ska göra som alla andra, och se på Prison break...

Jag vaknade sent i vanlig ordning, efter att ha fått min skönhetssömn störd av att telefonen ideligen ringde. Jag trodde att man fattar piken när jag 3-4 gånger avvisar samtalet, och att personen i fråga bör förstå att jag har en skev dygnsrytm i och med att jag jobbar om nätterna. En aaaaaning irriterande. Till slut tvingades jag stänga av den. Dock så vill jag ha den igång ifall det ringer från jobbet, eller något annat av vikt. När det står "Morfar mobil" så kan jag räkna ut med min vänstra pungkula att det inte är något viktigt. 

KAFFE KAFFE KAFFE! 

I förrgår insåg jag till min stora förskräckelse att min kaffebryggare sakta men säkert börjar åldras. Det är en väldigt simpel apparat, som egentligen bara har tre funktioner. Alltså brygga kaffet, hålla kaffet varmt, och genom en röd liten diod berätta att den är i full gång med någon de två förstnämna arbetsuppgifterna. Jag tackar gudarna för att det var den sistnämnda funktionen som just nu strejkade, då det vore ytterst otrevligt om jag inte fick dricka varmt kaffe, eller om jag rent av inte fick dricka kaffe över huvudtaget. Men jag märkte igår en stor nackdel med att bryggaren inte lyser. Då tror jag ju att den är avstängd, så den stod på någon timme igår och värmde en tom kaffekanna. INTE BRA!

Så jag har faktiskt för första gången sen jag flyttade hit, kontrollerat så att min brandvarnare fungerar som den ska. Tack och lov gör den det. Så jag kommer förhoppningsvis överleva den olycksaliga dagen som kaffebryggaren bestämmer sig för att byta profession, och istället bli mordbrännare.

Eller så köper jag en ny efter jul.

Mitt i min skönhetssömn började telefonen vibrera. Det är ett mindre mirakel att jag vaknade av det, då jag trots allt hade den på ljudlös. Jag fick ett sms. Jag sträckte mig mot telefonen och såg att det var från en av mina kollegor som också jobbar om nätter lite då och då. Hon undrade helt enkelt om jag kunde tänka mig att jobba inatt och jag svarade givetvis, att det kunde jag definitivt tänka mig! Jag blev bönhörd, och inatt så blir det jobb igen. Härligt!

Detta är också anledningen till att jag såg till att sova väldigt länge under dagen, så jag började inte med mina morgon rutiner förrän för någon timme sedan. Så nu sitter jag alltså och avnjuter en kopp kaffe, och tittar på That 70s Show samtidigt som jag funderar på när jag egentligen såg solen sist.

Ambulanserna kör fram och tillbaka här utanför mitt fönster, dagarna i ända. Inte så märkligt med tanke på att jag bor granne med centralsjukhuset. Jag brukar roa mig med att läsa vart de kommer ifrån, lite som ambulansbingo. Fast utan vinster. Och utan bricka. Inte heller en duttpenna. Bara ambulanser. Men hur som helst, i vissa fall blir jag lite förbryllad, då jag ser ambulansen som är från Likenäs. Hur tänker de när de skriver att ambulansen är från en plats som heter just Likenäs?
Jag hade nog blivit en aning oroad om jag låg och trodde att jag skulle trilla av pinn, och läser att den efterlängtade ambulansen kommer från en ort med det namnet. Det jag hade sett framför mig är en liten udde där ambulanserna kör i skytteltrafik och dumpar lik. Med den bilden framför ögon hade jag nog fått lätt panik!

Detta är förövrigt inte vilken dag som helst! Utan idag är det faktiskt 6 månader sedan jag började prata med Malaysiskan. Det är mycket sällan det går en dag utan att vi på något sätt hörs av, antingen via sms eller YM*. Riktigt kul, och riktigt spännande. Man har något att se fram emot om dagarna och nätterna.

Det är lite synd om henne nu faktiskt, hon har haft en helt galet oturlig vecka. Hon hade köpt en helt ny och dyr mobiltelefon, som hon lyckades bli av med efter bara en dryg vecka. Sen häromdagen lyckades hon dessutom krocka, (blev påkörd) och kvadda sin bil rejält. Lyckligtvis så gick det bra för alla inblandade. Men detta ,tillsammans med lite annat smått och gott, på samma vecka är ju helt otroligt. Men de säger ju att; "en olycka kommer sällan ensam."

Det är dessutom synd om mig. Kanske inte riktigt lika illa. Men nästan. För imorgon så ska hon iväg till Borneo med jobbet, och kolla hur det står till med bönderna där, i en vecka. Som om inte det vore nog, så ska hon dessutom till sin hemstad i ytterligare en vecka så fort hon kommer hem ifrån arbetsresan. Varför är det då synd om mig, undrar du kanske. Jo därför att hon inte kommer att kunna komma ut på YM på två veckor. Vad ska jag roa mig med om nätterna då? Precis. Ingenting. Det är tur att jag får jobba mycket från och med fredag, så tiden går lite fortare. Sova - jobba - Sova.

(* - YM är alltså en motsvarighet till msn, alltså Yahoo Messenger. Som märkligt nog är större i de trakterna än msn.)

Jag passade på att ta mig en promenad till hotellet, då jag kom på att jag glömt fylla i 2 dagars arbete i tidrapporten. Det vore sådär lagom kul att gå miste om det, och ikväll var sista chansen. Sen så var jag tvungen att undersöka när tusan jag skulle jobba nästa gång egentligen. Då jag jobbade sist så fanns jag inte med i schemat, vilket jag talade med chefen om på kryssningen. Han skulle ringa upp mig, men jag antar att det glömdes bort. Så för att inte missa något så passade jag på att undersöka det också.

Det visade sig att jag får lata mig tills på fredag, då är det 5 nätter i rad. Efter det så blev det betydligt tätare mellan passen dessutom, och jag ska nog få lön även i januari. Jag tycker att det är skönt att jag får jobba mycket i sträck, och får flera dagars ledighet i sträck också. Med tanke på att man är så trött efter att ha jobbat ett par nätter, och då skulle jag nog inte kunna utnyttja en ledig dag på bästa sätt. Vi får se hur sliten jag är på onsdag morgon, när jag jobbat de där fem nätterna. Men jag börjar bli lite rastlös nu, och jag närde drömmar om att det skulle stå att jag fick jobba redan inatt. Men jag får snällt vänta ett tag till.

Pizza ikväll kanske? Det hade varit väldigt gott. För jag har ingen som helst inspiration att laga till något ikväll, vilket gör en flottig pizza till något nästintill oemotståndligt.

Från tjuvlyssnat:
Buss mellan Karlstad och Kil

Två tjejer ~16 sitter och diskuterar en kompis.

Tjej 1: Jag känner mig jättesäker när jag åker med honom. Han är verkligen jätteduktig på att köra bil. Det spelar ingen roll hur full han är, han kör lika säkert och bra ändå.
Tjej 2: Jag vet!
Efter en liten stund.
Tjej 1: Alltså, jag fattar inte att han inte har körkort.


Det finns en anledning till att man håller sig borta från Kil. Haha.